Fru jobbar så jag passade grabbarna till snälla grannar och stack ut. Tänkte kolla hastigheten på 10 k. Det gick sådär.
Första tre gick bra. Sen kom hållet. Första gången på ett år med håll. Sänkte men det gav sig inte. Sänkte mer.
Testade några ökningar men det gick bara inte. Det var väl meningen att jag skulle spara på mig till morgondagens långpass.
Fantastiskt väder, riktigt varmt och på något mystiskt sätt tog jag mig runt under 50 minuter.
Jag började med löpningen av några få enkla anledningar. Av hälsoskäl och för att jag ville. Vartefter tiden gått och jag blivit såpass biten att jag börjat anmäla mig till en del lopp för att få kvittens på att kondition och styrka – och därtill hälsan – förbättrats, har jag också lärt mig en del om löpning.
En av de lärdomar jag tagit till mig är att det inte räcker att springa mycket i samma gamma tempo. Man måste utmana kroppen med nya distanser och växlande belastning för att bli snabbare. Detta gäller även för de längre distanser som jag dras till.
Vi snackar 800:ingar, 700:ingar, 400:ingar, Yasso-pass, HIIT, Tabata, tusingar och gud vet vad. Ja just ja, fartleken också – det enda jag fixar som det är nu.
Anledningen till att det är det enda jag fixar är att löpningen ska vara rolig. Jämt. Varje pass. För om det inte är det tappar jag glädjen i det hela och kommer lägga av. Jag ser ingenting roligt alls med att mäta upp sträckor, springa dessa i ett visst tempo, stegrande, fallande, kontinuerligt och så vidare. Det går inte. Jag kan inte.
Jag håller mig till fartlek, eller åtminstone till min definition av fartlek. Jag joggar upp till exempelvis Årbyskogen. När jag är där springer jag så fort jag kan, när jag känner för det, med fördel i uppförsbackarna. På det viset får jag dessutom lite backträning (som jag glömde att lägga till för två stycken sedan). Träningen blir på det viset rolig och får samtidigt högre kvalitet. Ibland sträcker jag mig till att löpa någon av mina rundor i högre tempo än jag brukar.
Så. Där har ni det. Jag kör inte intervaller – varken plant eller i backar. Jag fartleker. På mitt vis.
Det har jag gjort idag. Fartlek fem kilometer, med upp- och nedjogg totalt nio km. Grymt skönt. Årbyskogen håller på att torka upp. Skönt.
Igår var det dags för 2012 års första delmål – Göteborgsvarvet. Det är första gången jag deltagit i ett tävlingsarrangemang. Någonsin. Vilket gjorde det hela lite nervöst.
Jag började med min löpning i februari 2011 och dog lite grann efter varje pass på 4,5 km. Gradvis har jag ökat tempot och distanserna.
Jag har ju ingen som helst erfarenhet av tävling så det var lite svårt att veta vad jag behövde göra i förberedelseväg, men jag läste på så gott jag kunde. Några grejer var jag stenhård med. Ingen ny utrustning, inga nya sportdrycker, inga konstigheter, ligga lågt i början. Så fick det bli.
Starten gick långsamt. Jag låg långt bak i startgrupp 22 (noob) så det var många att ta sig förbi. Efter ett par kilometer öppnade det sig lite och jag kunde öka lite grand. 3:e kilometern gick sub 5 och först blev jag lite orolig över att inte hålla, men jag försökte hålla. Klarade av att hålla bra tempo på flackerna, men uppför broarna var det trögt. Jag kämpade på och det blev lite lättare att komma förbi ju längre jag kom.
Efter 18/19 km var det riktigt jobbigt, fick mana på mig själv hårt för att hålla tempot och sista kilometern kände jag att det inte fanns så mycket kvar. Hade landat i det och var rätt nöjd. Då dök Magnus upp och gapade på mig ”Vi klarar det här Henke!” och djävlar vad bra det var. Ny energi kom som en våg över mig och vi jagade tillsammans i kanske 50 meter innan jag tappade bort honom i vimlet. Jag pressade på lite till och landade på 1.49.30 vilket jag är mycket nöjd med. Hade siktet inställt på sub 2 h så det var lite bonus.
Bilden är inte min. Men det är väl ganska uppenbart?
