Stockholm Marathon 2014 3:48:51

Idag var det (äntligen) dags för lite break-up-sex.

Uppladdningen inför maran har varit lite sådär. I ärlighetens namn helt bedrövlig. En tre veckor lång semester i Thailand gjorde att mängdträning var utesluten, kvalitet också. Väl hemma därifrån kom fokus på TEC – och det gick ju som det gick. Jag har inte fått till det med kvalitetspass alls. Långpassen har gått bra, kört lite snabbare >20 kms pass, en del back-to-back, TEC blev ett långpass, jag har tillbringat nästan en vecka i Spanien på löparläger och så sprang jag Pilgrimsultran för tre veckor sedan. Men inte så mycket fart. Något sporadiskt snabbdistanspass, något fartlekspass. Något backpass.

Som lök på laxen har våren varit svår träningsmässigt med jobbig allergi och i tisdags vaknade jag med slemmig hosta – färglada bollar som följde med upp. Usch.

Så. Det var ursäkterna.

Jag bestämde mig på onsdagen den här veckan att hostan inte var värre än att det gick att starta med den. Successivt har peppen byggts upp, jag var riktigt sugen. Imorse åkte en specials-skiva på och jag gick omkring och stuffade här hemma. Bra tankar, fina feelings. Standardfrukost med riktigt fet, turkisk yoghurt med hallon i. En latte förstås – något har man väl lärt sig från Torshällabon.

Familjen hoppade in i bilen strax efter åtta. Perfekt! Styrde kosan mot Älvsjö IP för att dumpa bilen på parkeringen där, pendel till centralen och sedan raka spåret till Stadion. Men den gubben gick inte sörru. Banarbete pågår tydligen – jag hade inte gjort läxan.

Det blev pendel till Årstaberg, Tvärbana till Gullmarsplan, T-bana till Slussen, byte av färg och SEN var jag framme. Ingen större tidsförlust, men oj vilken jinx. Inte bra.

Framme på ÖIP 10:40. Dundrade fram till mittcirkeln för att hälsa på Göran, Coyntha och Cecilia (tror jag det var). Bums iväg för att hämta nummerlapp och annan goja. Nemas problemas. Lite varmt i mässhallen, och en hel del folk, men jag hann i tid i alla fall. Passade på att hälsa på Johan vid x-kross-montern. En buff som kom väl till användning räcktes fram, tack för det! Man vill inte lägga den under mikroskopet efter loppet, vi kan stanna där. 🙂

Jag brände tillbaka till mittcirkeln där gänget fått förstärkning av Tobbe och Virva. Trevligt att träffa folk som man snackar med via sociala medier. Härliga Torbjörn som jag träffade i Spanien för första gången var där, grymt trevligt. Började kitta upp med Nathan-midjeväska knölfylld med gel, keps och x-kross-brillorna förstås. Tejpa tuttar, fixa chip och allt det där.  Väl färdig reste jag på mig och började inse hur mycket folk som fanns där.

Hälsade på Rasmus (@raznu), Emelie (@emelajsan), Ellen & Johnny från Pace on Earth, Magnus. Efter ett tag dök min date Tony upp. I sällskap av Peo och Matta. Kul med så mycket folk! Jag missade en massa andra löpare, men det var fin mental laddning.

Tony ja. Vi hade snackat lite om att försöka sätta 3:30 tillsammans. Så vi drog oss mot startområdet. Mera kändisar. Hejade på Stefan, Jenny och Sofia. Riktigt kul med allt snack runtomkring. Det började regna lite så jag drog på mig sopsäcken för att hålla värmen. Skönt. Sen gick startskottet så vi stod still ett bra tag. Och ett till. Sen kunde vi börja gå och efter en stund jogga lite. Precis som vanligt med andra ord.

Vi hade visuell kontakt med 3:30-ballongerna från start, men det var grymt tjockt med folk så vi tappade dem lite och fick jaga. Brände nog en del där, var tvungna att hålla högre tempo än önskat. Till slut kom vi i kapp och det kändes fint.

Vi pinnade på i ett tempo strax under 5 minuter. Gick ok med flås och så. Vi snackade lite skit och hade det ganska gött. Precis efter att man springer upp från Norr Mälarstrand stod Kristian där och ropade. Guld värt. Första varvet gick väl bra, inga konstigheter. Jag brukar inte springa med pulsband, men idag gjorde jag det, eftersom jag varit lite under isen. Oroväckande puls. Strax under 180 i princip hela tiden. Inte bra.

Runt 14 km började jag bli orolig. Jag tänkte att pulsen skulle sjunka efter ett tag, när kroppen kommit i fas, att den bara stack lite för att vi jagade i början. Nope. Så jag släppte iväg Tony och sänkte tempot. Jag landade i låga 170 och tänkte att det får väl vara ok. Hela tiden med det där sköna rosslet för varje andetag. Kunde liksom inte hosta loss det. Stefan kom i fatt och hälsade. Han hade en puls under 150 i samma tempo som jag. Lysande. Tackade för snacket och släppte iväg honom.

Jag hade kapitulerat. Men inte helt. Jag har en idé om att jag bryter när något uppstår som ger konsekvenser långt fram. Typ sjukdom som blir värre, eller en skada. Tyckte inte riktigt jag var där, så jag gubbjoggade. Det brukar jag göra, så det kan jag göra nu också. Ska man skilja sig ska man göra det snyggt.

Kroppen kände skapligt, men jag hade en del spöken att hålla undan. Det var jobbigt att inte komma i fatt någon. Att hela tiden bli omsprungen. Hela tiden. Jag hade problem med det, men vad ska man göra? Jag varken ville eller vågade överbelasta. En kardiomyopati är inte att leka med. Så jag fortsatte med gubbjoggen.

Ute på Djurgården hade jag tydligen fortfarande skaplig fart, det är andra gången jag persar på halvmaran under Stockholm Marathon. Lite festligt så. Jag gillar inte sträckan alls faktiskt. Den är vacker och allt det där, men det är så glest med folk och ska sanningen fram så är publiken en fantastisk boost, även när de inte tjoar och tjimmar så har de tagit sig dit för att titta och det pushar. Jag tror att maran 2012 har lite med olusten till Djurgården att göra. Då var det riktigt otrevligt.

Längst ut, precis innan banan vänder håller några funktionärer på rullar ihop någon matta som ligger tvärs över banan. Naturligtvis snubblar en kille och gör sig illa. Tveksamt agerande med den där mattan kan jag tycka. Sen kom Rasmus med energi och pepp i sin orangea overall och monstermask. Han verkade stark. Hejade på honom medans han stack.

Saltgurka och sportdryck och sedan tråkig och lite plågsam löpning – stela ben som värker – hela vägen fram till Djurgårdsbron. Det gick lite lättare igen, det börjar komma åskådare som hejar. Skönt. Springer vidare mot slussen och det var ingenting som kom gratis. Fick kämpa för att hålla något sånär skapligt tempo även för gubbjogg. Stjälpte i mig sportdryck och vatten på Söder Mälarstrand. Unnade mig en promenad uppför backen mot Västerbron. Big mistake. Får skäll av Ellen och Johnny för att jag GÅR. På ett marathon! 😀 Skönt med peppen och jag kom igång igen. Västerbron var motig, men det var bra publikstöd och vid det laget var många riktigt slitna. Distansen började kräva sitt offer. Många som stod och stretchade, som gick.

Västerbron tar slut och Norr Mälarstrand tar vid. Vittring. Fyller på med energi och tycker att gatdjäveln är längre än nånsin. Längtar fram till kurvan bort från skiten – där de alltid serverar Cola. Hann få i mig en mugg när jag fick en hand på ryggen. Tony?

Han hade hittat en rejäl vägg på Söder Mälarstrand och krigat. Såg mig framme vid Colan och jagade i fatt. Vi var tillsammans igen! Det var meningen liksom. Jag hade det rätt bra, Tony hade det rätt dåligt. Så vi körde på i hans tempo. Lite långsammare, men rätt behagligt att få känna sig som den starkare. Jag kunde fokusera på att peppa och stötta honom i stället för att tycka synd om mig själv över att drömmen sprack (3:30…). Vi stannade några gånger när Tony fick krampkänning i framlåren. Stretchade. Gick. Peppade, pressade, pushade. Vi kom igång. Jenny springer om och ser hur pigg ut som helst.

Och så höll det på. Nu är det inte långt kvar. Nu är vi snart framme. Snart ser man stadion. Och så vidare. Plötsligt gjorde vi det.  Såg den. ”Känner du publikstödet?” sa jag. Tony muttrar. Jag slänger upp armarna och skriker. Publiken skriker också. Jag får energi. Nej, inte öka säger Tony. Förlåt säger jag. 🙂

Kollar på klockan. Kom igen, vi klarar 3:50 i alla fall! Tony grymtar. Jag fick sug och drog på. Skönt att springa förbi folk på väg till stadion, dra om dem en efter en och verkligen trycka på. Sträcker upp armarna och kliver över mattorna. Stoppar klockar på 3:48:54, tre sekunder mer än officiell tid.

Kände mig tillfreds som sjutton. Tony är inte långt efter – han klarar 3:50 han också! Vi fastnade med någon som intervjuade och tog kort. Jag har ingen aning om vilken tidning. Kändes lite som i Sälen i fjol.

Promenad tillbaka till ÖIP för att byta om. Hade en lite funky känsla från höger lilltå. Den var inte vacker så den åkte på ett compeed-plåster och en strumpa. Struts-style. Efter detta var det mest logistiska övningar i omvänd ordning från ditfärden.

Så nu är det över. Det är skönt. Jag kanske gör det igen, men jag tycker det blivit för stort, för dyrt och för krångligt. Och för mycket asfalt. Jag vill ut i spenaten och springa, det är där jag njuter och trivs.

Summan av kardemumman är att jag är nöjd med loppet. Jag vek mig för ursprungliga planen, jag gjorde det av rätt anledning och valde att ”njuta” istället för att kuta. Att jag gjorde så gjorde att jag hade energin kvar att vara en hjälpande samarit till en kompis som hade det jobbigt. Det kostade några minuter, men det gör absolut ingenting, det känns bara bra. På det viset blev loppet en mycket trevlig upplevelse. Massor av härliga människor och precis som långlopp ska vara – man går in i det med en idé om hur det ska gå till, genomför på ett helt annat sätt och det behöver inte alls betyda att det är sämre.

Med det sagt; Stockholm Marathon – Ajöss och tack för fisken!