Ultra Trailcamp Spain, 29/4 – 4/5 2014 – Dag 2

Långpass

På onsdagen var det så dags för långpass. Klockan var ställd på 07.45, så Niklas och jag dundrade ned till matsalen för frukost. Här uppstår en liten kulturkrock. Frukosten gick till så att en stackars servis dundrade runt med halva baguetter, ost, skinka, ångskummad mjölk i vinkaraff, juice och lite annat. Det drog ut på tiden och inget av det där vi egentligen ansåg att vi behövde dök upp. Ellen tog ett snack med de som skötte frukosten. Men det var som det var och det gick inte att göra något just då. Ingen gröt eller osötad yoghurt, inga ägg eller grovt bröd. Nåja.

Samling efter ombyte. Nu var Fellcross på fötterna och S-lab-ryggan på avsedd plats. Full med vatten och sportdryck i vätskeblåsan och ett par flaskor med sportdryck frampå. Handskar i ryggan. Vädret var kanon och efter att vi räknat in oss enligt ett snillrikt system gav vi oss i väg i sakta mak, efter strandpromenaden i riktning mot Xabia.

Det blev ~5 km asfalt och betong i en salig röra innan vi vek av vid La Mena för en lätt stigning mot höjderna. Efter en snutt asfalt gav vi oss av på stig som var både starkt lutande och teknisk. Kul! Mycket var löpbart, men stora delar var svårt på grund av att vi var så många och att underlaget var såpass tekniskt. Det gick inte fort.

14064645086_f23231c13c_o

Så fortgick det, vi sprang på stigar och grusväg och fick lite rekognoscering. Trevligt sällskap och fantastisk löpning. Efter några timmar nådde vi Montgós norra sida för löpning på flacken längs en bred stenbelagd stig. Roligt. Man fick upp farten rätt bra. Niklas drog iväg och jag hängde på, det var riktigt kul. Efter ett tag kom jag på att ett tempo på 4:30/4:45 inte var vad jag ville hålla på med, så jag lugnade mig och njöt av utsikten, tog lite kort, väntade in lite folk och hade det bra.

sugplopps_3_08_h_Löpning_Move

 

 

Och såhär ser den ut när Rebecca, Saga och Roxen springer på den.

Rebecca, Saga & Roxen
Rebecca, Saga & Roxen

Ingen löptur (jo, snabbdistansen, ok då) utan selfie.

14090168704_9632049252_o

Vi möttes upp där stigen grenades av, några stack på Ingemar och Tuas intervallrunda, resten tog sig ned till hotellet i sakta och behagligt mak. Klockan stannade på strax över 3 timmar, 19,5 km och 300 höjdmeter.

Passet för ultra-hardcore-löpare

Så lades det fram i alla fall, och med tanke på vilket gäng som samlats var det lite förvånande att bara Amanda, Roxen, Niklas och jag samlades för att träffa Tua. Vi hade ätit lunch, kanske av fel sort – jag kommer till det.

S-lab-ryggan var påfylld på nytt, fellcross-skorna på fötterna. Så bar det av. Tua satte av i ett lugnt tempo. Snart var vi i ett svagt uppförslut och tempot var detsamma. Vid 150 höjdmeter kände jag mig lite matt och frågade Tua om det inte skulle vara 100 höjdmeter. ”Nej 300 höjdmeter replikerade hon glatt.”

Vi hade nu kommit upp till ungefär samma plats och satte iväg i västlig riktning. Jag tog en paus för att både tömma blåsan och fylla på på nytt. Sprang försiktigt ifatt de andra. Det kostade. När jag kom ifatt var jag rejält ansträngd. Vi kom in på en mindre – helt fantastisk bör tilläggas – stig. Efter ett tag kom stigningen igång på allvar igen, och vi hajkade efter en terrasserad serpentinstig. Jag var knäckt. Energin i botten, pulsen i taket och i osynk med andningen. Efter ett tag märkte jag att jag var helt torr om armarna och hade gåshud. Jaha.

Here we go again

Precis samma känsla som under Göteborgsvarvet 2013 med knottrigt skinn och en kropp som inte svarar. Jag började dricka på ordentligt. Flaggade för de andra att jag inte fixade tempot och för att de andra skulle kunna fortsätta i sitt tempo så släppte Roxen och peppade mig. Först var jag i min plågade bubbla, men njöt av Roxens härliga dialekt och anekdoter. Så småningom började jag känna mig lite piggare och kunde ta mig ur bubblan. Styrkan fick jag inte tillbaka, men humöret. Vi tog oss till slut ned för berget och hade mer en trevlig tillvaro än löprunda. Jag var tvungen att gå några gånger, kände att jag inte fick utbyte vid andning.

Vad berodde det här på då? Vätskebrist, energibrist, saltbrist, värme? Eller det faktum att min kropp fortfarande pumpade runt histaminer i en rasande fart? Vilket som. Jag kände mig totalt bombad, men väl på hotellet så var jag ok igen, men var i behov av återhämtning. Klockan stannade på 1 h  50, precis under 13 km och återigen 300 höjdmeter.

sugplopps_1_50_h_Löpning_Move

Ångesten kom över mig lite grann, dag 3 skulle bjuda på det långa passet.

Salomon + salomon. Och – salomon.

Jag har testat lite ryggor genom åren. Började med en inov-8 20 liters med smart kompression. Mer av en transport-joggs-rygga. Använder den för det. Vidare till en Camelbak med 3 liters blåsa. Klockren, men begränsad i förvaring. Blev lite medsvept av hypen kring de nordamerikanska löparna och tänkte att Scott Jureks version av Ultimate directions signature-rygga skulle vara grym. Och det är den i och för sig. Men inte tillräckligt grym.

Vartefter Rumänien kommer närmare behöver jag mer utrymme och bra möjlighet till både blåsa och flaskor på axelremmarna/framdelen av västen. Efter en hel del googlande föll domen och det blev en av de där rejs-västarna från Salomon med onödigt långt namn. Massor av S-lab och skin och hydro och andra termer i namnet.

Nu har jag sprungit ganska mycket med den. Och känner att jag kan börja komma med slutsatser. Den är fantastisk. Den sitter verkligen som en smäck och jag har aldrig fått skav av den. Någonsin. De stora fickorna på framsidan av västen är perfekta att stoppa ned halvlitersflaskor med vatten eller annat. Bakom dem finns fickor som är perfekta att pula ned massor av geler, eller ett par flappisar. Bakom dem finns blixtlåsförsedda fickor för att stoppa ned t.ex. mobil. Bakom blixtlåsfickorna finns huvudutrymmet. Eller egentligen tre stycken. Ett toppmatat, avsett för vätskeblåsa. Salomons egna är lite ”fladdrig” har jag förstått och det kan motivera det fodral som följer med när man köper västen. Fodralet är i och för sig också isolerat för att vätskan i påsen inte skall påverkas för mycket av yttre temperaturskillnader. Ett stort, blixtlåsförsett fack för t.ex förstärkningsplagg eller liknande finns utanpå reservoar-facket. Nedanför detta ett fack som är öppet åt båda sidorna så man kommer åt det från båda hållen. Perfekt för snabb tillgång till vantar, buffar, eller softflasks som jag har där ibland.

För att hålla fast västen på kroppen går elastiska band över bröstkorgen från ena sidan till andra. Går bra att få till en behaglig passform. På framsidan av västen finns nedanför de stora flask-hållarna, små fack som verkar vara bra för t.ex. skräp efter geler eller liknande. Ovanför flaskhållarna finns 2×2 små fack för nycklar, salttabletter, kreditkort, you name it.

Fördelarna med väskan är passformen – otroligt bekväm, lastkapaciteten och alla små kluriga fack. Väsentligt är att de flesta facken är lätta att komma åt. Flaskhållarna frampå som är avsedda för softflask är i en stretchande mesh som håller fast flaskor jättebra. Funkar kanon med stemcell-flaskorna från Ultraspire. Kanon! Det finns också ett system för att fästa stavar. Ett måste för att få med såna till bergen i höst.

Nackdelarna – jo de finns. Det finns inget utrymme som är vattentätt. Har man med sig ombyte (t.ex. underställ i händelse av överraskande väder) så måste man packa in detta i en påse innan man stoppar ned det i väskan. Det är inte bara utifrån, svettas man som jag så kommer mycket fuktighet inifrån också.Det finns inget vattentätt fack för t.ex. salttabletter eller brustabletter, fast det är ett mindre issue. Att ha en softflask, som är till hälften urdrucken, i därför avsett fodral är ingen hit. Flaskan glider ned i hållaren och blir svår att få fatt i. dessutom finns risk att ”pipen” man dricker ur trycks ihop och man får vattnet mer utvärtes liksom. Men det har ju egentligen inte med västens konstruktion att göra.

Kort och gott är jag jättenöjd med västen.

13927911932_3db64b7d61_o

+ Salomon? Jo, jag tänkte på mina illgröna Salomon Sense Pro. Underbara. Visst de är lite tunga, men det bjuder på skydd och stabilitet. Nu har jag sprungit ett gäng mil i dem och de är verkligen kanon. Ovandelen är superskön, är lätt att justera hur hårt skosnörena sitter, den kramar mellanfoten bra och hälen sitter ”fast” precis tillräckligt. Rymligare tåbox än mina andra Salomon-skor. Mellansulan dämpar och skyddar och även om den fråntar lite löpglädje så funkar den helt ok även i lite mer tekniska partier bland stenar och rötter. Yttersulan ger tillräckligt bra grepp på de underlag som den svenska stigen normalt sett har att erbjuda. Akilleshälen skulle jag vilja säga är vått underlag och då menar jag samma tekniska underlag. Stenar och rötter med vatten på. Eller lera. Få skor klarar dock detta på ett fördelaktigt vis.

Minus Salomon då? Det är något som saknas för att jag ska känna mig hel. Skulle verkligen behöva några par S-lab Exo Twinskin Short, gärna i olika färger. Men det går inte. Jag törs inte. Hon slår ihjäl mig.

Det där med att ”Löpning – det är bara att köpa ett par skor och springa!” har slutat stämma för mig för flera år sedan. #prylgalen

Packning. Utrustningsval. Kit list.

Mycket grejer blir det. Tänkte ta lite bilder och lägga ut, men jösses.

Det är säkert fler grejer. Vad glömmer jag? Vad kommer jag egentligen använda? Jag misstänker att jag börjar på ett sätt och fullföljer på ungefär samma sätt.

Det kommer gå åt snickers.

Fem dagar till TEC50. Ingen återvändo.

Börjar få en hel del nerver. Jag ultradebuterade med Lidingö Ultra i fjol. Men det känns som en evighet sedan. Efter det har det blivit marathon både i stads- och fjällmiljö. Har provat lite. Men ingen mer ultradistans.

Nja. Strax över marathondistans på träning och ultraintervaller. Men det känns inte som samma sak. Jag har distanstränat skapligt, men det blev ett avbrott när vi var i Thailand i tre veckor. Svårt med löpträningen där. Vi var mest på små stränder. Och det var grisigt varmt.

Förra helgen blev det söndagslöpning med 34 km i skogen och den här helgen blev det dubbla långpass à 24 km i skogen (lördag & söndag). Idag vilar jag och imorgon blir det en flack bensträckare. That’s it. Sen blir det inget mer innan tävling.

Jag vet inte om volymen träning inför 80 km varit tillräcklig. Jobbig ovisshet.

Men det finns annat jag vet. Som jag kommit fram till genom att gräva på internet, kunskap som jag snubblat över, annan som satts under näsan på mig, ytterligare en hel del som diskuterats fram under timmar till fots med löparkamrater.

Jag vet vilka skor jag kommer springa i – Salomon Sense Pro. Vore det inte för att de är lite för tunga skulle de vara perfekta. De ger en trygg känsla med hur de sitter och hur de skyddar underifrån.

Jag vet vilket bränsle jag satsar på. Det blir Tailwind Nutrition. Jag kommer dricka från handhållna flaskor (Nathan Quickshot) på totalt 6 dl. Kommer fylla på mig själv och flaskor vid varvning. Risk finns att jag kommer tröstäta och toppa med Flapjacks alternativt Snickers. Belöning är fina grejer. Kommer ha liten midjeväska med snabb energi och mobiltelefon.

Jag vet vad jag ska ha närmast kroppen. Falke-strumpor på fötterna, de är grymt sköna. Det åker ner några par torra såna i dropbagen. Jag packar ned ett par calf-sleeves från 2xu. Man vet aldrig. Men jag gillar inte att springa med dem. Kan vara sköna om vaderna börjar gräla på mig. Nikes Pro Combat-kallingar – de har räddat mig från skav nästan varje långpass. Det där ”nästan” gör att tuben med vaselin åker ned i dropbagen. Vaselinet får sällskap av Leukoplast Blå. Kan jag undvika blödande, svidande bröstvårtor så gör jag gärna det.

Jag kommer springa i kortärmat om väder och temperatur tillåter det. Samma med shorts. Om det blir kyligt åker vindjacka på – Nike Vapor, börjar det ösregna åker Haglöfs Gram Comp Pull på.

På näbben har jag självklart mina X-kross med Clear mirror-glas. Antar att jag har buff eller keps på huvudet. Svettas mycket, så buff är skönt – det är bara att vrida ur. Packar ned båda två.

Blir det alldeles för sent måste man ha pannlampa (Petzl Nao) och rymdfilt. Lampa och filt kommer finnas i dropbagen.

Summerar man det hela så är det en sak jag inte vet – hur det kommer gå. Resten har jag kläm på.

Med andra ord – det går vägen!

 

1 MIL VAR TREDJE TIMME – Pace On Earth Edition #6

Igår var det dags får en rejäl dos träning. Ellen och (ultrakungen) Johnny som ligger bakom paceonearth.se anordnade sin sjätte upplaga av ultraintervaller. Det går ut på att man med början vid midnatt beger sig ut och springer 10 km i valfritt tempo. Man upprepar denna procedur var tredje timme tills man gjort 8 repetitioner. 00.00, 03.00, 06.00, 09.00, 12.00, 15.00, 18.00 samt 21.00. Låter inte så farligt va?

Det är det. Jag har testat en gång förut och skulle göra på mitt sätt. Jag tänkte springa så långt jag orkade under första intervallet för att få lite mer vila och kunna ta resten i lite lugnare tempo. Jag pajade totalt mentalt och klarade lite mer än två mil innan jag kröp till korset med svansen mellan benen. Så den här gången tänkte jag hålla mig till ”reglerna”. Parallellt med utmaningen finns en liten tävling med bonuspriser från sponsorer. Det handlar om att posta små anekdoter i sociala medier med förutbestämda hashtags. Naturligtvis blir man lite närig när man ändå håller på, men det är riktigt kul för det genererar rejält med innehåll från andra som gör samma sak. Det berikar, inspirerar och peppar.

Intervall 1, 55:40. Vid midnatt, natten mot lördagen ringde klockan. Jag hade gått och lagt mig vid 22.00 och hade säkert sovit någon timme. Det var tyst i huset. Jag kände mig fräsch. Hade gjort i ordning med kläder och energidryck (tänkte testa med Tailwind Nutrition så långt som möjligt även om den här typen av träning inte riktigt är vad den är tänkt för). Drog på mig kläderna, salomonryggan och mina x-kross-brillor med clear mirror-glas. Natten var hyfsat ljum.

Jag har en runda som sträcker sig från Slagsta (Ica, typ) via Glömstagärdet mot Torshälla. Vid rödljusen springer man mot Nyby och efter bron vid ridskolan korsar man vägen och tar grusvägen efter ån mot reningsverket. Väl framme vid cykelbanan (Folkestaleden) tar man vänster och följer cykelbanan hela vägen till bron till Närjeholme. Genom Närjeholme, korsar Mått Johanssons Väg, in på Astrakanvägen, under viadukterna och vidare upp på Edlingevägen så är cirkeln sluten.

Den rundan blev det. Väl nere på Glömstagärdet fick jag en smak av monotonin. Jag hade nämligen bommat att ta med iPoden så det enda sällskapet jag fick var av enstaka taxi-bilar och vind i mängder. Skönt med x-kross på näbben. Behöver inte kisa, inget skräp i ögonen. Inga missöden alls. Grusvägen efter ån är alltid fin, den var dock väldigt blåsig den här gången. Inte bra.

Nästan framme vid våtmarken såg jag en räv som blängde ilsket på mig. Tacka fan för det när jag smäller på med en Petzl Nao i truten på den. 🙂

Hela vägen sippar jag på Tailwind från en halvlitersflaska som sitter på framsidan av ryggan. Jag märker att det är lite tunt med en halvliter, jag tröstslurkar lite grann. Den är tom med ett par kilometer kvar.

Anledningen till att jag körde Tailwind var att slippa käka när jag kom hem. Angående näringsintag så hade jag ätit lite för mycket på kvällen innan, förmodligen för tätt inpå sänggåendet också, för det kändes som att det var på väg upp. Typ ett par gånger per kilometer. Onödigt. Klantigt. Nu vet jag bättre.

Väl hemma slängde jag av mig kläderna, spolade av mig svetten, preppade två flaskor med Tailwind och lade mig i sängen. Och stirrade. Tankarna snurrar. Hela tiden. Kan inte sova. Smådåsar. Och så ringer klockan igen.

Intervall 2, 54:41. Klockan ringer 02:50 och jag är inte sams med den. Fruktansvärt nära att bara skita i det. Nåja. Förberedelserna är snarlika. Jag får dock med mig en iPod och två flaskor med Tailwind. Samma vända. Känner mig ensam och lätt uttråkad. Blåser väldigt mycket fortfarande. Lika tacksam för glajorna, även om min fru tycker att jag ser ut som Stakka Bo. Bjuder på det, de är grymt sköna.

Suger i mig av Tailwind. Går bra. Ingen jojo-känsla i halsen den här vändan. 🙂

Jag gillar att lyssna på något när jag springer. Helst en kompis som jag kan prata tillbaka med, annars en ljudbok eller podcast. Musik, nej tack. Den här vändan lyssnade jag på Talkultra som jag skrivit om tidigare. Fördelen är att man blir som lite uppslukad och glömmer tiden. Även om det tar i princip lika lång tid att förflytta sig så är jag fokuserad på vad som sägs att jag inte ”lider” av det.

Nästan framme vid våtmarken lyssnar jag på Ian Corless när, bara ett par meter från mig, en bäver slänger sig ned i vattnet i skräck. Jag ser den i ögonvrån och hinner väl precis aktivera sfinktertonus innan olyckan var framme. Stannar kvar och tittar ett tag medan pulsen sjunker och bjuds på ett blänkande ögonpar à la flodhäst innan jag drar vidare.

Hemma fyller jag på flaskorna, spolar av mig svett, hänger upp kläder och lägger mig och stirrar i mörkret igen. Grubblerier om kommande intervaller, TEC50 som är runt hörnet, näringsintag, skor, ja, ni vet, allt sånt där man funderar på istället för att sova.

Intervall 3, 56:46. Klockan ringer 05:50. Nu tar det emot. Jag vet inte hur det går till, men jag tror att jag bestämt mig för att skita i det, men går upp ändå. På med grejerna. Samma vända. Pannlampan får stanna hemma. Fantastisk soluppgång över Torshälla. Möter lite gångtrafikanter som förmodligen undrar en del.

Det enda som avviker lite grann är att jag känner att dagen kommer. Ljuset är här. Och magen vill ha frukost. När jag gjort mina 10 km och har några hundra meter att gå så klämmer jag i mig en flapjack. Väl hemma, en stor Latte och fyra grova smörgåsar med mycket smör och ost. Gott. Konstaterar att det är lite snålt med bara 10 minuter så jag sätter klockan på 08:45. Och lägger mig och stirrar och grubblar igen.

Intervall 4, 60:25. Klockan ringer. Och för tredje gången passerar tanken på att strunta i det. Slår på telefonen och får ett sms från klubbkompis – ”Känns det ok?”.  Jag förklarar lite inlindat att nja, benen börjar bli stela, att jag är trött. Det slutar med att han möter upp mig i korsningen Lindövägen Norrvallavägen och gör mig sällskap. Vi springer upp till Årbystugan via Helgesta och gör femman.

Grymt skönt med sällskap. Inser trots det banala i situationen att en pacer är värd mycket. Varför sällskap på rundorna är så värdefullt. Jag är trött, känner mig gnällig och vänstra knät skickar små protester ibland.

Rundan jag tagit innan är nästan helt flack, så när vi kom till Årby kändes det fräsch. Fräscht med luften och lite lä från vinden, men också fräscht med lite kupering. Även om jag knappast kan skryta med någon direkt hastighet. Jag hade inte med mig något att dricka nu. Körde torrt. Kanske dumt.

Vi gör rundan, jag tackar för sällskapet och fixar en stor mugg med varm choklad som jag tar tillsammans med en flapjack.

Chit-chatar med annan klubbkompis som ska ut på långpass senare. Han undrar om jag vill ha sällskap. So be it. Han dyker upp vid Ica Slagsta vid 12.00. Fint. Ingen återvändo. Lägger mig ned och blundar ett tag. Men stirrar och grubblar.

Intervall 5, 56:41. 11.45 är jag inte stöddig. Har återigen legat med blicken vänd inåt. Inte sovit något. Det tär. Svidar om. Nu soligt och runt 10 grader ute. Shorts. Skönt. Segar mig ut och joggar långsamt till Ica. Patrik är pigg. Inte jag. Vi inverterar min ursprungliga runda. Tar motvinden i början och får medvind på gruset mellan reningsverket och Torshälla. Jag känner att jag inte är så roligt sällskap, men vi pratar faktiskt både om ditten och om datten. Bra draghjälp, lyckas få upp lite fart även om jag övertalar Patrik till att vi faktiskt behöver gå lite över något övergångsställe och så. Vänsterknät protesterar en hel del mer och jag börjar ana oråd.

När vi klättrat upp för backen vid Ärnaberget piper min klocka på 10 km och jag vägrar springa mer. Patrik promenerar med mig till Ica där jag tackar och vi skiljs åt. In på Ica och köper skräpmat, pucko och kokosvatten. Och mjölk förstås. Dricker fortfarande mjölk som en hormonstinn tonåring.

Lunchen smakar mycket bra. Smyger ned i sängen och låtsassover.

Intervall 6, 61:59. Klockan ringer 14:45. Nu är det ingen lek. Sätter mig upp och känner av stelheten direkt. Reser mig och känner av knät direkt. Haltar ut i köket och funderar. Har tagit mig såhär långt. Kan lika gärna distanspersa. Klunkar i mig en halvliter Tailwind. Shorts. T-shirt. Motigt ut genom dörren. Haltar mig iväg mot Ica för att haka på den inverterade första-rundan.

Det tar ett tag innan knät slutar göra ont. Typ 2 km. Efter det känns det, men inte ont. Det kommer tillbaka då och då. Bottenmotivation, funderar på att vända några gånger, men har till slut kommit så långt att det är kortare att fortsätta. Lite tjurskalligh… förlåt, pannben finns kvar. Det blir några stycken av gående. Jag tog typ 2 minuters promenad per kvarts-mil. Var skönt, och det kändes som att det gick att trycka på ett tag efter det. Ser ut så på tiden också. Betänk att jag var på botten här.

Folk jag mötte undrade nog vad jag höll på med, varför jag sprang och grinade småilla. Inte helt sunt kanske, men det där förstår nog de flesta som springer längre än halvmara. Ibland kan man springa lite till fast det gör ont.

En annan sak – det har jag gjort förut – är att skilja på ömma, stela ben, skavsår och sånt där annat som man får ta, från ren skadekänning. Knät kändes inte alls som att det skulle försvinna undan, tvärtom så började det redan under fjärde milen och tilltog efter det.

Med det med mig beslöt jag att det fick räcka. Jag var helt slut. både fysiskt och mentalt. Det tillsammans med ett knä som var på väg utför gjorde det till ett enkelt beslut. Så jag fortsatte med utmaningen som en åskådare och lät mig inspireras och imponeras av dem som hade både en bättre dag och tjockare pannben.

Jag kan inte påstå att jag känner det här som en förlust. Jag har ALDRIG sprungit så långt på ett dygn, jag förberedde och genomförde så gott jag kunde utifrån den kunskap och erfarenhet jag har och den räckte trots allt 60 km. Eller, närmare bestämt 60, 16 km. Och det tog 5:46:15. Det var det värsta jag gjort, framförallt mentalt. Knät var ingenting jämfört med ”the mind game”. Men knät fick avgöra. En skada är ingenting man blir starkare av direkt.

Viktigast av allt är att jag lärt mig en hel del om mig själv, vad som funkar och inte funkar.

Slutligen vill jag slänga ut ett tack till Ellen och Johnny som fixar det här lite då och då. Dels för att de gör det, dels för att de inspirerar utanför det här. Alltid glada och positiva. Snyggt! Dessutom bugar jag mig djupt för Johan och Patrik som uthärdade gnällskapet jag utgjorde. Och alla andra som kom med pepp och glada tillrop via sociala medier och sms.

Nu är allvaret kvar.

Äntligen långpass

Alldeles för lång tid har gått sedan jag fick en rejäl långpanna i benen.

Mötte upp med Johan från Eskilstuna Trailklubb kl 08:00 vid Årbystugan. Johan är inte så inkörd där så jag visade 10-km-spåret och var man kan köra back-loop. Mycket prat om löpning, prylar och livet. Trevligt förstås.

Vi passade på att reka en backe som ligger precis vid hyreshusen i Sahl. Den har en bra brant och är nästan exakt 30 meter hög. På baksidan går en kort serpentin ned, perfekt för återhämtningslöpa efter bestigning. Bra ställe som jag inte hälsat på förut.

Vi drog under E20 mot det nedlagda köpcentret, förbi grishusen och vita villan, in i skogen. Sprang bortåt Djursta och jag fick starka sentimentala vibbar från min uppväxt i Skiftinge och skogarna där.

Johan sprang därifrån hemåt och jag vände samma väg tillbaka och tog en vända till i milspåret. På återvägen mot Årby intog jag backen fyra gånger till innan jag sprang vidare.

Klockan stannade på 30 km i makligt tempo, 3h 29 min.

Bekräftelse på att X-kross-brillorna funkar fint. Grymt skönt att slippa vind och snö i ögonen. De nya Icebug Acceleritas 3 levde också upp till förväntningarna. Första långpasset i dem.

En fantastisk dag!

2014-01-18 09.45.32 2014-01-18 09.45.58 vinterlandskap 2014-01-18 10.44.32

Skador, sjukdom och jul

Ungefär så sammanfattas den gångna månaden. Har varvat halsfluss med ryggsmärtor som hindrat mig från löpning. Har varit ute på några ströpass.

Idag fick jag nog efter att ha stått på vågen. Bytte om och drog på mig de nya X-kross-brillorna.

Vädret bjöd på uppehåll och årbyskogen var fantastisk. Underlaget var mer åt fellcross-hållet så det var stundtals ganska intressant att springa med Sense Ultra. Slip’n’slide så att säga. Men det var kul.

Gav mig på 10 km-spåret och efter 5 km i spåret kommer man fram till ett parti med bra kupering. När man är klar med en utförslöpa där kan man springa efter åkerkanten och göra om partiet. Jag tänkte göra det idag, med tempoökning i motlut och utförslöpa. Typ 6 gånger.

Gick hur bra som helst, benen kändes bra och pigga. Den tredje repetitionen stötte jag på Patrik så vi körde snackjogg den repetitionen, pratade ifatt på lite grejer och väl nere sprang han vidare och jag drog tillbaka längs åkern.

Passet är bra och man får ihop skapligt med både distans och höjdmeter samtidigt som man bakar in en del kvalitet. Bingo. Jag orkade däremot inte sätta runt en sjunde gång för att få ihop till sex intervall-sträckor. Jag var helt paj. Månadens sjunde pass och jag räckte inte till. Men jag fick testa brillorna som var grymt bra. Känns inte att man har de på sig och det stör inte det minsta när det blåser och har sig. Ingen imma. När det började mörkna var jag dock tvungen att sätta dem på kepan och lita på mina ögon igen.

Fick ihop 21 km och 290 hm vilket är helt ok. En bra dag i skogen helt enkelt.Ingen_vind_i__gonen._Ingen_imma._Grymt_snabb__-___xkross__sziolz__tnf__thenorthface__stigl_pning__eskilstunatrail__trailrunning

Running_Activity_21_32_km___RunKeeper