En vettig klocka

Hela sortimentet av klockor har känts så corny. Jag vill ha gps i klockan, så är det bara – och om man kollar på vad Garmin, Polar och Suunto har att erbjuda, så är de bättre modellerna grymt kompetenta, men bluärk så de ser ut.

När då Nike presenterade sin Nike+ Sportwatch GPS så blev jag tagen. Den är enkel, snygg, har gps, stöd för footpod (följer med) och polar wearlink+.

Det verkade (då) som att den skulle komma till våra breddgrader senare i sommar, och jag fick grymt habegär så jag beställde sonika en från eBay i USA. Den var hos mig tio dagar senare och den är perfekt som sällskap på rundorna.

Den plottar turen vartefter jag springer,  ger mig den data jag behöver (avg speed!) och när jag kommit hem pluggar jag in den i macen och den synkar upp min runda till Nike+. Sweet.

Runkeeper eller Nike+ Gps App?

När jag började den här tändningen var det helt och hållet med hjälp av Runkeeper. Först när jag körde med en Magic, sedan med en Desire och numera med en iPhone. Appen är klockren för motionären. Det finns tonvis med motionsformer och den räknar ut kaloriåtgång (utifrån längd/vikt/ålder-data) och del annat. Den kombinerar tidtagning med plottning på karta via gps. Synkar sedan data med en personlig del av deras site som man kan välja att ha privat eller dela med sig av. Den sociala biten finns naturligtvis också, via twitter och facebook.

Nike+ appen gör samma sak men med mycket större möjligheter till social interaktion via sidan. Det är via den jag t.ex. hakat på en del utmaningar om flest sprungna kilometer per period och boy, vilken pepp det ger. Med Runkeeper finns inga såna möjligheter alls.

Ska man summera det hela kan man säga att runkeeper är mer av en proffs-app, medan Nike+ är mer social/lekfull. För mig funkar Nike+ bättre.

Nya skor

Den här säsongen började med nya skor. Mina gamla var helt kaputt så det var dags helt enkelt.

Mina fötter har alltid trivts bra i Asics så jag gjorde slag i saken och provade ut en sko med bra dämpning och neutralt steg, Nimbus 12. Nu har jag snart sprungit 300 km i dem och jobbet de gör gör de bra. Lite tunga kanske, men det är ju jag också.

Allt har en början

Och här börjar löpsug.

Sommaren 1994 var fantastisk. Sverige gjorde ett helt suveränt vm i fotboll. Jag var precis klar med min värnplikt, skolan var över (för tillfället), jag håll på med körkortet och jag sprang. Jag sprang minst en gång om dagen hela sommaren och känslan jag hade i löpningen då har jag inte haft på väldigt länge.

Jag har gjort några försök att komma igång med löpningen igen, men aldrig kommit igång ordentligt, aldrig hittat glädjen.

I april i år, däremot, dök den upp. Jag hade sprungit, typ, lite i februari och mycket i mars och börjat komma igång. Glädjen kom igång tillsammans med en grupp på facebook och en utmaning på Nike+. Istället för att springa runt i skogen själv hade jag med mig folk i en utmaning som peppade något otroligt.

Det blev roligt på riktigt. Jag väger nästan 15 kg mer, så det är synd att säga att jag flyger fram som jag gjorde 1994, men det är lika roligt idag, förlåt, roligare.

Jag känner löpsug och tänker skriva om det.