Men, när är man ultralöpare då?

Jag har funderat lite grann över det. En gång i tiden så lyssnade jag på en bok medan jag sprang. Den fick mig att tänka väldigt mycket, framförallt funderade jag runt varför jag sprang och i synnerhet över hur jag sprang. Jag formulerade ett hälsomål för mig själv med träningen, hur jag skulle uppnå det och på vilket sätt det skulle gå till på.

Det kom att inkludera en ”footpod” till min Garminklocka, som hjälpte mig att hitta rytmen, eller snarare, kadensen. När jag hittat den kom resten (hållning, fotisättning, bl.a.) rätt naturligt och idag har jag ett hyfsat steg och jag håller formen länge.

Jag funderade också över det faktum att jag aldrig kommer bli en snabb löpare och någonstans där började det kittla lite i mig. Kan man inte springa snabbt så kan man försöka springa långt. Det blev ett Göteborgsvarv, ett Stockholm Marathon och ett Lidingölopp. Sedan kände jag mig redo. Våren 2013 gjorde jag mitt första ultralopp – Lidingö Ultra. En 50 km lång (för kort?) bana som går på vackra Lidingö och bjuder på ungefär 800 hm. Jag var stolt som en klockarkatt över att jag disponerat loppet helt ok, och tagit mig runt utan att vara halvdöd. Klockan stannade på 5.35. Gubbjogg – for sure. Jag och de jag joggade med, gjorde en grej av att gå i ALLA uppförsbackar och tog det väldigt lugnt vid stationerna. Ståvila och lite skitsnack med funktionärer var melodin.

Efter det har det inte blivit något ultralopp. Eller, nja. Jag startade i TEC i våras, men det blev inte mer än 40 km den gången. Pilgrimsultran (inget ”riktigt lopp) 70 km och Blacksmith Ultra (inget ”riktigt lopp) 70 km är avklarade. Men man ”är” ju inte ultra förrän man gjort det ”på riktigt”.

Vad är då ett ultralopp? Enligt Wikipedia; ”Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löptävlingar med en längd som överstiger den vanliga maratondistansen 42 195 meter.” Med andra ord är t.ex. AXA Fjällmarathon med sina 43000 meter också ett ultra.

Men jag har hört att det inte ”duger” från vissa håll. Antingen är inte tävlingsformen korrekt, eller så är det för kort. Någon menar på att 50 miles inte är ett ”riktigt” ultra, någon annan att man ska över 100 km för att det ska räknas. Så wikipedias definition håller inte måttet i entusiastgruppen. Jag hörde/läste någonstans att Ultravasan (90 km) är för kommersiell för att vara ”på riktigt”.

För mig är det inte så viktigt. Jag har passerat maradistans ett antal gånger nu, framförallt vet jag att jag kan hålla på mer än 10 timmar utan att krakelera, men det är ju lite kul att reda ut det hela.

Jag får väl vänta till början av september när jag (förhoppningsvis) för plöja ned 106 km och stöddiga 8500 hm. Då kanske jag är ultralöpare. Eller, nej, för om man inte springer skiten har man ju inte sprungit det – och hur sjutton SPRINGER man ett lopp med 8500 meters klättring?

Hur tänker ni?

9 svar på “Men, när är man ultralöpare då?”

    1. Jo precis. Men det roliga (eller hur man nu väljer att betrakta det) är att det, trots definitionen, florerar informella definitioner. Typ som Tone skriver i sin kommentar – in Norge är det ultra först efter 50 km. En del tycker inte att det är ultra förrän det är längre än 50 miles eller 100 km.

      Men jag är med dig. Idrottsvärlden har definierat distanser längre än marathon som ultra. Det är kanske upp till oss att gradera nivåerna utifrån distans och svårighet?

      1. Ska man vara subjektiv så tycker jag att allt över 20 km handlar om hållbarhet. Ungefär där brukar min fysik kollapsa. Tänkte som du tidigare och trodde jag var lämpad för långdistans eftersom jag är långsam. Fast det har visat sig att jag är kass på alla distanser.

        1. Ha ha ha, det spelar väl egentligen ingen roll, bara man vet varför man håller på med det, tycker om det och får leva ut det så spelar distans eller hastighet ingen roll. 🙂

          1. Det är kul så länge man kan kuta på skadefritt tycker jag, sen blir det mindre roligt och jag har blivit en riktig glasgubbe. Så fort jag försöker öka distansen eller hastigheten är det nåt som pajjar i kroppen. Givetvis borde jag styrketräna och så i förebyggande, men det är ju skittråkigt så det låter jag bli. Det ska vara kul som sagt. Och vad spelar det för roll om milen går på 42 eller 48 minuter? Det duger inte ens som hare på en Ultra 😉

  1. Pr. definisjon er det jo alt over maraton distanse. I Norge har det vært gjeldene lenge at det også må være minst 50 km. Veldig vanskelig det der. Det liksom 50 og 100 miles som stadig går igjen, men selv 30 miles er jo ultra (48 km), men det er jo ikke mange ultraløp på den distansen fordi Ultramaraton er 50km….

    Vi får heller være fornøyde med egen prestasjon, uansett er vi jo utenom det folk flest ville engang vurdere å løpe, og vi gjør det fordi vi synes det er gøy 😀

  2. Ok, mina fem öre;

    Per definition så är ju ultradistans allt över 42195m. De flesta som vill driva sina hobbies lite längre och lite extra är eller vill vara lite udda, vill känna sig speciella och unika. De följer allt som oftast trendkurvan (googla på det, du som inte känner till), alltså när det börjar plockas upp av en större grupp så förlorar det sin ”underground”-känsla och blir inte lika intressant. Jag tror att många som springer längre distanser är just detta, udda fåglar.

    Visst känner väl jag med, att det är den där 100miles-gränsen som hägrar i horisonten. Distansen som av många klassas som ”the real deal”, men jag tror att om det är drivet mot den siffran som är, så gott som det enda som gäller, så finns risken att man tappar så mycket annat på vägen. Mycket glädje, självkännedom och upplevelser som trycks tillbaks av tanken på att, ´snart är jag RIKTIG ultralöpare´.

    Jag säger: Kalla dig vad du vill. Låt sedermera vad du gör vara viktigare än vad du säger att du gör.

    Kuta på!

    1. Nog är det så, Janne. Dels urvattnas fenomenet av att fler utövare dyker upp, fler löpare blir aktiva för varje dag och alla söker sina gränser. Men mer än mara är mer än mara och jag kan uppleva lite snobbism kring det hela.

      Min grej är att springa. Jag gillar det och vill göra det mycket. Som en bonus utmanar jag mig själv, men egentligen spelar det ingen roll om det är 20 km med 3500 höjdmeter eller 75 platta km – bara jag får min lilla kick tillgodosedd.

      Spring på du också! 😀

Kommentera