Men, när är man ultralöpare då?

Jag har funderat lite grann över det. En gång i tiden så lyssnade jag på en bok medan jag sprang. Den fick mig att tänka väldigt mycket, framförallt funderade jag runt varför jag sprang och i synnerhet över hur jag sprang. Jag formulerade ett hälsomål för mig själv med träningen, hur jag skulle uppnå det och på vilket sätt det skulle gå till på.

Det kom att inkludera en ”footpod” till min Garminklocka, som hjälpte mig att hitta rytmen, eller snarare, kadensen. När jag hittat den kom resten (hållning, fotisättning, bl.a.) rätt naturligt och idag har jag ett hyfsat steg och jag håller formen länge.

Jag funderade också över det faktum att jag aldrig kommer bli en snabb löpare och någonstans där började det kittla lite i mig. Kan man inte springa snabbt så kan man försöka springa långt. Det blev ett Göteborgsvarv, ett Stockholm Marathon och ett Lidingölopp. Sedan kände jag mig redo. Våren 2013 gjorde jag mitt första ultralopp – Lidingö Ultra. En 50 km lång (för kort?) bana som går på vackra Lidingö och bjuder på ungefär 800 hm. Jag var stolt som en klockarkatt över att jag disponerat loppet helt ok, och tagit mig runt utan att vara halvdöd. Klockan stannade på 5.35. Gubbjogg – for sure. Jag och de jag joggade med, gjorde en grej av att gå i ALLA uppförsbackar och tog det väldigt lugnt vid stationerna. Ståvila och lite skitsnack med funktionärer var melodin.

Efter det har det inte blivit något ultralopp. Eller, nja. Jag startade i TEC i våras, men det blev inte mer än 40 km den gången. Pilgrimsultran (inget ”riktigt lopp) 70 km och Blacksmith Ultra (inget ”riktigt lopp) 70 km är avklarade. Men man ”är” ju inte ultra förrän man gjort det ”på riktigt”.

Vad är då ett ultralopp? Enligt Wikipedia; ”Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löptävlingar med en längd som överstiger den vanliga maratondistansen 42 195 meter.” Med andra ord är t.ex. AXA Fjällmarathon med sina 43000 meter också ett ultra.

Men jag har hört att det inte ”duger” från vissa håll. Antingen är inte tävlingsformen korrekt, eller så är det för kort. Någon menar på att 50 miles inte är ett ”riktigt” ultra, någon annan att man ska över 100 km för att det ska räknas. Så wikipedias definition håller inte måttet i entusiastgruppen. Jag hörde/läste någonstans att Ultravasan (90 km) är för kommersiell för att vara ”på riktigt”.

För mig är det inte så viktigt. Jag har passerat maradistans ett antal gånger nu, framförallt vet jag att jag kan hålla på mer än 10 timmar utan att krakelera, men det är ju lite kul att reda ut det hela.

Jag får väl vänta till början av september när jag (förhoppningsvis) för plöja ned 106 km och stöddiga 8500 hm. Då kanske jag är ultralöpare. Eller, nej, för om man inte springer skiten har man ju inte sprungit det – och hur sjutton SPRINGER man ett lopp med 8500 meters klättring?

Hur tänker ni?

ULTRA TRAILCAMP SPAIN, 29/4 – 4/5 2014 – DAG 3

Den långa dagen

På hotellet har de fått ordning på frukosten vid det här laget. Fet yoghurt, mörkt bröd, bra med pålägg, russin, nötter, gröt. Äggröra eller stekta ägg. Den här dagen var det dock inte så mycket funderingar runt frukosten. Jag fastnade lite i gårdagen. Jag tyckte det kändes lite jobbigt att vika ned mig efter bara ~5 km och 150 hm, även om jag fullföljde, så kände jag mig dålig.  Mina reserver gick inte att hitta. Idag skulle vi vara ute betydligt längre på fötterna, och klättra betydligt mer.

Redo_f_r_l_nga_passet._Ses_p__berget___ultratrailcampspain__montgo__salomonrunning__snickersftw

Jag förberedde mig kvällen innan med rejält med fett och protein. Frukosten blev ovanligt stadig, med i princip allt jag räknar upp i stycket ovan. Att ta med mig på turen hade jag min Salomon s-lab-rygga med Soft reservoir i. I blåsan stjälpte jag ned en flaska gatorade och resten vatten. Jag tog med mig ytterligare tre flaskor gatorade. Ingemar hade gömt vattendunkar längs vår rutt, så jag tänkte fylla på enligt samma princip när vi nådde dem.

Långsamma gruppen

Eftersom det gått så dåligt dagen innan litade jag inte alls på min egen förmåga och eftersom det gavs två alternativ när passet skulle börja valde jag det långsammare alternativet. Det visade sig efter ett tag att det inte varit så otroligt stor skillnad i pace.

Tua blev vår guide och det kändes kanon. En vansinnigt sympatisk kvinna. Stark som en oxe. Vi gav oss av längs Denias gator, upp mot gruspromenaden där jag stumnade dagen innan. Men det gick lätt. Ett betydligt lugnare tempo (större grupp) borgade för snacktempo hela vägen. Mer tid till att bekanta mig med sällskapet. Mycket trevligt. Det bar iväg i västlig riktning längs bergets (Montgó) norra sida, fram till en ravin som var rejält brant. Svårforcerad stig, svårslagen utsikt. Helt fantastiskt.

13903390778_b42e1ae907_o

13907246398_4c452be34f_o

Väl uppe, ur ravinen satte det först av i ostlig riktning, sedan lite zick zack och vidare igen i västlig riktning. Framme på bergskammens västligaste punkt bar det av nedför på den södra sidan. Ett parti med riktigt härlig, snabb och teknisk utförslöpning. Ungefär på mitten vände jag mig om och såg Johnny göra en rejäl kullerbytta i ett moln av damm. Först kontroll av gopro och Ambit, sedan eget lekamen. The gear matters… Allt ok, men han var lite skakad. I slutet av löpan låg flaskorna som Ingemar gömt.

Vi fyllde på energi och vätska och gav oss iväg igen.

Knivar av sten

Färden bar oss uppåt. Till en början på helt vanlig stig. Hyfsat teknisk, men lätt. Mestadels för mycket stigning för hållbar löpning över tid. Speed-hajk – inga problem. Efter ett tag når vi en platå. Den är vacker, men tidens tand (läs erosion) har gjort blandningen av geologiskt material hyfsat nyckfull. Det finns ingen stig, utan vassa klippor som varierar i höjd och storlek. Som Mora träsk uttrycker det, vi måste gå över det.

Inte en chans att på ett säkert sätt förflytta sig fort. Här åker handskarna på och jag är glad att jag har dem med mig. Underlaget är hårt och vasst. Och buskarna rivs fortfarande.

Fotocred: Roxen
Fotocred: Roxen

Vi går och går och når så småningom ”korset” som är markering för (nu kanske jag svamlar) bergets näst högsta punkt. Vackert. Våra umbäranden fortsätter över traversen mellan topparna. Svårt. Högt. Bitvis halt. Coyntha utbrister nåt i stil med ”Det här är inte ok, det är så långt utanför min komfortzon.” Jag och Johnny lugnade. Det ordnade sig. Starkt att övervinna rädslor. Där.

Långsamma gruppen som inte var så långsam. Grymt gäng!
Långsamma gruppen som inte var så långsam. Grymt gäng!

Traversen var besvärlig att röra sig över snabbt, men till slut var vi framme. Ungefär 750 möh. Utsikten magnifik. Det hoppades och skuttades, tjoades och tjimmades.

The view
The view
Selfie. Med öppen mun.
Selfie. Med öppen mun.

När vi landat i upplevelsen var det dags att börja ta sig ned och det var, även om underlaget var lite snällare än turen upp, var det ganska intressant det också. Total avsaknad av stig. Mellan en del av klipporna kunde man skönja jord där gräset blivit nedtrampat. Här hade de ovana stiglöparna lite tufft. Mitt bekymmer var mina fellcross. De är väldigt pålitliga överlag. Stabila och allt det där. Men jag tror att de är lite för fodrade för värmen i spanien. Jag hade börjat få en hot-spot under höger trampdyna, bakom stortån. Ja ja. Fötterna svullnar väl, vi hade varit ute i lite mer än 4 h 30 min. Dessutom är gummiblandningen inte optimal på hala klippor. Stundtals kändes det lite halkigt.

Efter en stunds nedåtklättring kom vi på en fin serpentin-stig som öppnade upp för rolig, teknisk (smått livsfarlig faktiskt) löpning. Här kom fellcross mer till sin rätt. Trygga. Vi var några som satte ned och när ett par av oss nästan var nere kom Stockman springandes uppför. Roxen låg utsträckt is skuggan under en buske. Väl nere väntade vi en bra stund för att samla gänget.

13905009489_884fb1d2ac_o

Tobbe springare på väg ned. Svårt.
Tobbe springare på väg ned. Svårt.
Torrt

När vi samlats vid bergets fot fick vi härlig grusvägslöpning på flacken. Alla var upprymda över att ha tagit sig upp och ned för berget. Det var en fin upplevelse och det var nog flera som upptäckte något nytt hos sig själva. Målet var att ta sig till Xabia som ligger söder om Montgó. Där skulle vi äta lunch. Men först transport. Och nu hade vi gått torrt. Några av oss hade lite vatten kvar som fördelades i gruppen. Jag hade lite sportdryck. Det gick ok, men Tua kände till en restaurang som fanns på en avstickare. Vi bunkrade upp och allt blev mer än ok igen.

13907263210_e994c9380d_o

14111820343_4bd2d14ef6_o

Löpningen fortsatte i sakta mak, mestadels utför. Det var en hel del stig och trapp och dessvärre asfalt som skulle klaras av innan det var dags för lunch. Sen lunch, men ändå. Vid ankomst till restaurangen mötte vi det snabba gänget som var väldigt upprymda. Det tog ett tag innan vi förstod varför.

En bra meny med bröd, aioli och en massa tapas radades upp. Men bäst var ölen! Vissa sprang helt utan energitillförsel och ganska snart märktes den härliga dryckens effekt. Alla var glada. Väldigt glada.

14111824773_8096b570b8_o

13905237309_6a465ba5dc_o

Efter lunchen fyllde vi på flaskorna (vissa flaskor med öl) och gav oss av igen. Upp mot Cap de Sant Antoni där en fyr står. Ny klättring på väldigt trevliga, skuggiga stigar.  Sen var det mest frågan om långsam stiglöpning över teknisk stig. Det märktes att vi hållt på ett tag, det gick åt en del uppmuntran och en och annan snickers. Helt ok. Vi transporterade oss stigledes hela vägen ned till strandpromenaden och därifrån var det ”behaglig” flack-löpning längs havet. Ganska sammanbitet, men vi hade vid det här laget varit ute i ca 10 h, så alla var trötta. Och lite dästa efter 2-3 starköl och en massa mat kanske.

Så. Väl framme vid Hostal Loreta hade vi tillryggalagt i runda slängar 37 km, >1400 höjdmetrar och varit på fötter i 10 h 30 min. Ett fantastiskt gäng att tillbringa dagen med, alla imponerade med positiv attityd, kämparglöd och jämn löpning. Grymt! Och den där hotspoten under trampdynan? Jodå. Sprucken blåsa. Plus lite andra små blåsor på knepiga ställen. Förmodligen lite för varma och för tighta skor. Inte lätt att veta vad som händer efter mer än 10 timmars löpning om man inte testat.

sugplopps_9_19_h_Löpning_Move

Ultra Trailcamp Spain, 29/4 – 4/5 2014 – Dag 2

Långpass

På onsdagen var det så dags för långpass. Klockan var ställd på 07.45, så Niklas och jag dundrade ned till matsalen för frukost. Här uppstår en liten kulturkrock. Frukosten gick till så att en stackars servis dundrade runt med halva baguetter, ost, skinka, ångskummad mjölk i vinkaraff, juice och lite annat. Det drog ut på tiden och inget av det där vi egentligen ansåg att vi behövde dök upp. Ellen tog ett snack med de som skötte frukosten. Men det var som det var och det gick inte att göra något just då. Ingen gröt eller osötad yoghurt, inga ägg eller grovt bröd. Nåja.

Samling efter ombyte. Nu var Fellcross på fötterna och S-lab-ryggan på avsedd plats. Full med vatten och sportdryck i vätskeblåsan och ett par flaskor med sportdryck frampå. Handskar i ryggan. Vädret var kanon och efter att vi räknat in oss enligt ett snillrikt system gav vi oss i väg i sakta mak, efter strandpromenaden i riktning mot Xabia.

Det blev ~5 km asfalt och betong i en salig röra innan vi vek av vid La Mena för en lätt stigning mot höjderna. Efter en snutt asfalt gav vi oss av på stig som var både starkt lutande och teknisk. Kul! Mycket var löpbart, men stora delar var svårt på grund av att vi var så många och att underlaget var såpass tekniskt. Det gick inte fort.

14064645086_f23231c13c_o

Så fortgick det, vi sprang på stigar och grusväg och fick lite rekognoscering. Trevligt sällskap och fantastisk löpning. Efter några timmar nådde vi Montgós norra sida för löpning på flacken längs en bred stenbelagd stig. Roligt. Man fick upp farten rätt bra. Niklas drog iväg och jag hängde på, det var riktigt kul. Efter ett tag kom jag på att ett tempo på 4:30/4:45 inte var vad jag ville hålla på med, så jag lugnade mig och njöt av utsikten, tog lite kort, väntade in lite folk och hade det bra.

sugplopps_3_08_h_Löpning_Move

 

 

Och såhär ser den ut när Rebecca, Saga och Roxen springer på den.

Rebecca, Saga & Roxen
Rebecca, Saga & Roxen

Ingen löptur (jo, snabbdistansen, ok då) utan selfie.

14090168704_9632049252_o

Vi möttes upp där stigen grenades av, några stack på Ingemar och Tuas intervallrunda, resten tog sig ned till hotellet i sakta och behagligt mak. Klockan stannade på strax över 3 timmar, 19,5 km och 300 höjdmeter.

Passet för ultra-hardcore-löpare

Så lades det fram i alla fall, och med tanke på vilket gäng som samlats var det lite förvånande att bara Amanda, Roxen, Niklas och jag samlades för att träffa Tua. Vi hade ätit lunch, kanske av fel sort – jag kommer till det.

S-lab-ryggan var påfylld på nytt, fellcross-skorna på fötterna. Så bar det av. Tua satte av i ett lugnt tempo. Snart var vi i ett svagt uppförslut och tempot var detsamma. Vid 150 höjdmeter kände jag mig lite matt och frågade Tua om det inte skulle vara 100 höjdmeter. ”Nej 300 höjdmeter replikerade hon glatt.”

Vi hade nu kommit upp till ungefär samma plats och satte iväg i västlig riktning. Jag tog en paus för att både tömma blåsan och fylla på på nytt. Sprang försiktigt ifatt de andra. Det kostade. När jag kom ifatt var jag rejält ansträngd. Vi kom in på en mindre – helt fantastisk bör tilläggas – stig. Efter ett tag kom stigningen igång på allvar igen, och vi hajkade efter en terrasserad serpentinstig. Jag var knäckt. Energin i botten, pulsen i taket och i osynk med andningen. Efter ett tag märkte jag att jag var helt torr om armarna och hade gåshud. Jaha.

Here we go again

Precis samma känsla som under Göteborgsvarvet 2013 med knottrigt skinn och en kropp som inte svarar. Jag började dricka på ordentligt. Flaggade för de andra att jag inte fixade tempot och för att de andra skulle kunna fortsätta i sitt tempo så släppte Roxen och peppade mig. Först var jag i min plågade bubbla, men njöt av Roxens härliga dialekt och anekdoter. Så småningom började jag känna mig lite piggare och kunde ta mig ur bubblan. Styrkan fick jag inte tillbaka, men humöret. Vi tog oss till slut ned för berget och hade mer en trevlig tillvaro än löprunda. Jag var tvungen att gå några gånger, kände att jag inte fick utbyte vid andning.

Vad berodde det här på då? Vätskebrist, energibrist, saltbrist, värme? Eller det faktum att min kropp fortfarande pumpade runt histaminer i en rasande fart? Vilket som. Jag kände mig totalt bombad, men väl på hotellet så var jag ok igen, men var i behov av återhämtning. Klockan stannade på 1 h  50, precis under 13 km och återigen 300 höjdmeter.

sugplopps_1_50_h_Löpning_Move

Ångesten kom över mig lite grann, dag 3 skulle bjuda på det långa passet.