2014 blev inte riktigt som tänkt.

Det är väl så kanske, när man företar sig saker i en sfär man just börjat känna sig hemma. Det är inte så länge sedan jag började ägna mig åt löpning, än mindre åt långa distanser och ännu mindre åt jättelånga distanser. 2014 skulle bli ultra, och det blev det väl på sätt och vis, men inte bara det.

Jag inledde året med TEC och tanken var att det skulle bli 50 miles, men jag hade lite oflyt (oerfaren…) när jag bestämde mig för vad jag skulle springa i, så det blev fel. Men jag hade en helt fantastisk upplevelse i alla fall. Människorna som är där, funkisar, supporters och löpare. My, my. Måste tillbaka på ett eller annat sätt 2015.

Kermits_bilder 3

Jag fortsatte med Stockholm Asics Marathon. Smått krasslig och lite överambitiös öppnade jag för hårt (siktade på 3:30 utan någon koll på kapacitet), vek ned mig något för djävligt och agerade barmhärtig samarit åt kompis som hade kämpigt. Det var väldigt fint på något vis. Har sagt att jag gjorde slut med loppet där och då, tredje gången gillt så att säga, men man vet aldrig. Just nu är jag inne i en halv-flummig fas med löpning. På jakt efter fantastiska upplevelser så stämmer inte en stads-mara in riktigt. Ja ja.

769221-1053-0049s~2

Strax efter sprang jag ett tungt å-lopp (lokal kvartsmara) och det gick inte riktigt som tänkt. Men jag får väl revanschera mig någon annan gång.

Sen gick jag igång djävlar. Juni, juli och augusti var fantastiska träningsmånader. Tack vare fin form och förlåtande familj kunde jag plöja ned mängd utan dess like. Målet var Rumänien och på vägen Ultravasan. Träningen var fokuserad kring backe, effektiv hiking och gubbjogg. Jag var otroligt konsekvent, men kände mig som att jag sprang på trötta ben hela tiden. Varvade ned lite inför Ultravasan som skulle vara sista långpasset inför Rumänien.

Ultravasan kom att bli årets höjdpunkt. Jag hade bestämt mig för att allt under 12 timmar var ok, medaljtid – 10:30 – skulle vara fantastiskt. Att jag sprang på 9:18 var heeeelt magiskt och hade inte gått om jag inte fått in den fina träningen som jag fick eller om jag inte haft så fina side-kicks under loppet. Mest Patrik. Vilken klippa!

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

13 dagar efter Ultravasan var det dags för Transylvania Trail Traverse 106 km. Det kom att bli ett av mitt livs häftigaste upplevelser. Härliga människor, fantastisk natur och smärtor som inte är av denna värld. 90 km i (för mig) vansinnigt tempo sätter spår, så till den milda grad att benen kändes som köttfärs redan efter 20 km, men jag skulle i alla fall klara en av etapperna och så blev det. Jag lärde mig mycket om mig själv, utrustning, timing och lärde mig att älska stavar. Cristoffer gjorde resan värdefull på många vis. En bra vän och en otroligt stark löpare. Jag måste naturligtvis tillbaka till Rumänien och avsluta det hela – ca 54 km var inte alls vad jag kom dit för. 🙂 Hoppas att få återse många från i år, vet att många funderar och att flera redan är anmälda.

pre-race-tension-022

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

20140905_162731_1 20140905_175803_1 20140905_214315

Jag hade tidigt avanmält mig från Helsingborg Marathon som gick av stapeln bara någon vecka efter TTT. Det hade aldrig gått, men känslan av att det skulle bli grymt verkar stämma. Stort grattis till arrangörerna – fortsätt kör bara!

När det var dags för Lidingöloppet 30 – som jag faktiskt sett fram emot – var det bara att inse att kroppen var för spöad efter UV90 och TTT så jag sålde min plats till en klubbkamrat. Men jag gråter inte över spilld mjölk. Nejdå.

I mitten av oktober var det dags för SUM 50. Det skulle bli ett långpass. Peppen var inte på topp alls. Jag tror att jag fått en släng av Runners blues. Jag vet inte. Kroppen inte alls i form. Allt det där jag kämpade ihop under sommarmånaderna gick åt i Dalarna och Karpaterna. Allt. Och lite till. Jag fullföljde efter att ha haft det slitigt under ungefär hälften av distansen. Visset, men så kan det vara. Varken dns eller dnf den gången.

Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.
Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.

Tanken var att jag skulle springa Blåfrusen Ultramarathon, men efter SUM har jag befunnit mig i en djup grop, både mentalt och fysiskt. Rygg-ont som envisats i mer än en månad och sån fruktansvärd opepp att jag mår pyton. Nu börjar jag komma tillbaka. Imorgon är det två veckor sedan jag sprang senast och det får räcka. Hösten har varit en lång nedtrappning och präglats av vila och träning på låg nivå.

Ett av målen med 2014 var att spränga 3000-km-gränsen och det sprack rätt hårt. Hade det varit på grund av lättja hade jag haft jobbigt med det, men nu känns det bara lite surt.

Om man bortser från tävlingar så har jag många andra finfina löpar-upplevelser bakom mig. Jag tillbringade nästan en vecka i Spanska Denia där jag fick lära känna nya vänner, nya sidor av mig själv och fick fantastiska upplevelser på köpet. Tack Pace on earth och alla andra som var med! Grymt!

14093917721_1238ae0070_z
Ett härligt gäng!
14073254266_77b4b95de0_z
Klättring ned till en grotta. På gränsen mellan berg och hav. Grymt!
13907263210_5794f26f5c_z
Härliga människor med Montgo i bakgrunden.

Tillsammans med Strängnäs Löparklubb fick jag avnjuta Pilgrimsultran som sträcker sig från Eskilstuna till Strängnäs via Gyllenhielmska leden och pilgrimsleden. Åter igen nya vänner och erfarenheter. Topp!

Selfie såklart!
Selfie såklart!
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Fotocred: Mikael Forsström
Fotocred: Mikael Forsström

Johan jag drog igång Eskilstuna Blacksmith Ultra, ett slags fat-ass-lopp fast ändå inte. Mer som ett långpass. På ca 70 km. Fantastisk upplevelse. Gick av stapeln 22/6 och vi siktar på att upprepa det hela 2015. Stay tuned!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Jag vistades en kort-vecka i Lindvallen med familjen under sommaren och där gavs också tillfälle till fin träning. Toppenställe!

IMAG1311

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

IMAG1327

Porten till Södra Kungsleden.
Porten till Södra Kungsleden.

Bäst av allt är att jag fått möjligheten att vara med och starta en klubb med fokus på precis det jag vill hålla på med. Eskilstuna Trailklubb bildades hösten 2013 och drog igång på allvar i början av 2014. Jätteroligt att få vara med på resan, att ta del av arrangemang och hänga med grymma människor under härliga löparupplevelser. Utvecklande både att träna för andra ledare och leda själv, se hur ögon glittrar i kapp med lyckliga leenden i mörka, blöta skogar, upplysta av pannlampor och ackompanjerade av glada röster. Jag ser jättemycket fram emot 2015 och vad vi ska hitta på då. Heja ETK!!

Säsongsvilan är slut nu, och ryggvärken med den. Det har jag bestämt.

Imorgon börjar det.

Transylvania Trail Traverse Vlad Tepes 54 (?) km, 4400 hm, 14:30:31

Sedan gänget bakom Kullamannen började skvallra om ett långt lopp i Rumänska Karpaterna blev jag trollbunden och när det äntligen blev klart anmälde jag mig per omgående. Det var frågan om mycket höjdmeter, besvärlig terräng och många kilometer.

Sedan dess har tiden bara dundrat på, hotell har bokats, flyg likaså och ”kit-listan” har bockats av, punkt efter punkt. Planering med tävlingspartner har pågått ett bra tag och vi kände oss ok med det vi kommit fram till. Raka puckar, hjälpa varandra, effektiv framfart och ständigt i rörelse.

Med detta var det inte så mycket kvar att fundera över när jag hämtade Cristoffer vid tågstationen på tisdagen. Han skulle övernatta här för att underlätta transport till Arlanda, Åsa och Ille skötte den biten av logistiken.

Efter lite strul kom vi fram till incheckningsdisken 2 minuter innan den stängde och kom på planet till ”Final Call!” Flygresan gick lätt, inget nervös-snack, vi hamnade inte bredvid varandra.

Anlände Henri Coanda före utsatt tid, ca 14:40. Skönt. Väl på flygplatsen skulle vi bli hämtade av organisatören vid 16:00. Vi satte oss på ett Café och började bekanta oss med andra tillflugna som fått samma dumheter för sig. Bland annat Oddville-gänget och Rodde från Westeros Trail Running Society. Sen bär det av.

Hämtningen blir av runt 16:30, vi hoppar på en buss och rullar över det vansinnigt platta landskapet mot äventyret. Resan tar några timmar. Vi rundar Bucegi-kedjan och kommer till slut fram till Bran efter att ha passerat Busteni och Brasov. Hyfsat snabb incheckning och tyvärr inte lika snabb service på restaurangen. Maten var inte något vidare heller, men protein och kolhydrater måste väl inte smaka toppen.

Torsdagen turistades det lite grann, vi hälsade på i Vlad Tepes slott – en riktigt häftig byggnad som funnits väldigt länge. Har hänt en hel del obehagligheter i och runt det. Klockan 17:00 öppnade registreringen och vi hängde på låset. Fick skriva på ett ansvarsfriskrivande vilket kändes lite märkligt, man fick en aning om att det var ett onormalt race vi skulle göra.

Innergården, Bran Castle
Innergården, Bran Castle
Ett torn. Sörru.
Ett torn. Sörru.

Lite senare på kvällen hölls ett racebriefing. Nu börjar nerverna komma på allvar. Vi får veta att vägarna i princip är bortspolade och att liften från Busteni upp på Omu är stängd på grund av väder, varför man fått muta lokala förmågor att ta upp vätska och energi på packhästar. Det pratas om var det finns vatten, hur man beter sig om man blir skadad, hur man ska göra med björnar – inte springa – och hundar om de blir för närgångna. Lite festligt att Per snear till lite på frågor om kompass verkligen är nödvändig, vad poängen med extra lampa är och lite annat. Man fick känslan av att många inte riktigt förstått vad det kan innebära att vara högst upp på ett berg om det skiter sig. Nåja. Nerverna lugnade inte ned sig så vansinnigt mycket av mötet. Frukost klockan 4, avfärd mot starten 5, start kl 6. Tillbaka till rummet för att packa.

Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.
Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.

Packningen gick rätt snabbt. Den kom att innehålla följande;

  • Ryggsäck – OMM Ultra 15 l med flaskhålllare, OMM H2o fastsydda på axelremmarna.
  • Flaskor, OMM ultra bottle 0,5 l x 2.
  • Pannlampa, Petzl Nao med extra batteri.
  • Extra pannlampa, Petzl Tikkina2 + 12 extra AAA-batterier (overkill…).
  • Fällkniv, Victoryknox.
  • Kompass, Silva.
  • Mugg, Sea to summit.
  • Överlevnadsfilt.
  • T-shirt, Klubbtröja, Eskilstuna Trailklubb (på)
  • Shorts, Ronhill Trail Cargo-shorts (på)
  • Skärmmössa, Ronhill (på)
  • Lösa ärmar.
  • Underställs-tröja, Odlo.
  • Löpartights, Nike.
  • Vattenresistenta byxor, Ronhill Microlight Pant.
  • Buff, Lost Worlds Racing
  • Jacka, Haglöfs Gram Comp Pull (så djävla win!).
  • Handskar, Tegra – trädgårdshandskar.
  • Apotekets 4-i-1 första förband, leukoplast, compeed, vaselin, 4 x panodil, Voltaren-gel.
  • Sportbrillor, X-kross.
  • Stavar, Mountain King Trail Blaze (så djävla win!)
  • Energi: 4 st hammer gel, 5 st Twix, 5 st Snickers. Två förpackningar med ingefära-kolor.
  • Elektrolyter: Resorb Sport.
  • Drybag från Exped för att hålla extra-kläder torra.
  • Kamera, Någon liten Canon.
  • Mobiltelefon,  plånbok och pass.

Min dropbag utgjordes av en oceanpack med extra ombyte av allt och massor av Hammer-gel, Snickers, Twix och flapjacks. Och en varmare jacka, Arcteryx Atom Lt Hoody.

Så det blev en del – och det mesta var frågan om obligatoriska grejer. Skovalet fick falla på Salomon Sense Pro, Icebug Enlight klarar inte att dränera ut fukt tillräckligt bra. Jag fick acceptera den klena sulprofilen. Färdigpackad strax före 22:00. Inte särskilt trött, men vad göra. Lampan släcktes. Men frågan är om jag sov…

Kitad till tänderna.
Kitad till tänderna.

Klockan ringde klockan 4:00 och det var ingen höjdare. Tandborstning och toa-besök klarades av innan jag gick till frukostbufféen. Cristoffer var redan där. Mycket rejs-snack innan vi gick till busstransfern.

Vid starten fick vi visa upp jacka, pannlampa och medikit innan vi slängde vår dropbag och började ladda. Hann med att hälsa på Jo Meek och önska henne lycka till (wohooo!). Snabb runda i skogen för att tömma blåsa. Förväntningarna stiger och stiger och stiger. Till ljudet av våra egna skrik och applåder släpps vi iväg i en dimmig gryning.

Många springer. Det är förklarligt att elitlöparna gör det, men det var bra mycket mer än hälften som sprang. Jag, Cristoffer och några andra smarta knallade på med stavarna. Klick, klick, klick. Ljuset smög på. Solen gick upp 6:40 så det var inte lång tid det var mörkt. Vi klättrade långsamt efter en grusväg, pratade lite. Lyssnade till porlande vattendrag och varandras röster.

Efter ett par km var det dags. Ut på en stig. Eller nej, det var det inte. Vi hukar oss fram i undervegetation där det hängde snitslar i grenarna. Underlaget? Typ som lervälling med lite stenar och stockar. Och det gick uppför. Ganska brant. Inga torra fötter där inte. Det pågår en stund innan vi kommer på en skogsstig full av fallna träd och rötter. Känns lite som Sörmlandsleden. Fast på steroider.

5 km passeras, och vi bjuds på vatten innan vi pinnar vidare. Snart framme vid checkpoint [CP] 1. De noterar våra nummer och vi får klisterlappar att sätta på vår Lite lättare löpning med några hyfsat branta partier ned innan det går uppåt igen. Här har vi sällskap av vrålstarke Oskar en sväng. 20 år – pannben och uthållighet som en oxe. Grymt inspirerande och lika imponerande. Läs hans berättelse också, han gjorde hela Dracula!

Vi knallar på en bit innan det är dags för kedjorna. Ett brant parti som är lite svårt så de har monterat en kedja att ta tag i när man är på väg upp. Fint. Äventyrligt.

Cristoffer på väg.
Cristoffer på väg.

Strax ovanför kedjorna börjar det friska i så vi tar på oss jackor och vantar. Det blir molnigare och molnigare. Det regnar. Jackan är fantastisk. När vi kommer upp på kalfjället och börjar knalla upp mot toppstugan efter bergskammen blåser det på rätt bra.

Going up, up, up.
Going up, up, up.

Efter ett tag är vi klara med första klättringen Omu. 2507 höjdmeter, vi startade på 950. En liten bit. Väl där friskar det i. Vi får vårt klistermärke i CP2 – toppstugan. Frågar efter något att dricka men de har inte fått något ännu. Hoppla. Hästarna inte framme ännu… När formalia är avklarat beger vi oss ut igen. Andrei i toppstugan hjälper oss. Vi ska ned hela vägen efter leden i dalen, när vi kommit längst ned ska vi svänga vänster. Ok. Han ger oss också möjligheten att gå ”the fast way or the tourist-way”. Cristoffer vill göra tid, så det blir ”the fast way”. Det innebär att vi inte skråar ned i ravinen längs en serpentinstig, utan rakt ned. Rakt. Ned. Det kanas och halkas. Och jag känner att mina lår är trötta. När bromsen ska i värker låren betänkligt. Oroväckande. Med tanke på att det (egentligen) är 90 km kvar.

Vi pinnar på ned i dalen. Jag är långsam. Fixar inte utförslöpningen. Låren bränner mer och mer, börjar kännas som träningsvärk. Inte normalt. Lärdom? Spring inte ett hårt 90-km-lopp 13 dagar innan ett bergsultra. Åtgärd? Vila. Länge. Och det går ju inte. Vi fortsätter. Ett irriterande stopp med sten i sko som vägrar flytta på sig. Men det ger tillfälle att ta av oss jackorna, så det gör inte mycket. Tror att Cristoffer tycker det går för långsamt, men snart går det uppför igen. Vi svänger vänster där gula-strecket-leden övergår i röd trekant. Genom barrskog tar vi oss sakta uppför. Vi stöter på en liten bäck och fyller på vatten. Friskt, gott. Och det var definitivt dags.

Efter ett tag kommer vi ut på grässlätt, och hittar efter inte alltför lång tid når vi en Ravin. längst in i ravinen ligger enorma stenblock slängda och där går såklart leden. Jag hade ätit för en stund sedan så jag tänkte vänta. Misstag. De här blocken suger energi och vi klättrar i en liten evighet. Halvvägs upp ser jag en kille jag kommer träffa på mer senare. Vi har precis passerat honom och frågar om han är ok, vilket han vidhåller. Han står och hänger på knäna. Jag vänder mig om lite senare och ser honom ligga på mage och sörpla i sig vatten från en pöl på ett klippblock. Får senare veta att det inte var så illa som det såg ut, att han hade vätska kvar i blåsan.

Fotocredd: Dan Sundberg
Fotocredd: Dan Sundberg

Efter den lilla evigheten när vi ett större block som ger lä. Jag förklarar att jag är lite under isen och att jag behöver åtgärda det innan det går åt pipsvängen. Blandar resorb och trycker i mig en gel. Vi drar på oss jackorna för det börjar bli blåsigt igen. Det öppnar sig lite igen så vi knallar på, men jag har det tufft. Berättar för Cristoffer att jag behöver mer energi, att jag ligger efter. Vi tar ett war-meeting. Kommer fram till att jag är för svag för att hänga med Cristoffer och att han är för pigg för att stå ut med mig. Vi tackar varandra för sällskapet, Cristoffer klappar om mig och stakar iväg. Jag sitter på en sten i snålblåsten och mosar i mig en snickers och dricker lite mer resorb. Sen bär det av. Cristoffer tror vid det här laget att jag kommer ta mig till toppstugan och därefter ta kortaste vägen ned. Inte riktigt min plan. Dracula har jag gett upp, men att klara första loopen (Vlad Tepes) känns självklart.

Jag kommer inte långt förrän jag når en grisvägg. Seriöst. Kedjorna tidigare känns som en barnlek. Det är ett antal meter i princip rakt upp, inget annat än klippklättring. Det är bara att greppa i vad som finns, hålla stavarna ur vägen, säkra de hala skorna och köra. Jag kommer upp – utan att tänka för mycket på eventuella risker – och möts av en gräsklättring som är lika brant den. Händer och fötter nedborrade i gräset tar jag mig upp. Det flackar som i en konkav och jag kan gå. Upp, upp, upp. Slutet upp på bergskammen är så brant att jag måste skråa. Trött såpass att jag tar ett tiotal steg och är sedan tvungen att hänga lite på stavarna och andas. Bra med förkylning.

Uppe på bergskammen blåser det som sjutton. Jag gissar att vinden håller runt 20 m/s, mycket starkare i byarna. Den river och sliter i kläderna och nummerlappen slår som en spinnaker. Vinden kommer rakt från sidan och stavarna är nästan obrukbara. De blåser rakt ut åt sidan. Jag knallar med en stor Rumän. Han undrar vad jag har för klocka och vad jag har för höjd. 2507 meter svarar jag. Suunton gör jobbet bra.

Precis kommit upp på Omu för andra gången.
Precis kommit upp på Omu för andra gången.

Jag tar mig in i toppstugan och bingo! Det finns vatten, cola och dessutom är det lä. Rumänen står och snackar i mobilen och ser inte att han skakar sådant att det i princip blir ett litet moln av cola över muggen han håller i. Då smäller dörren upp och in kommer Alex. Mannen med vattenpölen. Jag skrattar till och frågar vad han höll på med och han berättar att han hade vatten kvar i sin vätskeblåsa och att han ville hushålla. Fint. Får också veta att hans ben protesterar högljutt. Jag blandar iordning mer resorb, slår vatten i en flaska och dricker några muggar cola. Sen sätter Andrei oss i rätt riktning för andra gången. Energin den mannen ger alltså…

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

Vi sätter av nedför en backe, och det dröjer inte länge förrän vi träffar på lite organisatörer i en krök. Där finns vatten och Isostar. Jag passar på. Stjälper i mig i princip en hel flaska isostar och blandar i det samma i båda flaskorna efter detta. Det bjuds också på chips. Geezus vad gott. Tack Uffe & Co!

Vi fortsätter. Terrängen är snäll, molnen spricker upp och vinden avtar. Fantastiskt! Mitt problem är att jag inte klarar av att springa. Framsida lår gör så fruktansvärt ont att minsta utförslut sliter fruktansvärt. Jag kan knappt springa alls, tvingas gå. Alex som jag springer med nu har lite samma situation. Han har bestämt sig för att inte fullfölja Dracula, men att Vlad Tepes ska få på tafsen. Han har liknande problem, men han har stukat foten och han har krampkänningar.

Mu
Mu

Det är fint sällskap jag har. Mycket att prata om och även om jag sinkar farten ordentligt går tiden fort. Snart är vi nere i Pestera, CP4.

Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.
Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.

Nere i Pestera möts vi av glada människor som njuter av solen och kämpande löpare. Per finns på plats och får höra om våra planer att stanna i Partia Bran. Han tycker det är dumt och peppar väldigt mycket. Jag är dock redan fast i min övertygelse, det kommer inte gå. Jag kan inte gå runt i natten med ben som inte fungerar. Vi stjälper i oss soppa, ost, chips, coca cola, crackers med mera. Melody ramlar in i CPn samtidigt som vi fixar det sista – utan att göra oss någon brådska. Fyller på flaskor och ger oss av med orden ”kom igen nu grabbar, det är bara 300 höjdmeter, sen är ni nästan i mål”. Vi är så sega så Melody ramlar förbi ganska omgående.

Turen går i utförslut förbi lite hotell och blivande hotell. Tar oss in i skogen mot en led. Här blir det roligt. Det börjar klättras rätt tidigt och snart drar man sig upp i rötter och stenar för att forcera klättringen. Vi kommer ifatt Melody och det blir ganska självklart att vi göra sällskap. Det är snören, det är vajrar och det är otäcka fall som gäller om man inte fokuserar på vad man gör. Efter ett tag hänger vi nästan fritt över ett vattenfall innan vi når grottorna.

Även om badet lockar - här vill man inte ramla ned.
Även om badet lockar – här vill man inte ramla ned.

Vattnet från bergen har tvingat sig fram genom bergen och bildat grottor och formationer. Vi trycker oss genom skrevor, kränger oss över bumlingar, kryper genom grottor och klättrar i stegar. Fantastiskt kul.

Alex får krypa.
Alex får krypa.

Vi når en kanjon där vattnet rinner fram. Tanken är att vi ska förflytta oss därigenom och det är lite oklart hur lång tid vi är där, men det är varmt och skönt och vi har mycket att prata om så det gör inget. Lite högre upp i strömmen fyller jag på vatten. Nu har vi vittring på code-CP1. Efter ett bra tag når vi grässlätt och får knalla på igen. Nu kommer vi ifatt folk fast vi kryper fram. En klassiker – efter krönet kommer ett nytt krön, men till slut är vi över och ser en människa nere på en grässlätt. Vi springer ditåt, lite överrumplade. Enligt banprofilen ska vi redan vara vid CCP1. Höjden och distansen stämmer. Vi inser att den är missvisande. Tjejen på fältet pekar upp oss på en bergskam.

Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.
Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.

Uppe på den ska vi följa den söderut till vi hittar en stuga. Vilket vi gör. Men det finns ingen kod där, så först stressar jag ut lite. Den är dock är sprayad på en sten. Fotar och drar vidare, efter att ha trasslat lite med karta och fått hjälp av en Rumän att hålla kartan åt rätt håll. Kan vara läge att ta fram kompassen när man tittar på kartan. :-/

CCP!
CCP!

Här följer ganska lätt löpning, går att jogga en del. Alex verkar ha piggat till sig och ökar lite. Jag har inte kraft att hänga på. Melody och jag får kampera själva. Det går bra. Jag får ett imponerande uthållighets-cv från Melody. Det är allt från ironman till långa ultror. Tuff brud. Enligt banprofilen ska det vara ungefär 1,5 km till nästa CP. Vi inser snart att banprofilen inte stämmer där heller och knatar på lite modstulet. Det tar tid och bitvis är det visserligen tillräckligt flackt för att mina lår ska klara av lättare jogg, men ofta blir det avbrott på grund av terräng som är för teknisk för mig. Efter några kilometer behöver jag fylla på, så jag sitt-pausar på en grästuva. Framför mig har jag ett gräsområde med en fin häst på och en granskog som backdrop. Melody vill inte bli stilla, så hon pinnar på. Twixen är kladdig och god. Det är det med lite ingefära-kola också.

Toto.
Toto.

Strax efter det här partiet kommer vi in i skog igen. Vackert som bara den, men lite krävande upp och ned. Jag joggar på och är snart i fatt Melody. Vi håller ihop. Kilometrarna ramlar iväg. Vi går och springer. Strax framme vid en Referee-point. De tar våra nummer. Vi pinnar vidare upp mot en stor sten. Lite språklig förbittring gör att det är lite svårt att förstå vad vi ska göra, men till slut börjar vi följa riktningen de pekar ut. Vi ska upp mot en stor sten och följa markeringarna med en blå triangel. Tveksamt uppmärkt, öppet fält med ett par stolpar och sedan tar det slut. Som tur är dyker det upp en Rumän efter ett tag som lyckas kommunicera med en fårbonde som står och skriker vid ett hus. I ängens ytterkant står en gran med en rejält utsuddad blå triangel på. Vi följer vägen. In i skogen igen. Det tog mycket tid i onödan.

Slippin and slidin.
Slippin and slidin.

Det är varierande underlag men inget bekymmer. Melody och jag är ömsom ihop, ömsom ifrån varandra, men det är tryggt att veta att hon finns i närheten. Det är alltid skönt att ha en partner in crime. Stigarna är väldigt varierande. En rejäl nedstigning bjuder på en avslutning som är vrålbrant och det är bara grus. Jag jobbar på med stavarna om kommer ned tryggt, Melody kan inte komma ned, hon bara halkar. Det slutar med att hon sätter sig på rumpan och glider ned. Jag är inte sen att fota.

Nu är det inte långt kvar till CP5. Jag kommer ut ur skogen med Melody hack i häl. Går över en äng med CP5 i andra ändan. Halkar och lägger mig på rygg med högra staven förankrad. Den böjs som en båge. Jag reser mig upp, staven fjädrar tillbaka. Grymt! Kolfiber hade bara knäckt. Stannar till vid checkpoint och fyller på isostar, får mitt klistermärke och allt det där. Melody kommer i fatt. Har fått vittring igen, men har slut på energi. Jag älskar när jag får bjuda på snickers. Äntligen! Melody forsar iväg.

Jag beger mig iväg strax efter henne. Brutala klättringar i skogen. Hittar en Rumän längs ned vid en backe som är helt galen. ”It was supposed to go down from here”. Det är allt han orkar säga. Ringer någon på mobilen. Jag knallar på. Stavarna är riktiga kompisar nu. Backen är brutal. Det börja bli lite skumt ljus. Några km till så når jag en refereepoint. Glada flickor. Nu är det bara att följa det röda korset sen är jag framme.

Bara. Jag följer korset, det gör jag, men jag har så fruktansvärt ont i låren. Jag måste dämpa min framfart nedåt med stavarna för att avlasta låren. Det är långt. Jag kommer ifatt Melody igen. Jag vet inte om hon har problem med underlaget eller vad det är. Drar ifrån.

Efter ett tag hör jag en visselpipa bakom mig och blir lite orolig. Här kommer rumänen dundrande. Han springer inte alls men är väldigt effektiv när han går. Han är glad och jag gläds med honom. Han såg sänkt ut i foten av backen och nu strålar han. Bokstavligt, han har dragit på sin pannlampa. Och det är bra skumt så jag följer hans exempel.

Ett trist parti, mest på grund av att det är frågan om väldigt lättlöpta partier, lätt sluttning och fint underlag, men det går inte, jag måste gå. Jag stakar mig fram. Nedåt. Vidrigt. Dels för att det är så trist och tidskrävande. Dels för att det gör så ont. Inte mycket att orda om.

Det här partiet håller jag på med en timme eller tre kvart. Till slut ser jag ljus. Jag kommer fram till ett tält med funktionärer och tänker att nu är det väl långt kvar eftersom det står här. Men jag ser att det finns en grusväg bakom dem. De frågar om  jag är ok och jag bara ler och berättar om det trasiga maskineriet. En av de öppnar en ölburk, ser min blick och räcker över den. Jag tar mig några klunkar och tackar. Stavarna i handen. Nu djävlar ska jag springa en bit. Det är tio minuters promenad sa de. Det innebär typ fem minuter för mig att jogga. Så det gör jag. Möter lampor. Folk som varit i start och vänt för andra loopen. Lite bitter, men glad för dem. Hejar på, berömmer och springer. Tvär sväng upp åt höger. Stavar mig upp på ett krön. Springer igen. Kompas av pisksnärtar och råmande kor. Kryssar bland koblajor mot portalen. Glad, glad, glad! Får stöd av de som står i tältet. Anna, och ett gäng rumänskor. Helt fantastiskt! Jag hade gett upp att klara cut-off som var på 14 timmar. Min tid blev 14:30:31 och cut-offen var ändrad till 15 timmar för de svårigheter som omdragning av kartan inneburit.

Jag berättar läget, att jag inte vill fortsätta att jag är nöjd med Vlad Tepes och att det inte finns en chans för mig att göra mer. Trycker i mig från buffén med chips och frukt som finns. Byter till torra kläder från dropbag och tar på mig min Atom-jacka. Väntar. Melody, vart är hon? Till slut kommer hon, glad som en klockarkatt att cutten är flyttad. Men hon beslutar att det är nog. Vi tar oss tillbaka till hotellet med Annas hjälp. Allt det här medan Cristoffer är ute på sitt andra varv i mörkret.

Men det är en annan historia…

Så. Jag skulle springa 106 km, men det blev någonstans mellan 52 och 58 km, beroende på vem man frågar och runt 4400 höjdmeter med brutal terräng, klättringar upp och ned och storslagna vyer. Anledningen hoovrar någonstans bland förkylning, ultravasan och felaktiga förberedelser. Jag är glad att jag fick grym pannbensträning och framförallt fantastiska upplevelser med fantastiska människor. Kullamannen har gjort ett fantastiskt äventyr möjligt och jag hade finfina människor att springa med som gjorde det uthärdligt. Cristoffer, Alex och Melody gjorde äventyret grymt.

Jag har aldrig sprungit så länge. Jag har aldrig sprungit något så svårt, varierande, brant, vackert. Jag har aldrig varit så känslomässigt tagen av ett lopp. Det har varit en emotionell bergochdalbana.

Men det håller ju inte att anmäla sig för att göra 106 km och sedan göra halva. Med andra ord – det blir en returmatch 2015.

Ultravasan 90km 2014 – 9:18:02

Efter ett par månaders (för mig) hård träning kom jag till slut fram till den 23.e augusti. Vasaloppets arrangörer skulle för första gången göra löpartävling av den klassiska bansträckningen. Många har sprungit den förut, men nu var det dags för ett offentligt arrangemang.

När anmälan släpptes hängde jag på låset och fick en plats. I början var det inte så konstigt, men efter ett tag började jag inse att 90 km är ganska långt. Två marathon och lite till. Det ÄR långt.

Jag och Marjo blev hämtade av Kerstin och Stefan tidigt fredag eftermiddag. Det var fyra nervösa/spända löpare som bilade upp till Mora och det var mycket prat högt och lågt hela vägen. Väl på plats vid Åmåsängsgårdens stugcamping träffade vi Peter, Andreas, Erik, Patrik och Ken. Snacket fortsatte efter att Marjo ställt upp middagen hon förberett. Trerätters bara sådär – jo jag tackar. Mycket gott.

Förberedelser i stugan det som var kvar av kvällen, för att släcka lamporna strax före 22:00. Jag sov nog inte många minuter. När klockan ringde 02:00 var jag övertygad om att jag inte sovit något alls. Jag åkte med Ken, Erik och Patrik som också skulle med bussen från Mora mot Sälen och starten för 90 km. Jag tryckte i mig typ 3 hg grekisk yoghurt i bilen. Inte så gott.

Bussfärden var inte så kul, fick ingen direkt vila där heller. Tankarna snurrade ordentligt. Väl framme vid starten började knutarna lösa sig. Tävlingspepp. Bajamajor. Stort tält. Vi tog en plats i tältet och började fixa det sista med bagageväska och dropbag. Tanken var att jag skulle ha ett ombyte klart i Evertsberg om det skulle behövas – skor och allt.

Efter ett tag dyker det upp lite folk, hinner snacka som snabbast med Elov, Johan, Sonny, Torbjörn och Roxen. Grymt kul. Johan Steene satt precis vid vårt ”camp” i tältet. Lätt starstruck. Ser både Buud och Szacke. Inspirerande att vara i sån stjärnglans.

Starten närmar sig. Träffar Roger, hälsar och lyckönskar. Kramar om  Torbjörn som var vrålpeppad. Träffar Fredrik i startfållan. Många fina människor som jag lärde känna på Ultratrailcamp Spain. Tack för det PaceOnEarth! Minuterna tickade iväg och till slut släppte dem iväg oss till härlig folkmusik.

Jag joggade på med Patrik först, sen med Fredrik och sen med Patrik igen. Vi hade Ken med oss, men han är ett speedfreak och försvann snabbt. Det rullade på bra uppför och vi hittade en bra rytm. Trevligt att springa med Patrik och jag tänkte att jag fortsätter med det tills jag inte orkar med hans tempo längre. De första 10 km gick i stor del över grusväg. Men med trevlig utsikt så det gjorde inget. Sen blev det stig.

Det rullade på rätt friskt fram till Mångsbodarna. Det var inte alls farligt blött, spängerna var tillfixade så trots att de var blöta var det inte det minsta halt, de var stabila och utan svikt så de var löjligt löpbara. Fika i Mångsbodarna innan vi rullade vidare. Någonstans där hade vi blivit en grupp om 4. Två riktigt trevliga killar med rätt idé om tempo (vår idé) som utgjorde fint sällskap när vi kröp in och ut ur våra respektive bubblor.

Efter Mångsbodarna det dags för backarna vid Risberg och de var inte charmiga på något vis. Blöta, mjuka. Fruktansvärt mjuka. Jag har provat på att springa på mosse/myr vid ett antal tillfällen nu, men det här var i särklass det värsta. Ingen koll på hur länge det pågick, men en hel del promenerande, svordomar och passeringar där.

Otroligt nog fortsatte det mellan Risberg och Evertsberg. Slutet mot Evertsberg blev det bättre och jag återfick lite hopp. Tänkte att skorna dränerades så fint så det var ingen idé att byta i Evertsberg. Vi tappade en av kumpanerna i Evertsberg, han tog ett lite längre break för att snacka med familjen. Patrik fixade lite med packning och nummer två, jag käkade/fikade och började gå. Längsta depåstoppet på hela loppet var över på några minuter. Vi hann jogga några minuter innan den tredje musketören gjorde oss sällskap igen.

Efter Evertsberg är det mycket nedför enligt banprofilen, men det var bedräglig terräng. Dåliga spänger som periodvis var avstängda för löpning på grund av bristande kvalitet. Väldigt sankt och blött. Tur att jag inte bytte skor – hade varit lite onödigt. Jag kände att uthålligheten började vara otillräcklig. Nu fick jag betala för det höga tempot i början. Vi passerade marathondistans på strax över 4 timmar – detta i sank terräng med mycket backar.

I Oxberg gjorde vi som tidigare – tankade och drog. Det blev inte många sekunder i stationerna – Evertsberg undantaget – mycket tack vare att Patrik drev på hårt. Bra som sjutton, tack för det! Däremot kände jag ganska omedelbart efter passeringen att jag inte höll längre. Tempot som Patrik och den tredje musketören höll blev för tufft för mig. Jag meddelade dem, tappade för sällskapet i mer än 60 km och trampade försiktigt på bromsen.

Här hade jag min low-point. Helt plötsligt var mannen med oxpiskan borta. Min hare, min langare, min inspiratör. Jag var ensam. Det var sjukt tungt att göra det ensam och jag hade nästan 30 km kvar. Ett Lidingölopp. Det är långt. Jag pinnade på. Här och där fanns fint stöd från publik, och vätskekontrollen mellan betydde mycket. Jag stod i flera sekunder.

Efter ett tag började ansikten kännas bekanta. Nu var liksom tempot satt och de flesta jag sprang med hade samma vedermödor, det vill säga tempo, som jag. Jag var inte ensam längre. Det var ingen som drev med piska, men det blev mycket lättare. Jag krigade för Hökberg som skulle innebära mindre än en halvmara kvar. Några bekanta ansikten där att byta kommentarer med. Gott med energi. Och iväg. Fortfarande tungt men med målvittring.

Stationen mellen Hökberg och Eldris var väldigt viktig. Det fanns egentligen bara vatten och sportdryck, men de tryckte i mig en slät bulle och ett chokladfinger också. Hundögon kan göra mycket för folks empati. Fantastiskt! Skitäckligt chokladfinger, men det slank ned bra ändå.

Eldris är en fantastisk plats. Att passera pipet i sista stationen innan mål var stort. Folk tjoar och tjimmar. En klump i halsen som bara bubblade upp visade sig här. Affekt. Fint, men inte läge. Lärde mig att jag inte kunde ta fram målbilden av mig själv springandes under det där valvet. Inte ännu.

Aj aj. Inte tänka på den här.
Aj aj. Inte tänka på den här.

Fortsatt fint sällskap av bland annat en Falkenbergs-löpare som dessutom kände Hoffen. Vi var smått euforiska båda två. Vid det här laget började klockan vara tydlig. Vi skulle klara medaljtid med marginal. Den där djävla bubblan kom tillbaka när vi pratade om Hoffen. Stark affekt när man i princip börja böla av att prata om en gemensam bekant. Han konstaterade att det var dags för lite naturbehov och släppte iväg mig. Jag vågade inte stanna. Tackade för sällskapet och ramlade vidare.

Nu blev det ensamt igen, så det var jag och bubblan. Passerade sista vätskekontrollen och sköljde ned bubblan med ett par muggar vatten. Inne på ett motionsspår som gick onödigt mycket upp och ned. Bara någon km kvar. Sjukt. När jag passerar ”1 km” bubblar det till igen. Sväljer hårt och blinkar. Nu är det nära.

Närmar mig tätort. Springer genom en camping där folk sitter i brasse-stolar och applåderar. Sväljer hårt hela tiden. Inte nu. Efter mål är ok, men inte nu. Fan. Upp över en gräskulle som jag inte alls tycker om. Upplopp. Folkets jubel. Åsa! Ille! Egil! Skriker ut ”Medalj!” med sprucken röst. Helt tagen. Strålar. Underbart!

Klarar distanspers och första upplagan av Ultravasan på 9 timmar 18 minuter och 2 sekunder. Mer än en timme tillgodo för medaljtid. Nu bölar jag lite igen. 🙂

Vad jag hade tänkt mig:
* Att inte springa med Patrik. Har testat förut, han är för stark. Jag hängde med i ca 62 km. Han gick i mål 9 minuter före mig, mindre än 2 km. Det är godkänt tycker jag. Han är grym!
* Jag skulle sköta energin med Tailwind Nutrition. Ett säkert kort. Men för långsamt. Det fanns helt enkelt inte tid att ställa sig och blanda var tredje/fjärde station. Vi sprang för hårt för det. Det positiva är att det gick lite snabbare, det negativa att jag sprang runt med en rygga som egentligen var lite onödig. Jag bommade dessutom att fimpa den i Evertsberg – det borde jag tänkt på. Nåja.
*Jag hade tänkte byta skor i Evertsberg, men eftersom mina Salomon Sense Pro kändes så sjukt trygga och klarade av vätan över förväntan höll jag mig kvar i dem. Rätt beslut.
* Jag hade tänkt mig att jag skulle ta mig runt. Eller klara medaljtiden på 10 h 30 min. Att jag skulle ta den med mer än en timme – herregud. Mina långpass brukar gå i 6:30-tempo. Det här ramlade på i 6:11-tempo. 90 km! Djävlar.

Ultravasan var fantastisk. Bansträckningen är episk, jobbig som fan, men episk. Organisationen klockren, bra med support längs banan och för en med plåtmage som jag har är det kanon att ha en rejäl buffé att välja ifrån när smaklökarna börjar bli kinkiga. Tack vasaloppet!

Själv tycker jag att det får duga som ultradebut nummer två. Jag är så glad, benen är ömma och jag kommer ALDRIG springa det loppet igen.

Det är precis som det ska vara med andra ord. 🙂

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

Långpass och klubbpass.

Jag längtar lite efter en ny månad. Satsningen inför Ultravasa och TTT har inneburit främst en ökning av volym. Det går inte en dag utan att jag känner mig sliten. Är van vid 3-5 träningspass i veckan och kör nu 5-7. Med två långpass i veckan.

I lördags sprang jag Sörmlandsleden från Hälleforsnäs till Eskilstuna (50 km). Uteslutande på stig som var i princip osynlig långa sträckor. Gräs, tistlar, ormbunkar och brännässlor en masse. Kuperat och trixigt. Sista milen gick trögt, men jag sprang med någon som hade det svårare. Så det kändes lättare.

07_19_2014_Mellösa__Sodermanland_County__Sweden___Run___Strava

Lovade mig själv att om jag fullföljde hela så fick jag vila söndag. Vilket jag alltså gjorde. Hela dagen på Skantzö-badet i Hallsta. Ben som kliade på utsidan av all exponering och pirrade på insidan av ansträngningen.

Igår kom träningsvärken och – som ett brev på posten – en förfrågan från Nino om vi inte kunde ta ett pass med Eskilstuna Trailklubb när han ändå var i stan. Så fick det bli.

Mötte upp med klubben klockan 18.00 efter gemensam bilfärd från ICA Slagsta. Två grupper. Gemensam backträning i 20 minuter, därefter skulle några köra obanad löpning och resten nöta på i backe i ytterligare 30 minuter, för att slutligen förenas i några barfotaintervaller på en gräsplan.

Inte jag. Jag körde Rumänien-style med stavar i backen och fick ihop 16 repetitioner innan alla var klara. Då gick jag och Nino lös på gröna milen som vi – åtminstone min vana trogen – sprang vilse på. Vi följde grönt och lyckades hitta tillbaka och sprang samma väg tillbaka, men det gjorde inget, vi fick ihop 11 km istället för 10. Skönt trötta ben.

07_21_2014_Eskilstuna__Sodermanland_County__Sweden___Run___Strava 2

07_21_2014_Eskilstuna__Sodermanland_County__Sweden___Run___Strava

Idag är benen tunga.

Skräckslagen, uppgiven och lite besviken

Många håller Ultravasan 90 som årets utmaning. För mig är det ett långpass. Även om det är lite prestigefyllt att klara gränsen på 10h 30min som krävs för medalj. Vad är väl 90 km i 7-minuters-tempo över spänger, stigar och myrmark?

Det som skrämmer mig är TTT. Transylvania Trail Traverse 106 km. Det som skrämmer mig är att det är nära, att jag skulle behöva träna mer än dubbelt så mycket som jag gör – och då tycker jag redan att jag tränar en hel del. Runt 100 km i veckan är mycket för mig, och det är det som gör mig uppgiven.

Jag blir skrämd av det faktum att det närmsta jag kommit utmaningen var i Spanien 36 km, 1400 hm. På skrattretande ~9h. Långt ifrån 106 km och 8500 hm. Om man bryter ned det utan att ta hänsyn till höjdmetrar, bara det faktum att det tog mer än 9 timmar att ta sig 36 km så kommer jag hålla på i 26 timmar. Det sjuka är att det förmodligen kommer ta längre tid. 🙁

För ett tag sedan hade organisatören två riktigt duktiga bergslöpare med lokalkännedom att provspringa första delen. Den första delen ska man – som det ser ut i skrivande stund – klara på 12 h. Innan man ska springa lika mycket till. De som testlöpte kom runt på 14h. Visserligen inte i tävlingsfart, men ändå. För att klara cutoff ska jag alltså springa mer än två timmar snabbare än rutinerade bergslöpare med lokalkännedom. Besviken.

Eventuellt justeras starttiden till 04:00 (vilket ger 14 h till cutoff) så att vi startar i mörkret och inte kommer vistas på de värsta delarna av berget mitt i natten – i slutändan handlar det om säkerhet. Det kommer bli tufft att klara det på 14 timmar också, jag får inte göra många misstag. Förmodligen inget alls.

När jag anmälde mig till  loppet såg jag 106 km och 8500 hm som en utmaning. Inte detsamma uppdelat på två dagar, vilket blir konsekvensen om man inte klarar cutoff. Då får man skjuts till hotellet för ny start på morgonen dagen efter och det blir ett ”stage-race”. Vilket är coolt, men inte lika coolt. Självklart vill man riva av loppet i ett svep.

Jag ska träna massor på att bli en effektiv powerhiker. Massor. För jag vill klara det.

Eskilstuna Blacksmith Ultra 70,63 km

Om jag inte minns helt fel var det Anders, Ranald och jag. Gyllenhielmska leden från Torshälla mot Sundbyholm. Drömde oss bort. Längre distanser. Vi pratade om att göra ”de fyra tiorna” i Eskilstuna på en och samma dag, med transportlöpning mellan.”

Det blev inte riktigt så. Men idén har funnits där. Så när Johan droppade sin idé om ett lopp runt Eskilstuna så kändes det naturligt att låta namnet Blacksmith Ultra komma till användning.

Johan började med arbetsnamnet ”Det får bära eller brista” och det handlar om att hela tiden röra sig i stadens periferi, helst på stigar. Vi skulle uppdatera med information om var vi var så att folk kunde ansluta när det passade.

Så blev det också.

Den 22:a juni klockan 08:00 var vi 9 stycken som möttes vid Runstenen bakom Bygma.  Vädret var inte så läckert. Ganska kall luft, blåsigt och regn i luften. Men vi var glada ändå.

Foto: Johan Dalkvist
Foto: Johan Dalkvist. Innan start, vid runstenen. Jag, Patrik, Peter, Micke, Erik, Maria, Anders & Henrik.

Vi satte av åt Djurstahållet och sprang på härliga stigar i några km tills vi kom fram till Årbyspåret där vi förlängde löpningen fram till Gyllenhielmska leden som vi följde. I början av årbyspåret var vädret såpass att vi kunde lätta på regnkläderna. Fantastiskt härliga stigar med massor av härlig grönska.

Foto: Mikael Klingbjer
Foto: Mikael Klingbjer. Snabbpaus i Glömsta.
Foto: Mikael Klingbjer
Foto: Mikael Klingbjer. Behaglig jogg längs Torshällaån.

Ungefär 9 km in i dagen nådde vi Glömsta. En snabb paus innan vi satte iväg igen. Här följde ett lite småtrist avsnitt med en del asfalt. Upp mot Hemköp, vidare mot ån som vi följde bort till Eskilstunavägen som vi följde till rödljusen, sprang mot Nyby för att vika vid ån och följa grusvägen till en grusväg som viker upp mot Volvo. Vidare mot Hällby som passerades mot gårdar och skogar. Snart var vi på härliga grusvägar och stigar igen.

Fantastiskt fina stigar genom skogarna runt Hällby. Vi lufsade på. Efter 23 km klev Erik av – ett knä som strulade. Trist, men rätt beslut.

Vi for vidare genom skogarna och snart var vi framme i Stenby. Asfalt. Äsch. Snart mer skog och åker. Johan har hittat en härlig etapp. Ett parti som tidigare varit skog – numera kalhygge. Svårforcerat underlag med lite motlut. Här steg pulsen.  Härligt på något konstigt vis.

Foto: Johan Dalkvist. Tung, obanad löpning på kalhygge.
Foto: Johan Dalkvist. Tung, obanad löpning på kalhygge.

Färden gick vidare mot Rosenfors där vi möttes upp av Kerstin, Niklas och Simon. Genom delar av Skogstorp, upp mot skogen och snart var vi i skogarna i Skjulsta och styrde kosan mot Vilsta för efterlängtat fika.

Väl framme avnjöts diverse delikatesser som glass, godis, smörgås, godbit, hamburgare. Perfekt påfyllning efter 33 km.

Foto: Niklas Holmström. Go-fika i Vilsta.
Foto: Niklas Holmström. Go-fika i Vilsta.

Efter pausen pinnade vi vidare efter Vilstapåret och vek av mot Hugelstas vidder. Micke och Maria blev kvar vid Vilstastugan efter distanspers, Johan anslöt vid stugan. Såhär långt hade det börjat bli lite tungt för en del och bitvis hamnade man i bubblan.

Efter ett par km på grusvägar mötte vi upp med Stefan som kom med pigga ben och pratsug. Vi styrde kosan efter knöliga grusvägar och drog oss längre och längre in i skogarna. Efter några km (44 totalt tror jag – hittade nog in lite i bubblan jag också) dök kerstin upp. Trevligt.

Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.

Ser man på kartan lite närmre kom det lite  felspringningar här. Konstigt. Trötta ben som försökte hänga med pigga Stefan och Kerstin. Vi sprang över ett kalhygge som bjöd på den där smått obehagliga torra dammiga luften som bara uppstår i kombinationen stark sol och just kalhygge. Tufft. Jobbigt. Men. Snart kom vi till en av dagens höjdpunkter, Hugelstakällan. Gnistrande klart källvatten – bara att bälga i sig. Underbart efter hygget. Efter denna oas gick Peter och vi skilda vägar – han hade distanspersat redan vid 31.x km och stämplade ut på 50 km – grymt!

Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Någonstans här började jag mecka med pulsbandet som får bristfällig kontakt. Irriterande, för fukt var det gott om. Jag har också lite underliga tidsuppfattningar, inte helt klart vad som hände när. Men det var mycket stig. Mycket grusväg.

Anders hade det märkbart jobbigt och jag slöt upp med honom. ”Time on feet” viktigare än tempo i alla fall. Det blev lite ryckigt och en del så kallad ryssvila. Så fort vi kom ifatt bar det iväg, så Anders fick inte den vilan han behövde. Vi rebellade lite efter ett tag och började gå fram till de andra som väntade. 😉

Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.

Vi släpper Kerstin och Niklas någonstans ute i skogarna. De vänder och ger sig tillbaka mot Rosenfors. Tack för idag!

Grusväg, grusväg, grusväg och stig. Så kändes det. Tempot märkbart lägre. Tyngre steg. Trötta, trötta fotsulor. Jag sprang med navigeringsfunktionen på, funkade fint, men med tanke på det låga tempot borde jag nog skippat uppdatering 1/sek för klockan klagade på batterit. Dessutom är det nog läget att betrakta navigeringen som nödlösning inte som verktyg. Funkade jättebra, det är inte det som är grejen, men det verkar suga en del batteri.

Vi snurrar runt vid ett grustag och här är i princip den enda etappen som Johan inte rekat – naturligtvis är det också här det dykt upp hinder som inte finns på kartor. Vi plumsar genom ett kärr och börjar misstänka att Kent varit med och ritat upp rutten.

Lång löpning efter grusväg. Långsamt tilltagande smällar från Hugelsta skjutfält. Anar närheten till stadskärnan. Härligt. Anders frustar en del. Men krigar. Något ofantligt. Jag frågade honom strax innan 50 km om han inte skulle följa med Peter och ordna med hemfärd. Jag fick ett långfinger och ett snett leende till svar. Rätt attityd! 🙂

Nästan fem km genom härlig skog i slutet, innan vi slutligen kom fram till odlaren och pinnade på längs asfalten mot vattentornet. Upp till vattentornet och ned via den fina intervall-backen som finns där. Över djurgårdens gräs mot Ekängens IP och grusvägen som går där. Mot runstenen. Vårt mål.

Foto: Johan Dalkvist. Nöjda ETKare. I mål.
Foto: Johan Dalkvist. Nöjda ETKare. I mål.

Utav de nio som startade var det fem som fullföljde hela distansen. Johan, Henrik, Anders, Patrik och undertecknad. Jag stoppade klockan på 70.63 km som är lite mer än en km längre än jag sprungit tidigare. I runda slängar 640 hm och 9h 21m effektiv tid. Jag pausade för rasten vid Vilstastugan, men ingen annanstans. Jag sprang i en del ny utrustning, keps från Ronhill som gjorde jobbet elegant, Ronhill Trail Cargo Short på benen gjorde också jobbet elegant. På fötterna hade jag mina Salomon Sense Pro som är helt fantastiska för ändamålet. Jag har sprungit ultradistans i de flera gånger och inget annat än trötta fötter – vilket man inte kan skylla på skorna. Som näring använde jag Tailwind Nutrition som funkade ypperligt. Ingen irritation från magen. Jag fuskade lite eftersom jag fikade vid Vilstastugan, men jag upplevde aldrig någon dipp. Bra där! Klassikern med det långa namnet, min 12-liters racevest från Salomons S-lab fick agera logistisk lösning och den var – som vanligt – lysande.

Smått otippat lämnade jag mina X-kross hemma. Jobbigt bitvis med all vind. Man vänjer sig vid det härliga skyddet. 🙁

Tack Johan, Mikael, Niklas och Peter för bilderna.

Vi ses om ett år igen!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!

Ultra Trailcamp Spain, 29/4 – 4/5 2014 – Dag 2

Långpass

På onsdagen var det så dags för långpass. Klockan var ställd på 07.45, så Niklas och jag dundrade ned till matsalen för frukost. Här uppstår en liten kulturkrock. Frukosten gick till så att en stackars servis dundrade runt med halva baguetter, ost, skinka, ångskummad mjölk i vinkaraff, juice och lite annat. Det drog ut på tiden och inget av det där vi egentligen ansåg att vi behövde dök upp. Ellen tog ett snack med de som skötte frukosten. Men det var som det var och det gick inte att göra något just då. Ingen gröt eller osötad yoghurt, inga ägg eller grovt bröd. Nåja.

Samling efter ombyte. Nu var Fellcross på fötterna och S-lab-ryggan på avsedd plats. Full med vatten och sportdryck i vätskeblåsan och ett par flaskor med sportdryck frampå. Handskar i ryggan. Vädret var kanon och efter att vi räknat in oss enligt ett snillrikt system gav vi oss i väg i sakta mak, efter strandpromenaden i riktning mot Xabia.

Det blev ~5 km asfalt och betong i en salig röra innan vi vek av vid La Mena för en lätt stigning mot höjderna. Efter en snutt asfalt gav vi oss av på stig som var både starkt lutande och teknisk. Kul! Mycket var löpbart, men stora delar var svårt på grund av att vi var så många och att underlaget var såpass tekniskt. Det gick inte fort.

14064645086_f23231c13c_o

Så fortgick det, vi sprang på stigar och grusväg och fick lite rekognoscering. Trevligt sällskap och fantastisk löpning. Efter några timmar nådde vi Montgós norra sida för löpning på flacken längs en bred stenbelagd stig. Roligt. Man fick upp farten rätt bra. Niklas drog iväg och jag hängde på, det var riktigt kul. Efter ett tag kom jag på att ett tempo på 4:30/4:45 inte var vad jag ville hålla på med, så jag lugnade mig och njöt av utsikten, tog lite kort, väntade in lite folk och hade det bra.

sugplopps_3_08_h_Löpning_Move

 

 

Och såhär ser den ut när Rebecca, Saga och Roxen springer på den.

Rebecca, Saga & Roxen
Rebecca, Saga & Roxen

Ingen löptur (jo, snabbdistansen, ok då) utan selfie.

14090168704_9632049252_o

Vi möttes upp där stigen grenades av, några stack på Ingemar och Tuas intervallrunda, resten tog sig ned till hotellet i sakta och behagligt mak. Klockan stannade på strax över 3 timmar, 19,5 km och 300 höjdmeter.

Passet för ultra-hardcore-löpare

Så lades det fram i alla fall, och med tanke på vilket gäng som samlats var det lite förvånande att bara Amanda, Roxen, Niklas och jag samlades för att träffa Tua. Vi hade ätit lunch, kanske av fel sort – jag kommer till det.

S-lab-ryggan var påfylld på nytt, fellcross-skorna på fötterna. Så bar det av. Tua satte av i ett lugnt tempo. Snart var vi i ett svagt uppförslut och tempot var detsamma. Vid 150 höjdmeter kände jag mig lite matt och frågade Tua om det inte skulle vara 100 höjdmeter. ”Nej 300 höjdmeter replikerade hon glatt.”

Vi hade nu kommit upp till ungefär samma plats och satte iväg i västlig riktning. Jag tog en paus för att både tömma blåsan och fylla på på nytt. Sprang försiktigt ifatt de andra. Det kostade. När jag kom ifatt var jag rejält ansträngd. Vi kom in på en mindre – helt fantastisk bör tilläggas – stig. Efter ett tag kom stigningen igång på allvar igen, och vi hajkade efter en terrasserad serpentinstig. Jag var knäckt. Energin i botten, pulsen i taket och i osynk med andningen. Efter ett tag märkte jag att jag var helt torr om armarna och hade gåshud. Jaha.

Here we go again

Precis samma känsla som under Göteborgsvarvet 2013 med knottrigt skinn och en kropp som inte svarar. Jag började dricka på ordentligt. Flaggade för de andra att jag inte fixade tempot och för att de andra skulle kunna fortsätta i sitt tempo så släppte Roxen och peppade mig. Först var jag i min plågade bubbla, men njöt av Roxens härliga dialekt och anekdoter. Så småningom började jag känna mig lite piggare och kunde ta mig ur bubblan. Styrkan fick jag inte tillbaka, men humöret. Vi tog oss till slut ned för berget och hade mer en trevlig tillvaro än löprunda. Jag var tvungen att gå några gånger, kände att jag inte fick utbyte vid andning.

Vad berodde det här på då? Vätskebrist, energibrist, saltbrist, värme? Eller det faktum att min kropp fortfarande pumpade runt histaminer i en rasande fart? Vilket som. Jag kände mig totalt bombad, men väl på hotellet så var jag ok igen, men var i behov av återhämtning. Klockan stannade på 1 h  50, precis under 13 km och återigen 300 höjdmeter.

sugplopps_1_50_h_Löpning_Move

Ångesten kom över mig lite grann, dag 3 skulle bjuda på det långa passet.

Tailwind Nutrition, första testet.

Har fått ett par påsar med Tailwind Nutrition för utvärdering och idag har jag sprungit med två flaskor ( totalt 1 l).

Tanken är att man inte ska behöva tillföra mer energi eller elektrolyter än det man får från ”sportdrycken”. Den kombinerar två energikällor (med olika gi-värde för att få olika skjuts i energin) och elektrolyter. Den är snäll mot magen och väldigt mild i smaken. Finns en variant som är smakfri. Antar att den är isoton, hittar ingen information om att man behöver dricka mer vatten utöver drycken.

I korthet så blandar man en liten påse med 1,5 l vatten. Det blandar sig väldigt snabbt och enkelt. Om man inte gör av med allt på en gång så håller det sig fräscht en vecka i kylen typ. Smaken känns som sportdryck, men väldigt mild. Under de två timmar jag sprang märkte jag inte av att jag började reta mig på smaken på det viset man gör med t.ex. gel.

Under löpturen ”sippade” jag lite då och då (typ ett par klunkar per km) ungefär som jag gör när jag har med vatten på tur. Jag märkte inte av trötthet i benen, jag kände mig inte urlakad på något vis.

MEN. Jag tror att jag behöver springa längre än 21 km för att se på riktigt. Får helt enkelt släpa med mig mer på nästa långa långpass och köpa några påsar för att reda ut det här. 🙂

Ett litet men där på slutet, vi kan kalla det för brasklapp. Det bådar gott dock. Jag gillar verkligen tanken på att sköta energi med vätska, slipa peta i sig ”mat” med fibrer i som kan reta upp magen.

Mountain King Trail Blaze – ett första intryck

Går på repeat med första intrycken nu, men det råkar vara så just nu.

Som en del i paketet av behov som uppstod i samband med anmälan till Transylvania Traverse kom frågan om stavar. Det är en DJUNGEL. Hur ska man avgöra vilket material man ska välja, hur stavarna skall fällas ihop, om inte teleskop – hur många delar? Jag började söka på recensioner och omdömen och läste bergslöpares bloggar.

Jag fick intrycket att carbon är lätt (och grammen – de ska jagas, det vet alla) som sjutton, men att det är lite känsligt och väldigt dyrt. Och att aluminium är nästan lika lätt, mindre känsligt och inte alls lika dyrt. Vikbara stavar har fördelen att lösningen inte blir speciellt mycket tyngre än en hel stav medans teleskoplösningar blir tyngre. Fördelen med en teleskoplösning är att man kan ha stavarna olika långa om man springer/går i skrå.

Jag fastnade för flerdelad lösning trots tillkortakommandet beträffande skrålöpning. Beträffande valet av material så visste jag inte riktigt. Hittade stavar från Leki och Diamond Back som uppfyllde min idé om bra vikt. Problemet? Tillgång och pris. Svindyra. Svåra att hitta. Då uppenbarade sig en video (youtube är din vän) från Swedentrails.  Och där bestämde jag mig.

Staven som presenteras är Mountain King Trail Blaze. En lätt, 4-delad aluminiumstav. Den är inte överdrivet dyr – typ halva priset av en carbonstav i samma vikt. Den är enkelt uppbyggd och lätt att stuva undan.

Idag använde jag den för första gången. Helt vanligt Vilsta-pass med Eskilstuna Trailklubb. Efter uppvärmning och löpskolning var det dags för repetitioner i backen och jag drog fram stavarna. Märklig känsla att sätta av uppför med dem i händerna. Till en början var det svårt med rytmen, framförallt i lite högre tempo, men det blev bättre efter en stund. Jag kunde sätta av i skaplig fart och det kändes som att stavarna hjälpte till, tryggare steg, lättare steg och kanske viktigast skönt med lite extra balans. Dessutom vet jag att armarna hjälpte till – det brände lite grann i triceps och jag antar att det kommer kännas imorgon.

Spännande. Det kommer mera.

mountain-king-wandelstokken-trail-blaze

Petzl Nao

Jag har sprungit med Petzl Myo Xp (modellen uppdaterad till Myo Rxp med 50 extra lumen och lite fler inställningar) i några år nu. Den funkar utmärkt som mina behov sett ut hittills. Bra batteritid och tillräckligt med inställningar och tryck för att den ska lysa upp mina kvällar i skogen.

På senare tid har det blivit en del obanad löpning tillsammans med Eskilstuna Trailklubb och när terrängen blir såpass krävande kommer den lite till korta. Dessutom har jag rätt tuffa utmaningar framför mig, bland annat Dracula-loppet i september då jag kommer behöva bra med ljus. Förmodligen under ganska lång tid.

Så jag har köpt ny lampa. En Petzl Nao. Lampan är bra. Den har som mest 355 lumen vilket förmodligen räcker för att blända till och med vildsvin, men det bästa med den är att den är smart. Den anpassar ljusstyrkan efter yttre omständigheter. När man springer och har koll på marken 5-10 meter framför sig har den en bred ljuskägla som lyser upp närmsta terrängen alldeles utmärkt. Lyfter man blicken (och huvudet bör tilläggas) smäller den på med mer ljus för att du ska se längre fram. Lyfter man handen för att kolla klockan eller kartan om man håller på med sån löpning, så gör den tvärtom och dimmar ned ljuset så du inte ska bli bländad.

Dessutom kan man programmera lampan till att innehålla ett flertal program för olika ändamål, så det är inget problem att justera upp den för det man ska göra.

Hur funkar det hela då? Jodå. Igår sprang jag med klubben och när flera framför en använder reflexväst blir det ganska intressant. Så fort sensorn tar emot en reflexion vill den anpassa ljuset därefter. Jag vill inte kalla det för stroboskop, men lite åt det hållet. Inte så bra. Man kan ställa in den på kontinuerligt sken också, så det blev räddningen igår.

Idag var jag ute på ett längre pass. På egen hand. Det var skumt ljus när jag började passet. Tände lampan när det började skymma och lampan agerade varsel i händelse av ”medtrafikanter”. Skönt att synas. Jag gillar inte djur så värst.

Vartefter ljuset försvann anpassade lampan skenet så jag såg bra hela tiden. Över öppna fält med mycket snö slog den av på kraften, i skogspartierna ökade den. Och så höll det på. Till slut var det beckmörkt och då hade jag konstant ett bra sken framför mig. Om jag ville se vad som hände längre fram lyfte jag bara lite på huvudet och helljuset smällde på. Hur bra som helst. Om jag ska hitta något negativt att säga är det att den även reagerar på ånga från munnen och kroppen. Stannar man till och avger ånga som blir det lite disco över det hela, samma om man springer hårt och andas lite ”all over the place” då lampan ibland fångar upp utandnings-ångan och blinkar till. Ingen big deal.

Summan av kardemumman? Efter två löpturer är jag imponerad.