2014 blev inte riktigt som tänkt.

Det är väl så kanske, när man företar sig saker i en sfär man just börjat känna sig hemma. Det är inte så länge sedan jag började ägna mig åt löpning, än mindre åt långa distanser och ännu mindre åt jättelånga distanser. 2014 skulle bli ultra, och det blev det väl på sätt och vis, men inte bara det.

Jag inledde året med TEC och tanken var att det skulle bli 50 miles, men jag hade lite oflyt (oerfaren…) när jag bestämde mig för vad jag skulle springa i, så det blev fel. Men jag hade en helt fantastisk upplevelse i alla fall. Människorna som är där, funkisar, supporters och löpare. My, my. Måste tillbaka på ett eller annat sätt 2015.

Kermits_bilder 3

Jag fortsatte med Stockholm Asics Marathon. Smått krasslig och lite överambitiös öppnade jag för hårt (siktade på 3:30 utan någon koll på kapacitet), vek ned mig något för djävligt och agerade barmhärtig samarit åt kompis som hade kämpigt. Det var väldigt fint på något vis. Har sagt att jag gjorde slut med loppet där och då, tredje gången gillt så att säga, men man vet aldrig. Just nu är jag inne i en halv-flummig fas med löpning. På jakt efter fantastiska upplevelser så stämmer inte en stads-mara in riktigt. Ja ja.

769221-1053-0049s~2

Strax efter sprang jag ett tungt å-lopp (lokal kvartsmara) och det gick inte riktigt som tänkt. Men jag får väl revanschera mig någon annan gång.

Sen gick jag igång djävlar. Juni, juli och augusti var fantastiska träningsmånader. Tack vare fin form och förlåtande familj kunde jag plöja ned mängd utan dess like. Målet var Rumänien och på vägen Ultravasan. Träningen var fokuserad kring backe, effektiv hiking och gubbjogg. Jag var otroligt konsekvent, men kände mig som att jag sprang på trötta ben hela tiden. Varvade ned lite inför Ultravasan som skulle vara sista långpasset inför Rumänien.

Ultravasan kom att bli årets höjdpunkt. Jag hade bestämt mig för att allt under 12 timmar var ok, medaljtid – 10:30 – skulle vara fantastiskt. Att jag sprang på 9:18 var heeeelt magiskt och hade inte gått om jag inte fått in den fina träningen som jag fick eller om jag inte haft så fina side-kicks under loppet. Mest Patrik. Vilken klippa!

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

13 dagar efter Ultravasan var det dags för Transylvania Trail Traverse 106 km. Det kom att bli ett av mitt livs häftigaste upplevelser. Härliga människor, fantastisk natur och smärtor som inte är av denna värld. 90 km i (för mig) vansinnigt tempo sätter spår, så till den milda grad att benen kändes som köttfärs redan efter 20 km, men jag skulle i alla fall klara en av etapperna och så blev det. Jag lärde mig mycket om mig själv, utrustning, timing och lärde mig att älska stavar. Cristoffer gjorde resan värdefull på många vis. En bra vän och en otroligt stark löpare. Jag måste naturligtvis tillbaka till Rumänien och avsluta det hela – ca 54 km var inte alls vad jag kom dit för. 🙂 Hoppas att få återse många från i år, vet att många funderar och att flera redan är anmälda.

pre-race-tension-022

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

20140905_162731_1 20140905_175803_1 20140905_214315

Jag hade tidigt avanmält mig från Helsingborg Marathon som gick av stapeln bara någon vecka efter TTT. Det hade aldrig gått, men känslan av att det skulle bli grymt verkar stämma. Stort grattis till arrangörerna – fortsätt kör bara!

När det var dags för Lidingöloppet 30 – som jag faktiskt sett fram emot – var det bara att inse att kroppen var för spöad efter UV90 och TTT så jag sålde min plats till en klubbkamrat. Men jag gråter inte över spilld mjölk. Nejdå.

I mitten av oktober var det dags för SUM 50. Det skulle bli ett långpass. Peppen var inte på topp alls. Jag tror att jag fått en släng av Runners blues. Jag vet inte. Kroppen inte alls i form. Allt det där jag kämpade ihop under sommarmånaderna gick åt i Dalarna och Karpaterna. Allt. Och lite till. Jag fullföljde efter att ha haft det slitigt under ungefär hälften av distansen. Visset, men så kan det vara. Varken dns eller dnf den gången.

Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.
Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.

Tanken var att jag skulle springa Blåfrusen Ultramarathon, men efter SUM har jag befunnit mig i en djup grop, både mentalt och fysiskt. Rygg-ont som envisats i mer än en månad och sån fruktansvärd opepp att jag mår pyton. Nu börjar jag komma tillbaka. Imorgon är det två veckor sedan jag sprang senast och det får räcka. Hösten har varit en lång nedtrappning och präglats av vila och träning på låg nivå.

Ett av målen med 2014 var att spränga 3000-km-gränsen och det sprack rätt hårt. Hade det varit på grund av lättja hade jag haft jobbigt med det, men nu känns det bara lite surt.

Om man bortser från tävlingar så har jag många andra finfina löpar-upplevelser bakom mig. Jag tillbringade nästan en vecka i Spanska Denia där jag fick lära känna nya vänner, nya sidor av mig själv och fick fantastiska upplevelser på köpet. Tack Pace on earth och alla andra som var med! Grymt!

14093917721_1238ae0070_z
Ett härligt gäng!
14073254266_77b4b95de0_z
Klättring ned till en grotta. På gränsen mellan berg och hav. Grymt!
13907263210_5794f26f5c_z
Härliga människor med Montgo i bakgrunden.

Tillsammans med Strängnäs Löparklubb fick jag avnjuta Pilgrimsultran som sträcker sig från Eskilstuna till Strängnäs via Gyllenhielmska leden och pilgrimsleden. Åter igen nya vänner och erfarenheter. Topp!

Selfie såklart!
Selfie såklart!
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Fotocred: Mikael Forsström
Fotocred: Mikael Forsström

Johan jag drog igång Eskilstuna Blacksmith Ultra, ett slags fat-ass-lopp fast ändå inte. Mer som ett långpass. På ca 70 km. Fantastisk upplevelse. Gick av stapeln 22/6 och vi siktar på att upprepa det hela 2015. Stay tuned!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Jag vistades en kort-vecka i Lindvallen med familjen under sommaren och där gavs också tillfälle till fin träning. Toppenställe!

IMAG1311

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

IMAG1327

Porten till Södra Kungsleden.
Porten till Södra Kungsleden.

Bäst av allt är att jag fått möjligheten att vara med och starta en klubb med fokus på precis det jag vill hålla på med. Eskilstuna Trailklubb bildades hösten 2013 och drog igång på allvar i början av 2014. Jätteroligt att få vara med på resan, att ta del av arrangemang och hänga med grymma människor under härliga löparupplevelser. Utvecklande både att träna för andra ledare och leda själv, se hur ögon glittrar i kapp med lyckliga leenden i mörka, blöta skogar, upplysta av pannlampor och ackompanjerade av glada röster. Jag ser jättemycket fram emot 2015 och vad vi ska hitta på då. Heja ETK!!

Säsongsvilan är slut nu, och ryggvärken med den. Det har jag bestämt.

Imorgon börjar det.

Transylvania Trail Traverse Vlad Tepes 54 (?) km, 4400 hm, 14:30:31

Sedan gänget bakom Kullamannen började skvallra om ett långt lopp i Rumänska Karpaterna blev jag trollbunden och när det äntligen blev klart anmälde jag mig per omgående. Det var frågan om mycket höjdmeter, besvärlig terräng och många kilometer.

Sedan dess har tiden bara dundrat på, hotell har bokats, flyg likaså och ”kit-listan” har bockats av, punkt efter punkt. Planering med tävlingspartner har pågått ett bra tag och vi kände oss ok med det vi kommit fram till. Raka puckar, hjälpa varandra, effektiv framfart och ständigt i rörelse.

Med detta var det inte så mycket kvar att fundera över när jag hämtade Cristoffer vid tågstationen på tisdagen. Han skulle övernatta här för att underlätta transport till Arlanda, Åsa och Ille skötte den biten av logistiken.

Efter lite strul kom vi fram till incheckningsdisken 2 minuter innan den stängde och kom på planet till ”Final Call!” Flygresan gick lätt, inget nervös-snack, vi hamnade inte bredvid varandra.

Anlände Henri Coanda före utsatt tid, ca 14:40. Skönt. Väl på flygplatsen skulle vi bli hämtade av organisatören vid 16:00. Vi satte oss på ett Café och började bekanta oss med andra tillflugna som fått samma dumheter för sig. Bland annat Oddville-gänget och Rodde från Westeros Trail Running Society. Sen bär det av.

Hämtningen blir av runt 16:30, vi hoppar på en buss och rullar över det vansinnigt platta landskapet mot äventyret. Resan tar några timmar. Vi rundar Bucegi-kedjan och kommer till slut fram till Bran efter att ha passerat Busteni och Brasov. Hyfsat snabb incheckning och tyvärr inte lika snabb service på restaurangen. Maten var inte något vidare heller, men protein och kolhydrater måste väl inte smaka toppen.

Torsdagen turistades det lite grann, vi hälsade på i Vlad Tepes slott – en riktigt häftig byggnad som funnits väldigt länge. Har hänt en hel del obehagligheter i och runt det. Klockan 17:00 öppnade registreringen och vi hängde på låset. Fick skriva på ett ansvarsfriskrivande vilket kändes lite märkligt, man fick en aning om att det var ett onormalt race vi skulle göra.

Innergården, Bran Castle
Innergården, Bran Castle
Ett torn. Sörru.
Ett torn. Sörru.

Lite senare på kvällen hölls ett racebriefing. Nu börjar nerverna komma på allvar. Vi får veta att vägarna i princip är bortspolade och att liften från Busteni upp på Omu är stängd på grund av väder, varför man fått muta lokala förmågor att ta upp vätska och energi på packhästar. Det pratas om var det finns vatten, hur man beter sig om man blir skadad, hur man ska göra med björnar – inte springa – och hundar om de blir för närgångna. Lite festligt att Per snear till lite på frågor om kompass verkligen är nödvändig, vad poängen med extra lampa är och lite annat. Man fick känslan av att många inte riktigt förstått vad det kan innebära att vara högst upp på ett berg om det skiter sig. Nåja. Nerverna lugnade inte ned sig så vansinnigt mycket av mötet. Frukost klockan 4, avfärd mot starten 5, start kl 6. Tillbaka till rummet för att packa.

Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.
Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.

Packningen gick rätt snabbt. Den kom att innehålla följande;

  • Ryggsäck – OMM Ultra 15 l med flaskhålllare, OMM H2o fastsydda på axelremmarna.
  • Flaskor, OMM ultra bottle 0,5 l x 2.
  • Pannlampa, Petzl Nao med extra batteri.
  • Extra pannlampa, Petzl Tikkina2 + 12 extra AAA-batterier (overkill…).
  • Fällkniv, Victoryknox.
  • Kompass, Silva.
  • Mugg, Sea to summit.
  • Överlevnadsfilt.
  • T-shirt, Klubbtröja, Eskilstuna Trailklubb (på)
  • Shorts, Ronhill Trail Cargo-shorts (på)
  • Skärmmössa, Ronhill (på)
  • Lösa ärmar.
  • Underställs-tröja, Odlo.
  • Löpartights, Nike.
  • Vattenresistenta byxor, Ronhill Microlight Pant.
  • Buff, Lost Worlds Racing
  • Jacka, Haglöfs Gram Comp Pull (så djävla win!).
  • Handskar, Tegra – trädgårdshandskar.
  • Apotekets 4-i-1 första förband, leukoplast, compeed, vaselin, 4 x panodil, Voltaren-gel.
  • Sportbrillor, X-kross.
  • Stavar, Mountain King Trail Blaze (så djävla win!)
  • Energi: 4 st hammer gel, 5 st Twix, 5 st Snickers. Två förpackningar med ingefära-kolor.
  • Elektrolyter: Resorb Sport.
  • Drybag från Exped för att hålla extra-kläder torra.
  • Kamera, Någon liten Canon.
  • Mobiltelefon,  plånbok och pass.

Min dropbag utgjordes av en oceanpack med extra ombyte av allt och massor av Hammer-gel, Snickers, Twix och flapjacks. Och en varmare jacka, Arcteryx Atom Lt Hoody.

Så det blev en del – och det mesta var frågan om obligatoriska grejer. Skovalet fick falla på Salomon Sense Pro, Icebug Enlight klarar inte att dränera ut fukt tillräckligt bra. Jag fick acceptera den klena sulprofilen. Färdigpackad strax före 22:00. Inte särskilt trött, men vad göra. Lampan släcktes. Men frågan är om jag sov…

Kitad till tänderna.
Kitad till tänderna.

Klockan ringde klockan 4:00 och det var ingen höjdare. Tandborstning och toa-besök klarades av innan jag gick till frukostbufféen. Cristoffer var redan där. Mycket rejs-snack innan vi gick till busstransfern.

Vid starten fick vi visa upp jacka, pannlampa och medikit innan vi slängde vår dropbag och började ladda. Hann med att hälsa på Jo Meek och önska henne lycka till (wohooo!). Snabb runda i skogen för att tömma blåsa. Förväntningarna stiger och stiger och stiger. Till ljudet av våra egna skrik och applåder släpps vi iväg i en dimmig gryning.

Många springer. Det är förklarligt att elitlöparna gör det, men det var bra mycket mer än hälften som sprang. Jag, Cristoffer och några andra smarta knallade på med stavarna. Klick, klick, klick. Ljuset smög på. Solen gick upp 6:40 så det var inte lång tid det var mörkt. Vi klättrade långsamt efter en grusväg, pratade lite. Lyssnade till porlande vattendrag och varandras röster.

Efter ett par km var det dags. Ut på en stig. Eller nej, det var det inte. Vi hukar oss fram i undervegetation där det hängde snitslar i grenarna. Underlaget? Typ som lervälling med lite stenar och stockar. Och det gick uppför. Ganska brant. Inga torra fötter där inte. Det pågår en stund innan vi kommer på en skogsstig full av fallna träd och rötter. Känns lite som Sörmlandsleden. Fast på steroider.

5 km passeras, och vi bjuds på vatten innan vi pinnar vidare. Snart framme vid checkpoint [CP] 1. De noterar våra nummer och vi får klisterlappar att sätta på vår Lite lättare löpning med några hyfsat branta partier ned innan det går uppåt igen. Här har vi sällskap av vrålstarke Oskar en sväng. 20 år – pannben och uthållighet som en oxe. Grymt inspirerande och lika imponerande. Läs hans berättelse också, han gjorde hela Dracula!

Vi knallar på en bit innan det är dags för kedjorna. Ett brant parti som är lite svårt så de har monterat en kedja att ta tag i när man är på väg upp. Fint. Äventyrligt.

Cristoffer på väg.
Cristoffer på väg.

Strax ovanför kedjorna börjar det friska i så vi tar på oss jackor och vantar. Det blir molnigare och molnigare. Det regnar. Jackan är fantastisk. När vi kommer upp på kalfjället och börjar knalla upp mot toppstugan efter bergskammen blåser det på rätt bra.

Going up, up, up.
Going up, up, up.

Efter ett tag är vi klara med första klättringen Omu. 2507 höjdmeter, vi startade på 950. En liten bit. Väl där friskar det i. Vi får vårt klistermärke i CP2 – toppstugan. Frågar efter något att dricka men de har inte fått något ännu. Hoppla. Hästarna inte framme ännu… När formalia är avklarat beger vi oss ut igen. Andrei i toppstugan hjälper oss. Vi ska ned hela vägen efter leden i dalen, när vi kommit längst ned ska vi svänga vänster. Ok. Han ger oss också möjligheten att gå ”the fast way or the tourist-way”. Cristoffer vill göra tid, så det blir ”the fast way”. Det innebär att vi inte skråar ned i ravinen längs en serpentinstig, utan rakt ned. Rakt. Ned. Det kanas och halkas. Och jag känner att mina lår är trötta. När bromsen ska i värker låren betänkligt. Oroväckande. Med tanke på att det (egentligen) är 90 km kvar.

Vi pinnar på ned i dalen. Jag är långsam. Fixar inte utförslöpningen. Låren bränner mer och mer, börjar kännas som träningsvärk. Inte normalt. Lärdom? Spring inte ett hårt 90-km-lopp 13 dagar innan ett bergsultra. Åtgärd? Vila. Länge. Och det går ju inte. Vi fortsätter. Ett irriterande stopp med sten i sko som vägrar flytta på sig. Men det ger tillfälle att ta av oss jackorna, så det gör inte mycket. Tror att Cristoffer tycker det går för långsamt, men snart går det uppför igen. Vi svänger vänster där gula-strecket-leden övergår i röd trekant. Genom barrskog tar vi oss sakta uppför. Vi stöter på en liten bäck och fyller på vatten. Friskt, gott. Och det var definitivt dags.

Efter ett tag kommer vi ut på grässlätt, och hittar efter inte alltför lång tid når vi en Ravin. längst in i ravinen ligger enorma stenblock slängda och där går såklart leden. Jag hade ätit för en stund sedan så jag tänkte vänta. Misstag. De här blocken suger energi och vi klättrar i en liten evighet. Halvvägs upp ser jag en kille jag kommer träffa på mer senare. Vi har precis passerat honom och frågar om han är ok, vilket han vidhåller. Han står och hänger på knäna. Jag vänder mig om lite senare och ser honom ligga på mage och sörpla i sig vatten från en pöl på ett klippblock. Får senare veta att det inte var så illa som det såg ut, att han hade vätska kvar i blåsan.

Fotocredd: Dan Sundberg
Fotocredd: Dan Sundberg

Efter den lilla evigheten när vi ett större block som ger lä. Jag förklarar att jag är lite under isen och att jag behöver åtgärda det innan det går åt pipsvängen. Blandar resorb och trycker i mig en gel. Vi drar på oss jackorna för det börjar bli blåsigt igen. Det öppnar sig lite igen så vi knallar på, men jag har det tufft. Berättar för Cristoffer att jag behöver mer energi, att jag ligger efter. Vi tar ett war-meeting. Kommer fram till att jag är för svag för att hänga med Cristoffer och att han är för pigg för att stå ut med mig. Vi tackar varandra för sällskapet, Cristoffer klappar om mig och stakar iväg. Jag sitter på en sten i snålblåsten och mosar i mig en snickers och dricker lite mer resorb. Sen bär det av. Cristoffer tror vid det här laget att jag kommer ta mig till toppstugan och därefter ta kortaste vägen ned. Inte riktigt min plan. Dracula har jag gett upp, men att klara första loopen (Vlad Tepes) känns självklart.

Jag kommer inte långt förrän jag når en grisvägg. Seriöst. Kedjorna tidigare känns som en barnlek. Det är ett antal meter i princip rakt upp, inget annat än klippklättring. Det är bara att greppa i vad som finns, hålla stavarna ur vägen, säkra de hala skorna och köra. Jag kommer upp – utan att tänka för mycket på eventuella risker – och möts av en gräsklättring som är lika brant den. Händer och fötter nedborrade i gräset tar jag mig upp. Det flackar som i en konkav och jag kan gå. Upp, upp, upp. Slutet upp på bergskammen är så brant att jag måste skråa. Trött såpass att jag tar ett tiotal steg och är sedan tvungen att hänga lite på stavarna och andas. Bra med förkylning.

Uppe på bergskammen blåser det som sjutton. Jag gissar att vinden håller runt 20 m/s, mycket starkare i byarna. Den river och sliter i kläderna och nummerlappen slår som en spinnaker. Vinden kommer rakt från sidan och stavarna är nästan obrukbara. De blåser rakt ut åt sidan. Jag knallar med en stor Rumän. Han undrar vad jag har för klocka och vad jag har för höjd. 2507 meter svarar jag. Suunton gör jobbet bra.

Precis kommit upp på Omu för andra gången.
Precis kommit upp på Omu för andra gången.

Jag tar mig in i toppstugan och bingo! Det finns vatten, cola och dessutom är det lä. Rumänen står och snackar i mobilen och ser inte att han skakar sådant att det i princip blir ett litet moln av cola över muggen han håller i. Då smäller dörren upp och in kommer Alex. Mannen med vattenpölen. Jag skrattar till och frågar vad han höll på med och han berättar att han hade vatten kvar i sin vätskeblåsa och att han ville hushålla. Fint. Får också veta att hans ben protesterar högljutt. Jag blandar iordning mer resorb, slår vatten i en flaska och dricker några muggar cola. Sen sätter Andrei oss i rätt riktning för andra gången. Energin den mannen ger alltså…

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

Vi sätter av nedför en backe, och det dröjer inte länge förrän vi träffar på lite organisatörer i en krök. Där finns vatten och Isostar. Jag passar på. Stjälper i mig i princip en hel flaska isostar och blandar i det samma i båda flaskorna efter detta. Det bjuds också på chips. Geezus vad gott. Tack Uffe & Co!

Vi fortsätter. Terrängen är snäll, molnen spricker upp och vinden avtar. Fantastiskt! Mitt problem är att jag inte klarar av att springa. Framsida lår gör så fruktansvärt ont att minsta utförslut sliter fruktansvärt. Jag kan knappt springa alls, tvingas gå. Alex som jag springer med nu har lite samma situation. Han har bestämt sig för att inte fullfölja Dracula, men att Vlad Tepes ska få på tafsen. Han har liknande problem, men han har stukat foten och han har krampkänningar.

Mu
Mu

Det är fint sällskap jag har. Mycket att prata om och även om jag sinkar farten ordentligt går tiden fort. Snart är vi nere i Pestera, CP4.

Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.
Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.

Nere i Pestera möts vi av glada människor som njuter av solen och kämpande löpare. Per finns på plats och får höra om våra planer att stanna i Partia Bran. Han tycker det är dumt och peppar väldigt mycket. Jag är dock redan fast i min övertygelse, det kommer inte gå. Jag kan inte gå runt i natten med ben som inte fungerar. Vi stjälper i oss soppa, ost, chips, coca cola, crackers med mera. Melody ramlar in i CPn samtidigt som vi fixar det sista – utan att göra oss någon brådska. Fyller på flaskor och ger oss av med orden ”kom igen nu grabbar, det är bara 300 höjdmeter, sen är ni nästan i mål”. Vi är så sega så Melody ramlar förbi ganska omgående.

Turen går i utförslut förbi lite hotell och blivande hotell. Tar oss in i skogen mot en led. Här blir det roligt. Det börjar klättras rätt tidigt och snart drar man sig upp i rötter och stenar för att forcera klättringen. Vi kommer ifatt Melody och det blir ganska självklart att vi göra sällskap. Det är snören, det är vajrar och det är otäcka fall som gäller om man inte fokuserar på vad man gör. Efter ett tag hänger vi nästan fritt över ett vattenfall innan vi når grottorna.

Även om badet lockar - här vill man inte ramla ned.
Även om badet lockar – här vill man inte ramla ned.

Vattnet från bergen har tvingat sig fram genom bergen och bildat grottor och formationer. Vi trycker oss genom skrevor, kränger oss över bumlingar, kryper genom grottor och klättrar i stegar. Fantastiskt kul.

Alex får krypa.
Alex får krypa.

Vi når en kanjon där vattnet rinner fram. Tanken är att vi ska förflytta oss därigenom och det är lite oklart hur lång tid vi är där, men det är varmt och skönt och vi har mycket att prata om så det gör inget. Lite högre upp i strömmen fyller jag på vatten. Nu har vi vittring på code-CP1. Efter ett bra tag når vi grässlätt och får knalla på igen. Nu kommer vi ifatt folk fast vi kryper fram. En klassiker – efter krönet kommer ett nytt krön, men till slut är vi över och ser en människa nere på en grässlätt. Vi springer ditåt, lite överrumplade. Enligt banprofilen ska vi redan vara vid CCP1. Höjden och distansen stämmer. Vi inser att den är missvisande. Tjejen på fältet pekar upp oss på en bergskam.

Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.
Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.

Uppe på den ska vi följa den söderut till vi hittar en stuga. Vilket vi gör. Men det finns ingen kod där, så först stressar jag ut lite. Den är dock är sprayad på en sten. Fotar och drar vidare, efter att ha trasslat lite med karta och fått hjälp av en Rumän att hålla kartan åt rätt håll. Kan vara läge att ta fram kompassen när man tittar på kartan. :-/

CCP!
CCP!

Här följer ganska lätt löpning, går att jogga en del. Alex verkar ha piggat till sig och ökar lite. Jag har inte kraft att hänga på. Melody och jag får kampera själva. Det går bra. Jag får ett imponerande uthållighets-cv från Melody. Det är allt från ironman till långa ultror. Tuff brud. Enligt banprofilen ska det vara ungefär 1,5 km till nästa CP. Vi inser snart att banprofilen inte stämmer där heller och knatar på lite modstulet. Det tar tid och bitvis är det visserligen tillräckligt flackt för att mina lår ska klara av lättare jogg, men ofta blir det avbrott på grund av terräng som är för teknisk för mig. Efter några kilometer behöver jag fylla på, så jag sitt-pausar på en grästuva. Framför mig har jag ett gräsområde med en fin häst på och en granskog som backdrop. Melody vill inte bli stilla, så hon pinnar på. Twixen är kladdig och god. Det är det med lite ingefära-kola också.

Toto.
Toto.

Strax efter det här partiet kommer vi in i skog igen. Vackert som bara den, men lite krävande upp och ned. Jag joggar på och är snart i fatt Melody. Vi håller ihop. Kilometrarna ramlar iväg. Vi går och springer. Strax framme vid en Referee-point. De tar våra nummer. Vi pinnar vidare upp mot en stor sten. Lite språklig förbittring gör att det är lite svårt att förstå vad vi ska göra, men till slut börjar vi följa riktningen de pekar ut. Vi ska upp mot en stor sten och följa markeringarna med en blå triangel. Tveksamt uppmärkt, öppet fält med ett par stolpar och sedan tar det slut. Som tur är dyker det upp en Rumän efter ett tag som lyckas kommunicera med en fårbonde som står och skriker vid ett hus. I ängens ytterkant står en gran med en rejält utsuddad blå triangel på. Vi följer vägen. In i skogen igen. Det tog mycket tid i onödan.

Slippin and slidin.
Slippin and slidin.

Det är varierande underlag men inget bekymmer. Melody och jag är ömsom ihop, ömsom ifrån varandra, men det är tryggt att veta att hon finns i närheten. Det är alltid skönt att ha en partner in crime. Stigarna är väldigt varierande. En rejäl nedstigning bjuder på en avslutning som är vrålbrant och det är bara grus. Jag jobbar på med stavarna om kommer ned tryggt, Melody kan inte komma ned, hon bara halkar. Det slutar med att hon sätter sig på rumpan och glider ned. Jag är inte sen att fota.

Nu är det inte långt kvar till CP5. Jag kommer ut ur skogen med Melody hack i häl. Går över en äng med CP5 i andra ändan. Halkar och lägger mig på rygg med högra staven förankrad. Den böjs som en båge. Jag reser mig upp, staven fjädrar tillbaka. Grymt! Kolfiber hade bara knäckt. Stannar till vid checkpoint och fyller på isostar, får mitt klistermärke och allt det där. Melody kommer i fatt. Har fått vittring igen, men har slut på energi. Jag älskar när jag får bjuda på snickers. Äntligen! Melody forsar iväg.

Jag beger mig iväg strax efter henne. Brutala klättringar i skogen. Hittar en Rumän längs ned vid en backe som är helt galen. ”It was supposed to go down from here”. Det är allt han orkar säga. Ringer någon på mobilen. Jag knallar på. Stavarna är riktiga kompisar nu. Backen är brutal. Det börja bli lite skumt ljus. Några km till så når jag en refereepoint. Glada flickor. Nu är det bara att följa det röda korset sen är jag framme.

Bara. Jag följer korset, det gör jag, men jag har så fruktansvärt ont i låren. Jag måste dämpa min framfart nedåt med stavarna för att avlasta låren. Det är långt. Jag kommer ifatt Melody igen. Jag vet inte om hon har problem med underlaget eller vad det är. Drar ifrån.

Efter ett tag hör jag en visselpipa bakom mig och blir lite orolig. Här kommer rumänen dundrande. Han springer inte alls men är väldigt effektiv när han går. Han är glad och jag gläds med honom. Han såg sänkt ut i foten av backen och nu strålar han. Bokstavligt, han har dragit på sin pannlampa. Och det är bra skumt så jag följer hans exempel.

Ett trist parti, mest på grund av att det är frågan om väldigt lättlöpta partier, lätt sluttning och fint underlag, men det går inte, jag måste gå. Jag stakar mig fram. Nedåt. Vidrigt. Dels för att det är så trist och tidskrävande. Dels för att det gör så ont. Inte mycket att orda om.

Det här partiet håller jag på med en timme eller tre kvart. Till slut ser jag ljus. Jag kommer fram till ett tält med funktionärer och tänker att nu är det väl långt kvar eftersom det står här. Men jag ser att det finns en grusväg bakom dem. De frågar om  jag är ok och jag bara ler och berättar om det trasiga maskineriet. En av de öppnar en ölburk, ser min blick och räcker över den. Jag tar mig några klunkar och tackar. Stavarna i handen. Nu djävlar ska jag springa en bit. Det är tio minuters promenad sa de. Det innebär typ fem minuter för mig att jogga. Så det gör jag. Möter lampor. Folk som varit i start och vänt för andra loopen. Lite bitter, men glad för dem. Hejar på, berömmer och springer. Tvär sväng upp åt höger. Stavar mig upp på ett krön. Springer igen. Kompas av pisksnärtar och råmande kor. Kryssar bland koblajor mot portalen. Glad, glad, glad! Får stöd av de som står i tältet. Anna, och ett gäng rumänskor. Helt fantastiskt! Jag hade gett upp att klara cut-off som var på 14 timmar. Min tid blev 14:30:31 och cut-offen var ändrad till 15 timmar för de svårigheter som omdragning av kartan inneburit.

Jag berättar läget, att jag inte vill fortsätta att jag är nöjd med Vlad Tepes och att det inte finns en chans för mig att göra mer. Trycker i mig från buffén med chips och frukt som finns. Byter till torra kläder från dropbag och tar på mig min Atom-jacka. Väntar. Melody, vart är hon? Till slut kommer hon, glad som en klockarkatt att cutten är flyttad. Men hon beslutar att det är nog. Vi tar oss tillbaka till hotellet med Annas hjälp. Allt det här medan Cristoffer är ute på sitt andra varv i mörkret.

Men det är en annan historia…

Så. Jag skulle springa 106 km, men det blev någonstans mellan 52 och 58 km, beroende på vem man frågar och runt 4400 höjdmeter med brutal terräng, klättringar upp och ned och storslagna vyer. Anledningen hoovrar någonstans bland förkylning, ultravasan och felaktiga förberedelser. Jag är glad att jag fick grym pannbensträning och framförallt fantastiska upplevelser med fantastiska människor. Kullamannen har gjort ett fantastiskt äventyr möjligt och jag hade finfina människor att springa med som gjorde det uthärdligt. Cristoffer, Alex och Melody gjorde äventyret grymt.

Jag har aldrig sprungit så länge. Jag har aldrig sprungit något så svårt, varierande, brant, vackert. Jag har aldrig varit så känslomässigt tagen av ett lopp. Det har varit en emotionell bergochdalbana.

Men det håller ju inte att anmäla sig för att göra 106 km och sedan göra halva. Med andra ord – det blir en returmatch 2015.

Snart smäller det – Ultravasan 90

Nedtrappningsvecka nummer tre har verkligen gått i vilans tecken. Ett hyfsat distanspass i början av veckan och… …inget mer. Perfekt!

Har försökt att inte stoppa i mig onödiga mängder kolhydrater matchvikten landar på strax under 93 kg, vilket är typ 20 kg för mycket för att hålla på med det här, men med skonsamt steg och stark bål ordnar det sig.

Har dragit i mig lite info om bansträckningen – mr Buud har lagt ut lite filmklipp  med kommentarer om kvaliteten på banan. Slutsatsen blir att första halvan är hyfsat blöt och att det finns en hel del spänger. Det är några backar som kommer kräva tribut, men inte värre än att man kan gåvila då och då. Misstänker att man kan jogga de flesta.

Det blöta utgör däremot ett problem. Jag kommer börja i mina Sense Pro och byta dem till mina Icebug Enlight i Evertsberg (typ halvvägs). Torra strumpor och skor kan vara skönt.

Energin löser jag med Tailwind nutrition. Kör med två 0,6-flaskor och en påse Tailwind i ryggan – Ultimate Direction Scott Jurek rev 1. Jag kommer ha med åtta Hammer-geler också. Jag gillar dem och de blir bra om jag glömmer av att stjälpa i mig Tailwind. Blir man sugen på något att tugga på så bjuds lite bullar, pannkakor och annat vid flera stationer. Att tröstäta är underskattat. Ultralöpare är ju dessutom fenomenala på att fika, så det är bara att köra.

Rörande utrustningen annars är det väl inget märkvärdigt. Kommer nog stå med en sopsäck på mig vid starten – för ovanlighetens skull – och ha ärmvärmare att dra av när jag börjar bli varm. Skärmmössa och x-kross-brillor såklart.

Det är väl ett litet äventyr att följa mig – om man vill – så det får bli ett eget inlägg.www_vasaloppet_se_wps_wcm_connect_2f02c400450eff8c907edc06720bf2fb_karta_banprofil_UL90_webb_2014-08-13_pdf_MOD_AJPERES

Eskilstuna Blacksmith Ultra 70,63 km

Om jag inte minns helt fel var det Anders, Ranald och jag. Gyllenhielmska leden från Torshälla mot Sundbyholm. Drömde oss bort. Längre distanser. Vi pratade om att göra ”de fyra tiorna” i Eskilstuna på en och samma dag, med transportlöpning mellan.”

Det blev inte riktigt så. Men idén har funnits där. Så när Johan droppade sin idé om ett lopp runt Eskilstuna så kändes det naturligt att låta namnet Blacksmith Ultra komma till användning.

Johan började med arbetsnamnet ”Det får bära eller brista” och det handlar om att hela tiden röra sig i stadens periferi, helst på stigar. Vi skulle uppdatera med information om var vi var så att folk kunde ansluta när det passade.

Så blev det också.

Den 22:a juni klockan 08:00 var vi 9 stycken som möttes vid Runstenen bakom Bygma.  Vädret var inte så läckert. Ganska kall luft, blåsigt och regn i luften. Men vi var glada ändå.

Foto: Johan Dalkvist
Foto: Johan Dalkvist. Innan start, vid runstenen. Jag, Patrik, Peter, Micke, Erik, Maria, Anders & Henrik.

Vi satte av åt Djurstahållet och sprang på härliga stigar i några km tills vi kom fram till Årbyspåret där vi förlängde löpningen fram till Gyllenhielmska leden som vi följde. I början av årbyspåret var vädret såpass att vi kunde lätta på regnkläderna. Fantastiskt härliga stigar med massor av härlig grönska.

Foto: Mikael Klingbjer
Foto: Mikael Klingbjer. Snabbpaus i Glömsta.
Foto: Mikael Klingbjer
Foto: Mikael Klingbjer. Behaglig jogg längs Torshällaån.

Ungefär 9 km in i dagen nådde vi Glömsta. En snabb paus innan vi satte iväg igen. Här följde ett lite småtrist avsnitt med en del asfalt. Upp mot Hemköp, vidare mot ån som vi följde bort till Eskilstunavägen som vi följde till rödljusen, sprang mot Nyby för att vika vid ån och följa grusvägen till en grusväg som viker upp mot Volvo. Vidare mot Hällby som passerades mot gårdar och skogar. Snart var vi på härliga grusvägar och stigar igen.

Fantastiskt fina stigar genom skogarna runt Hällby. Vi lufsade på. Efter 23 km klev Erik av – ett knä som strulade. Trist, men rätt beslut.

Vi for vidare genom skogarna och snart var vi framme i Stenby. Asfalt. Äsch. Snart mer skog och åker. Johan har hittat en härlig etapp. Ett parti som tidigare varit skog – numera kalhygge. Svårforcerat underlag med lite motlut. Här steg pulsen.  Härligt på något konstigt vis.

Foto: Johan Dalkvist. Tung, obanad löpning på kalhygge.
Foto: Johan Dalkvist. Tung, obanad löpning på kalhygge.

Färden gick vidare mot Rosenfors där vi möttes upp av Kerstin, Niklas och Simon. Genom delar av Skogstorp, upp mot skogen och snart var vi i skogarna i Skjulsta och styrde kosan mot Vilsta för efterlängtat fika.

Väl framme avnjöts diverse delikatesser som glass, godis, smörgås, godbit, hamburgare. Perfekt påfyllning efter 33 km.

Foto: Niklas Holmström. Go-fika i Vilsta.
Foto: Niklas Holmström. Go-fika i Vilsta.

Efter pausen pinnade vi vidare efter Vilstapåret och vek av mot Hugelstas vidder. Micke och Maria blev kvar vid Vilstastugan efter distanspers, Johan anslöt vid stugan. Såhär långt hade det börjat bli lite tungt för en del och bitvis hamnade man i bubblan.

Efter ett par km på grusvägar mötte vi upp med Stefan som kom med pigga ben och pratsug. Vi styrde kosan efter knöliga grusvägar och drog oss längre och längre in i skogarna. Efter några km (44 totalt tror jag – hittade nog in lite i bubblan jag också) dök kerstin upp. Trevligt.

Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.

Ser man på kartan lite närmre kom det lite  felspringningar här. Konstigt. Trötta ben som försökte hänga med pigga Stefan och Kerstin. Vi sprang över ett kalhygge som bjöd på den där smått obehagliga torra dammiga luften som bara uppstår i kombinationen stark sol och just kalhygge. Tufft. Jobbigt. Men. Snart kom vi till en av dagens höjdpunkter, Hugelstakällan. Gnistrande klart källvatten – bara att bälga i sig. Underbart efter hygget. Efter denna oas gick Peter och vi skilda vägar – han hade distanspersat redan vid 31.x km och stämplade ut på 50 km – grymt!

Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Någonstans här började jag mecka med pulsbandet som får bristfällig kontakt. Irriterande, för fukt var det gott om. Jag har också lite underliga tidsuppfattningar, inte helt klart vad som hände när. Men det var mycket stig. Mycket grusväg.

Anders hade det märkbart jobbigt och jag slöt upp med honom. ”Time on feet” viktigare än tempo i alla fall. Det blev lite ryckigt och en del så kallad ryssvila. Så fort vi kom ifatt bar det iväg, så Anders fick inte den vilan han behövde. Vi rebellade lite efter ett tag och började gå fram till de andra som väntade. 😉

Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.

Vi släpper Kerstin och Niklas någonstans ute i skogarna. De vänder och ger sig tillbaka mot Rosenfors. Tack för idag!

Grusväg, grusväg, grusväg och stig. Så kändes det. Tempot märkbart lägre. Tyngre steg. Trötta, trötta fotsulor. Jag sprang med navigeringsfunktionen på, funkade fint, men med tanke på det låga tempot borde jag nog skippat uppdatering 1/sek för klockan klagade på batterit. Dessutom är det nog läget att betrakta navigeringen som nödlösning inte som verktyg. Funkade jättebra, det är inte det som är grejen, men det verkar suga en del batteri.

Vi snurrar runt vid ett grustag och här är i princip den enda etappen som Johan inte rekat – naturligtvis är det också här det dykt upp hinder som inte finns på kartor. Vi plumsar genom ett kärr och börjar misstänka att Kent varit med och ritat upp rutten.

Lång löpning efter grusväg. Långsamt tilltagande smällar från Hugelsta skjutfält. Anar närheten till stadskärnan. Härligt. Anders frustar en del. Men krigar. Något ofantligt. Jag frågade honom strax innan 50 km om han inte skulle följa med Peter och ordna med hemfärd. Jag fick ett långfinger och ett snett leende till svar. Rätt attityd! 🙂

Nästan fem km genom härlig skog i slutet, innan vi slutligen kom fram till odlaren och pinnade på längs asfalten mot vattentornet. Upp till vattentornet och ned via den fina intervall-backen som finns där. Över djurgårdens gräs mot Ekängens IP och grusvägen som går där. Mot runstenen. Vårt mål.

Foto: Johan Dalkvist. Nöjda ETKare. I mål.
Foto: Johan Dalkvist. Nöjda ETKare. I mål.

Utav de nio som startade var det fem som fullföljde hela distansen. Johan, Henrik, Anders, Patrik och undertecknad. Jag stoppade klockan på 70.63 km som är lite mer än en km längre än jag sprungit tidigare. I runda slängar 640 hm och 9h 21m effektiv tid. Jag pausade för rasten vid Vilstastugan, men ingen annanstans. Jag sprang i en del ny utrustning, keps från Ronhill som gjorde jobbet elegant, Ronhill Trail Cargo Short på benen gjorde också jobbet elegant. På fötterna hade jag mina Salomon Sense Pro som är helt fantastiska för ändamålet. Jag har sprungit ultradistans i de flera gånger och inget annat än trötta fötter – vilket man inte kan skylla på skorna. Som näring använde jag Tailwind Nutrition som funkade ypperligt. Ingen irritation från magen. Jag fuskade lite eftersom jag fikade vid Vilstastugan, men jag upplevde aldrig någon dipp. Bra där! Klassikern med det långa namnet, min 12-liters racevest från Salomons S-lab fick agera logistisk lösning och den var – som vanligt – lysande.

Smått otippat lämnade jag mina X-kross hemma. Jobbigt bitvis med all vind. Man vänjer sig vid det härliga skyddet. 🙁

Tack Johan, Mikael, Niklas och Peter för bilderna.

Vi ses om ett år igen!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!

Stockholm Marathon 2014 3:48:51

Idag var det (äntligen) dags för lite break-up-sex.

Uppladdningen inför maran har varit lite sådär. I ärlighetens namn helt bedrövlig. En tre veckor lång semester i Thailand gjorde att mängdträning var utesluten, kvalitet också. Väl hemma därifrån kom fokus på TEC – och det gick ju som det gick. Jag har inte fått till det med kvalitetspass alls. Långpassen har gått bra, kört lite snabbare >20 kms pass, en del back-to-back, TEC blev ett långpass, jag har tillbringat nästan en vecka i Spanien på löparläger och så sprang jag Pilgrimsultran för tre veckor sedan. Men inte så mycket fart. Något sporadiskt snabbdistanspass, något fartlekspass. Något backpass.

Som lök på laxen har våren varit svår träningsmässigt med jobbig allergi och i tisdags vaknade jag med slemmig hosta – färglada bollar som följde med upp. Usch.

Så. Det var ursäkterna.

Jag bestämde mig på onsdagen den här veckan att hostan inte var värre än att det gick att starta med den. Successivt har peppen byggts upp, jag var riktigt sugen. Imorse åkte en specials-skiva på och jag gick omkring och stuffade här hemma. Bra tankar, fina feelings. Standardfrukost med riktigt fet, turkisk yoghurt med hallon i. En latte förstås – något har man väl lärt sig från Torshällabon.

Familjen hoppade in i bilen strax efter åtta. Perfekt! Styrde kosan mot Älvsjö IP för att dumpa bilen på parkeringen där, pendel till centralen och sedan raka spåret till Stadion. Men den gubben gick inte sörru. Banarbete pågår tydligen – jag hade inte gjort läxan.

Det blev pendel till Årstaberg, Tvärbana till Gullmarsplan, T-bana till Slussen, byte av färg och SEN var jag framme. Ingen större tidsförlust, men oj vilken jinx. Inte bra.

Framme på ÖIP 10:40. Dundrade fram till mittcirkeln för att hälsa på Göran, Coyntha och Cecilia (tror jag det var). Bums iväg för att hämta nummerlapp och annan goja. Nemas problemas. Lite varmt i mässhallen, och en hel del folk, men jag hann i tid i alla fall. Passade på att hälsa på Johan vid x-kross-montern. En buff som kom väl till användning räcktes fram, tack för det! Man vill inte lägga den under mikroskopet efter loppet, vi kan stanna där. 🙂

Jag brände tillbaka till mittcirkeln där gänget fått förstärkning av Tobbe och Virva. Trevligt att träffa folk som man snackar med via sociala medier. Härliga Torbjörn som jag träffade i Spanien för första gången var där, grymt trevligt. Började kitta upp med Nathan-midjeväska knölfylld med gel, keps och x-kross-brillorna förstås. Tejpa tuttar, fixa chip och allt det där.  Väl färdig reste jag på mig och började inse hur mycket folk som fanns där.

Hälsade på Rasmus (@raznu), Emelie (@emelajsan), Ellen & Johnny från Pace on Earth, Magnus. Efter ett tag dök min date Tony upp. I sällskap av Peo och Matta. Kul med så mycket folk! Jag missade en massa andra löpare, men det var fin mental laddning.

Tony ja. Vi hade snackat lite om att försöka sätta 3:30 tillsammans. Så vi drog oss mot startområdet. Mera kändisar. Hejade på Stefan, Jenny och Sofia. Riktigt kul med allt snack runtomkring. Det började regna lite så jag drog på mig sopsäcken för att hålla värmen. Skönt. Sen gick startskottet så vi stod still ett bra tag. Och ett till. Sen kunde vi börja gå och efter en stund jogga lite. Precis som vanligt med andra ord.

Vi hade visuell kontakt med 3:30-ballongerna från start, men det var grymt tjockt med folk så vi tappade dem lite och fick jaga. Brände nog en del där, var tvungna att hålla högre tempo än önskat. Till slut kom vi i kapp och det kändes fint.

Vi pinnade på i ett tempo strax under 5 minuter. Gick ok med flås och så. Vi snackade lite skit och hade det ganska gött. Precis efter att man springer upp från Norr Mälarstrand stod Kristian där och ropade. Guld värt. Första varvet gick väl bra, inga konstigheter. Jag brukar inte springa med pulsband, men idag gjorde jag det, eftersom jag varit lite under isen. Oroväckande puls. Strax under 180 i princip hela tiden. Inte bra.

Runt 14 km började jag bli orolig. Jag tänkte att pulsen skulle sjunka efter ett tag, när kroppen kommit i fas, att den bara stack lite för att vi jagade i början. Nope. Så jag släppte iväg Tony och sänkte tempot. Jag landade i låga 170 och tänkte att det får väl vara ok. Hela tiden med det där sköna rosslet för varje andetag. Kunde liksom inte hosta loss det. Stefan kom i fatt och hälsade. Han hade en puls under 150 i samma tempo som jag. Lysande. Tackade för snacket och släppte iväg honom.

Jag hade kapitulerat. Men inte helt. Jag har en idé om att jag bryter när något uppstår som ger konsekvenser långt fram. Typ sjukdom som blir värre, eller en skada. Tyckte inte riktigt jag var där, så jag gubbjoggade. Det brukar jag göra, så det kan jag göra nu också. Ska man skilja sig ska man göra det snyggt.

Kroppen kände skapligt, men jag hade en del spöken att hålla undan. Det var jobbigt att inte komma i fatt någon. Att hela tiden bli omsprungen. Hela tiden. Jag hade problem med det, men vad ska man göra? Jag varken ville eller vågade överbelasta. En kardiomyopati är inte att leka med. Så jag fortsatte med gubbjoggen.

Ute på Djurgården hade jag tydligen fortfarande skaplig fart, det är andra gången jag persar på halvmaran under Stockholm Marathon. Lite festligt så. Jag gillar inte sträckan alls faktiskt. Den är vacker och allt det där, men det är så glest med folk och ska sanningen fram så är publiken en fantastisk boost, även när de inte tjoar och tjimmar så har de tagit sig dit för att titta och det pushar. Jag tror att maran 2012 har lite med olusten till Djurgården att göra. Då var det riktigt otrevligt.

Längst ut, precis innan banan vänder håller några funktionärer på rullar ihop någon matta som ligger tvärs över banan. Naturligtvis snubblar en kille och gör sig illa. Tveksamt agerande med den där mattan kan jag tycka. Sen kom Rasmus med energi och pepp i sin orangea overall och monstermask. Han verkade stark. Hejade på honom medans han stack.

Saltgurka och sportdryck och sedan tråkig och lite plågsam löpning – stela ben som värker – hela vägen fram till Djurgårdsbron. Det gick lite lättare igen, det börjar komma åskådare som hejar. Skönt. Springer vidare mot slussen och det var ingenting som kom gratis. Fick kämpa för att hålla något sånär skapligt tempo även för gubbjogg. Stjälpte i mig sportdryck och vatten på Söder Mälarstrand. Unnade mig en promenad uppför backen mot Västerbron. Big mistake. Får skäll av Ellen och Johnny för att jag GÅR. På ett marathon! 😀 Skönt med peppen och jag kom igång igen. Västerbron var motig, men det var bra publikstöd och vid det laget var många riktigt slitna. Distansen började kräva sitt offer. Många som stod och stretchade, som gick.

Västerbron tar slut och Norr Mälarstrand tar vid. Vittring. Fyller på med energi och tycker att gatdjäveln är längre än nånsin. Längtar fram till kurvan bort från skiten – där de alltid serverar Cola. Hann få i mig en mugg när jag fick en hand på ryggen. Tony?

Han hade hittat en rejäl vägg på Söder Mälarstrand och krigat. Såg mig framme vid Colan och jagade i fatt. Vi var tillsammans igen! Det var meningen liksom. Jag hade det rätt bra, Tony hade det rätt dåligt. Så vi körde på i hans tempo. Lite långsammare, men rätt behagligt att få känna sig som den starkare. Jag kunde fokusera på att peppa och stötta honom i stället för att tycka synd om mig själv över att drömmen sprack (3:30…). Vi stannade några gånger när Tony fick krampkänning i framlåren. Stretchade. Gick. Peppade, pressade, pushade. Vi kom igång. Jenny springer om och ser hur pigg ut som helst.

Och så höll det på. Nu är det inte långt kvar. Nu är vi snart framme. Snart ser man stadion. Och så vidare. Plötsligt gjorde vi det.  Såg den. ”Känner du publikstödet?” sa jag. Tony muttrar. Jag slänger upp armarna och skriker. Publiken skriker också. Jag får energi. Nej, inte öka säger Tony. Förlåt säger jag. 🙂

Kollar på klockan. Kom igen, vi klarar 3:50 i alla fall! Tony grymtar. Jag fick sug och drog på. Skönt att springa förbi folk på väg till stadion, dra om dem en efter en och verkligen trycka på. Sträcker upp armarna och kliver över mattorna. Stoppar klockar på 3:48:54, tre sekunder mer än officiell tid.

Kände mig tillfreds som sjutton. Tony är inte långt efter – han klarar 3:50 han också! Vi fastnade med någon som intervjuade och tog kort. Jag har ingen aning om vilken tidning. Kändes lite som i Sälen i fjol.

Promenad tillbaka till ÖIP för att byta om. Hade en lite funky känsla från höger lilltå. Den var inte vacker så den åkte på ett compeed-plåster och en strumpa. Struts-style. Efter detta var det mest logistiska övningar i omvänd ordning från ditfärden.

Så nu är det över. Det är skönt. Jag kanske gör det igen, men jag tycker det blivit för stort, för dyrt och för krångligt. Och för mycket asfalt. Jag vill ut i spenaten och springa, det är där jag njuter och trivs.

Summan av kardemumman är att jag är nöjd med loppet. Jag vek mig för ursprungliga planen, jag gjorde det av rätt anledning och valde att ”njuta” istället för att kuta. Att jag gjorde så gjorde att jag hade energin kvar att vara en hjälpande samarit till en kompis som hade det jobbigt. Det kostade några minuter, men det gör absolut ingenting, det känns bara bra. På det viset blev loppet en mycket trevlig upplevelse. Massor av härliga människor och precis som långlopp ska vara – man går in i det med en idé om hur det ska gå till, genomför på ett helt annat sätt och det behöver inte alls betyda att det är sämre.

Med det sagt; Stockholm Marathon – Ajöss och tack för fisken!

Pilgrimsultran 10/5 2014 – Fat-ass!

Pepp

För ett par månader sedan dök Pilgrimsultran upp på horisonten. Ett helt opretentiöst fat-ass-lopp med bansträckning över Gyllenhielmska leden och Pilgrimsleden med start vid Eskilstuna centralstation och målgång i Strängnäs. 65 km.

Igår var det dags. Jag hade packat ned ordentligt med energi och lite torra kläder. Körde på Salomons Soft reservoir fylld med Tailwind Nutrition, därtill tre halvlitersflaskor med detsamma. Några Hammer gels. Några Snickers. Några Flapjacks. Hade med mig en långärmade merinotröja och packade också ned min Haglöfs Gram Comp om det skulle regna. På överkroppen, en finisher-tischa från Stockholm Marathon. Jag gillar dem. Lagom tjocka, jag får inget skav. Luktar illa. Fast det är en dålig sak. Nike Race-day shorts och Pro Combat-kallingar fick dölja rumpan, Falke-strumpor och Salomon Sense Pro på fötterna. Lite nojig över blåsorna från #ultratrailcampspain som inte läkt färdigt, men det fick några lager av röd Leukofix ta hand om.

The_Essentials.__tailwindnutrition__xkross__sziols__hammernutrition__flapjacks__haglofsgramcomp__salomonrunning__salomonslabadvancedskinhydro12set__snickers__suunto__suuntoambit__salomonsoftreservoir__pilgrimsultran__pilgrimsultra65__fatassultra
Förberedd.

Jag tänkte transportjogga till Centralstation och möta upp de andra där och när tiden för avfärd föll in regnade det friskt. Så det blev på med jacka direkt.

Ett gäng glada löpare

Jag anländer till station för att se en vinkande klubbkompis, Patrik, samtidigt som tåget rullar in från Strängnäs. Bra timing. Det ramlar ut ett gäng löpare, sju stycken närmare bestämt, jag känner i princip bara igen Frederic. Det är Mikael, Jenny, Sofia, Anders, Magnus, Katrine och Frederic. Och så jag och Patrik.

Efter ett kort presentationssnack börjar vi vår färd. Ned längs Drottninggatan, över Faktoriholmarna, förbi Munktell med siktet inställt på Bollhallen, höger mot Årby IP, ned på cykelbanan, upp mot Raststugan och sedan bar det iväg.

Det regnade lite grann hela tiden, men det hindrade inte oss. Första delen är relativt lättsprungen, det gick av bara farten. Jag kommer knappt ihåg hur det såg ut första etappen, fast jag sprungit där jag vet inte hur många gånger. Mycket snack med nya vänner. Här är Magnus pigg och tar täten och försvinner snart för oss andra.

IMAG0676
Snabbt stopp i Glömsta

Vi samlas precis när man kliver av stigen, i Glömsta. Lite dricka-paus och foto-paus innan vi sätter av mot Torsharg över Edvardslund. Stigarna efter detta är precis som man förväntar sig efter några dagars regn – rejält leriga. Vi halkar runt allesamman. Mina Acceleritas hade nog varit bättre här, men med 65 kms löpning varav stora delar på asfalt och grus var det inte läge. Det var bara att halka vidare.

Vi klättrade på och var framme vid Slätviken efter ett tag. Här är utsikten fenomenal över blacken och jag känner mig lite tudelad eftersom man ser sjön på grund av kalhuggningen som jag egentligen inte gillar. Det har avverkats en hel del längs Gyllenhielmska leden. Förmodligen bra, men väldigt fult. Det fotas och dricks och äts. Trevligt och gott. Sedan bär det av igen. Fortfarande hyfsat trixig stig, partier som inte går att springa på, mest på grund av väta och lera. Utförslöporna riktigt lömska med hala stenar och rötter.

När vi närmar oss Sundbyholm blir det några stråk av asfalt och grus. Jag börjar stelna till lite och det känns lite oroväckande. Katrin har ont i rumpan så vi går i några backar tillsammans.

Belöning

Magnus pigga ben bar iväg med honom ganska snart efter Glömsta och vi kom ifatt honom först i gästhamnen. Här stod personalen och log när de svettdrypande åtta ramlade in för att göra honom sällskap. Det åts varm korv med bröd, en och annan glass. Jag drack en cola och åt en bit morotskaka och en chokladboll. Tänkte på Roxen och östgötska. Färdigfikade och med påfyllda vätskedepåer gav vi oss av igen. Färden tog oss bland annat genom Mora by. Mycket asfalt och grus nu. Ganska oinspirerade, men sällskapet vägde upp.

Efter ett tag fick vi dock lite stig igen och det var härligt. Nu var det Patrik som stod för de pigga benen (hemlängtan?) och drog iväg. Han bjussade på en felspringning som var helt fantastisk. Helt plötsligt stod vi helt omringade av liljekonvaljer, ett böljande grönt hav. Underbart. Vi fick ropa och busvissla och till slut kom Patrik och vi kunde klafsa vidare rätt väg.

Fotocred: Mikael Forsström
Fotocred: Mikael Forsström

Vi nötte på och till slut var vi framme vi Björsund och bron som innebär slutet på Gyllenhielmska leden. Jag noterade här 41 km och benen började säga hej på riktigt. Patrik vände hemåt och vi andra fortsatte. Här tar jag också av mig jackan – som skött sig exceptionellt även om den inte riktigt kommer till sin rätt med racevest utanpå. Det blev t-shirt och shorts resten.

Efter det här var det några punkter som utmärkte sig. Ett fint säteri. En fin herrgård. Kossor och hästar. Får. Vattenpåfyllning. Och trötta ben. Det kändes som att det bara var Mikael, Magnus och Frederic som var oberörda. Magnus sa att han var trött, men han lurades nog bara. Frederic hade dumpat dunkar vid halva pilgrimsleden. Jag fyllde inte på, hade tillräckligt, men det var en skön paus.

Vattenhålet efter Pilgrimsleden
Vattenhålet efter Pilgrimsleden
Selfie såklart!
Selfie såklart!

Vi andra krigade etappvis. Jag hade chansen att snacka en del med de andra här. Kändes nästan nödvändigt för att inte fastna i en mörk bubbla. Mikael är en riktig räv. Ett flertal 24-timmars, 48-timmars och 100-miles. Imponerande meritlista och massor av kunskap. Katrin har också mycket erfarenhet och har gjort spännande grejer. Jenny är triathlet som gjort ironman och Sofia är marathonlöpare. Frederic och Magnus är ultralöpare med växande rutin och erfarenhet. Anders är lidingöloppskille – men hey! Nu är han också ultra!

Klart inspirerande gäng. Men, som sagt, flera av oss grävde en hel del för att hitta orken. Jag testade att ändra steg, försökte springa avslappnat, men det är ganska svårt när musklerna väl bestämt sig för att spänna sig lite för mycket. Höfterna var det som gjorde sig mest påmint. Musklerna på utsidan typ. Trötta. Musklerna under fötterna var fruktansvärt trötta – svårt att ducka för.

Frederic uppmuntrade och peppade, växlade mellan grupperingarna och kom med glada tillrop – mycket bra! Stundtals drogs vi isär lite grann, men det gjorde inget. Vi längst bak hade hela tiden kontakt med förlöparna och det var inga stora avstånd. Vi passerade en viadukt och tog oss så småningom ut på en cykelbana. Vi kom springande längs samma väg man åker på när man kommer från Enköpingshållet. Målvittring. Efter ett tag kom ett svagt motlut. Det tog aldrig slut. Jo, när vi kommit fram till rondellen nedanför IP.

Här var det DJÄVULSKT tungt. Ha ha.
Här var det DJÄVULSKT tungt. Ha ha.

Jag stannade för ett kort och tappade Jenny och Anders. Googlade lite på busstider och då kom Katrin och Mikael. Jag slog följe med dem och vi gjorde de sista kilometrarna tillsammans. Det var skönt att förenas med de andra i centrala Strängnäs. Distanspers för mig med nästan 20 km och otroligt skön bekräftelse på att det går, efter debaklet i Täby.

Hemfärden var riktigt trevlig, träffade Otto som skulle in och joura på MSE. Han fick inte sitta bredvid mig. Två stycken chokladmjölk och en cocosvatten åkte ned, hemma fanns en halv kebabpizza väntandes. Och melodifestivalen.

Utvärderingen av fötterna var inte smärtsam, inte heller några tråkiga överraskningar. Tejpningen var perfekt, blåsorna inte försämrade. Puh. Tailwind nutrition funkade jättebra, men jag förstärkte med någon gel och någon snickers. Förmodligen lite i onödan, jag har en förmåga att tröstäta lite när det börjar göra lite ont. Salomonryggan lämnar som vanligt inget att önska. Perfekt passform, lättåtkomliga fickor, känns lätt på kroppen. Sense pro var också perfekta. Gav bra skydd mot underlaget och ingen tillstymmelse till ”hot-spots”. Bra där Salomon!

Tack alla som sprang och framför allt Frederic som dragit i trådarna. Rutten är trevlig och scenisk, en och annan solstråle hade varit att föredra, men man kan inte få allt. Topp!

Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.

ULTRA TRAILCAMP SPAIN, 29/4 – 4/5 2014 – DAG 4

Återhämtning

Den här dagen var tanken att vi lugnt och fint skulle ta igen oss efter gårdagens långa pass. Det enda som fanns på schemat var återhämtningsjogg med Ingemar på eftermiddagen. Därför var vi några som tog oss upp en bit på Montgó redan på förmiddagen.

Det blev en runda som var rätt tuff för mina värkande ben. Jag tog det väldigt lugnt och lät de pigga springa på. Anders, Amanda och Niklas rusade rätt friskt medans jag chillade med den otroligt sympatiske Roxen som fortsatte imponera med sitt tålamod. Jag var inte i närheten av någon vägg, bara trött i benen. Det bästa var utförslöpan efter klättringen upp, mycket roligt även om framlåren ständigt gjorde sig påminda och försvårade uppgiften. Snubblade några gånger, men sprang i fatt mig själv.

Vi höll på i 1 h 30 min, sprang ca 11 km med 340 höjdmetrar.

sugplopps_1_30_h_Löpning_Move

Eftermiddag

Senare på dagen var det dags för Ingemars återhämtningsrunda. Han passade också på att komma med lite input till oss. Jag fick till exempel höra att jag springer väldigt upprätt. Men att det inte gör något om jag inte blir trött i ryggen av det. Bra.

Som vanligt lägger Ingemar in ny mening i vissa ord. Den här gången innebar det att vi sprang i runda slängar 4 km på sandstrand. Eftersom mina fötter såg mer ut som en kötträtt än fötter behöll jag skorna på, de andra sprang barfota. Självklart skulle vaderna få sitt.

Det var ett väldigt trevligt pass, kul att återigen samla hela gruppen för gemensam löpning.

Det tog ca 50 minuter med pauser och vi tog oss 7,5 km. Flackt.

sugplopps_0_51_h_Löpning_Move

ULTRA TRAILCAMP SPAIN, 29/4 – 4/5 2014 – DAG 3

Den långa dagen

På hotellet har de fått ordning på frukosten vid det här laget. Fet yoghurt, mörkt bröd, bra med pålägg, russin, nötter, gröt. Äggröra eller stekta ägg. Den här dagen var det dock inte så mycket funderingar runt frukosten. Jag fastnade lite i gårdagen. Jag tyckte det kändes lite jobbigt att vika ned mig efter bara ~5 km och 150 hm, även om jag fullföljde, så kände jag mig dålig.  Mina reserver gick inte att hitta. Idag skulle vi vara ute betydligt längre på fötterna, och klättra betydligt mer.

Redo_f_r_l_nga_passet._Ses_p__berget___ultratrailcampspain__montgo__salomonrunning__snickersftw

Jag förberedde mig kvällen innan med rejält med fett och protein. Frukosten blev ovanligt stadig, med i princip allt jag räknar upp i stycket ovan. Att ta med mig på turen hade jag min Salomon s-lab-rygga med Soft reservoir i. I blåsan stjälpte jag ned en flaska gatorade och resten vatten. Jag tog med mig ytterligare tre flaskor gatorade. Ingemar hade gömt vattendunkar längs vår rutt, så jag tänkte fylla på enligt samma princip när vi nådde dem.

Långsamma gruppen

Eftersom det gått så dåligt dagen innan litade jag inte alls på min egen förmåga och eftersom det gavs två alternativ när passet skulle börja valde jag det långsammare alternativet. Det visade sig efter ett tag att det inte varit så otroligt stor skillnad i pace.

Tua blev vår guide och det kändes kanon. En vansinnigt sympatisk kvinna. Stark som en oxe. Vi gav oss av längs Denias gator, upp mot gruspromenaden där jag stumnade dagen innan. Men det gick lätt. Ett betydligt lugnare tempo (större grupp) borgade för snacktempo hela vägen. Mer tid till att bekanta mig med sällskapet. Mycket trevligt. Det bar iväg i västlig riktning längs bergets (Montgó) norra sida, fram till en ravin som var rejält brant. Svårforcerad stig, svårslagen utsikt. Helt fantastiskt.

13903390778_b42e1ae907_o

13907246398_4c452be34f_o

Väl uppe, ur ravinen satte det först av i ostlig riktning, sedan lite zick zack och vidare igen i västlig riktning. Framme på bergskammens västligaste punkt bar det av nedför på den södra sidan. Ett parti med riktigt härlig, snabb och teknisk utförslöpning. Ungefär på mitten vände jag mig om och såg Johnny göra en rejäl kullerbytta i ett moln av damm. Först kontroll av gopro och Ambit, sedan eget lekamen. The gear matters… Allt ok, men han var lite skakad. I slutet av löpan låg flaskorna som Ingemar gömt.

Vi fyllde på energi och vätska och gav oss iväg igen.

Knivar av sten

Färden bar oss uppåt. Till en början på helt vanlig stig. Hyfsat teknisk, men lätt. Mestadels för mycket stigning för hållbar löpning över tid. Speed-hajk – inga problem. Efter ett tag når vi en platå. Den är vacker, men tidens tand (läs erosion) har gjort blandningen av geologiskt material hyfsat nyckfull. Det finns ingen stig, utan vassa klippor som varierar i höjd och storlek. Som Mora träsk uttrycker det, vi måste gå över det.

Inte en chans att på ett säkert sätt förflytta sig fort. Här åker handskarna på och jag är glad att jag har dem med mig. Underlaget är hårt och vasst. Och buskarna rivs fortfarande.

Fotocred: Roxen
Fotocred: Roxen

Vi går och går och når så småningom ”korset” som är markering för (nu kanske jag svamlar) bergets näst högsta punkt. Vackert. Våra umbäranden fortsätter över traversen mellan topparna. Svårt. Högt. Bitvis halt. Coyntha utbrister nåt i stil med ”Det här är inte ok, det är så långt utanför min komfortzon.” Jag och Johnny lugnade. Det ordnade sig. Starkt att övervinna rädslor. Där.

Långsamma gruppen som inte var så långsam. Grymt gäng!
Långsamma gruppen som inte var så långsam. Grymt gäng!

Traversen var besvärlig att röra sig över snabbt, men till slut var vi framme. Ungefär 750 möh. Utsikten magnifik. Det hoppades och skuttades, tjoades och tjimmades.

The view
The view
Selfie. Med öppen mun.
Selfie. Med öppen mun.

När vi landat i upplevelsen var det dags att börja ta sig ned och det var, även om underlaget var lite snällare än turen upp, var det ganska intressant det också. Total avsaknad av stig. Mellan en del av klipporna kunde man skönja jord där gräset blivit nedtrampat. Här hade de ovana stiglöparna lite tufft. Mitt bekymmer var mina fellcross. De är väldigt pålitliga överlag. Stabila och allt det där. Men jag tror att de är lite för fodrade för värmen i spanien. Jag hade börjat få en hot-spot under höger trampdyna, bakom stortån. Ja ja. Fötterna svullnar väl, vi hade varit ute i lite mer än 4 h 30 min. Dessutom är gummiblandningen inte optimal på hala klippor. Stundtals kändes det lite halkigt.

Efter en stunds nedåtklättring kom vi på en fin serpentin-stig som öppnade upp för rolig, teknisk (smått livsfarlig faktiskt) löpning. Här kom fellcross mer till sin rätt. Trygga. Vi var några som satte ned och när ett par av oss nästan var nere kom Stockman springandes uppför. Roxen låg utsträckt is skuggan under en buske. Väl nere väntade vi en bra stund för att samla gänget.

13905009489_884fb1d2ac_o

Tobbe springare på väg ned. Svårt.
Tobbe springare på väg ned. Svårt.
Torrt

När vi samlats vid bergets fot fick vi härlig grusvägslöpning på flacken. Alla var upprymda över att ha tagit sig upp och ned för berget. Det var en fin upplevelse och det var nog flera som upptäckte något nytt hos sig själva. Målet var att ta sig till Xabia som ligger söder om Montgó. Där skulle vi äta lunch. Men först transport. Och nu hade vi gått torrt. Några av oss hade lite vatten kvar som fördelades i gruppen. Jag hade lite sportdryck. Det gick ok, men Tua kände till en restaurang som fanns på en avstickare. Vi bunkrade upp och allt blev mer än ok igen.

13907263210_e994c9380d_o

14111820343_4bd2d14ef6_o

Löpningen fortsatte i sakta mak, mestadels utför. Det var en hel del stig och trapp och dessvärre asfalt som skulle klaras av innan det var dags för lunch. Sen lunch, men ändå. Vid ankomst till restaurangen mötte vi det snabba gänget som var väldigt upprymda. Det tog ett tag innan vi förstod varför.

En bra meny med bröd, aioli och en massa tapas radades upp. Men bäst var ölen! Vissa sprang helt utan energitillförsel och ganska snart märktes den härliga dryckens effekt. Alla var glada. Väldigt glada.

14111824773_8096b570b8_o

13905237309_6a465ba5dc_o

Efter lunchen fyllde vi på flaskorna (vissa flaskor med öl) och gav oss av igen. Upp mot Cap de Sant Antoni där en fyr står. Ny klättring på väldigt trevliga, skuggiga stigar.  Sen var det mest frågan om långsam stiglöpning över teknisk stig. Det märktes att vi hållt på ett tag, det gick åt en del uppmuntran och en och annan snickers. Helt ok. Vi transporterade oss stigledes hela vägen ned till strandpromenaden och därifrån var det ”behaglig” flack-löpning längs havet. Ganska sammanbitet, men vi hade vid det här laget varit ute i ca 10 h, så alla var trötta. Och lite dästa efter 2-3 starköl och en massa mat kanske.

Så. Väl framme vid Hostal Loreta hade vi tillryggalagt i runda slängar 37 km, >1400 höjdmetrar och varit på fötter i 10 h 30 min. Ett fantastiskt gäng att tillbringa dagen med, alla imponerade med positiv attityd, kämparglöd och jämn löpning. Grymt! Och den där hotspoten under trampdynan? Jodå. Sprucken blåsa. Plus lite andra små blåsor på knepiga ställen. Förmodligen lite för varma och för tighta skor. Inte lätt att veta vad som händer efter mer än 10 timmars löpning om man inte testat.

sugplopps_9_19_h_Löpning_Move