Vilken härlig vecka det blev

Först fick jag ihop 67 km utanför träning helt på egen hand under onsdagens upprepning av Blacksmith Ultra. Tjockt pannben blev lite tjockare. Mycket värdefullt. Dessutom, som en parentes, tror jag faktiskt inte att jag sprungit mycket mer än 30 km på egen hand utanför tävling förut. Så det blev ett distanspers på ett sätt.

Stack ut på en promenad på 10 km på torsdagen. Visst, det är inte löpning, men det är bra återhämtning och med Transylvania Trail Traverse framför mig så är det i allra högsta grad bra att vara en effektiv gångare också. Blir en del sånt där.

Nästan 2 dygns vila innan det var dags att kliva på Pace On Earths #ultraintervalchallenge. I vanlig ordning blev det inte som jag tänkt mig, redan efter första intervallet hade jag en pulserande smärta i höger höft som jag tänkte vila bort, men efter 3 timmar var den fortfarande kvar, så jag tog en ipren och slog bort tankarna på fler intervaller. Vid 12 på dagen hade fru plötsligt löpsug, så jag slog följe med henne. Tänkte att jag skulle fortsätta snurra runt i spåret efter 10 km, men man kan säga att avsaknad av toalett/toalettpapper satte stopp för den tanken. Nåja, dubbelpass på ungefär 20 km totalt är ju ok.

Ödesmättad himmel över åker. Någonstans i anknytning till Årbyskogens milspår.
Ödesmättad himmel över åker. Någonstans i anknytning till Årbyskogens milspår.
Linda tar sig fram. Jag kniper.
Linda tar sig fram. Jag kniper.

Idag bar det iväg på långpass längs Sörmlandsleden. Fick gott sällskap av Simon. Med de 30 kilometrarna i benen stänger jag veckan på 118 km löpning, vilket är riktigt bra för att vara mig.

Simon omfördelar vätska.
Simon omfördelar vätska.

Förra veckan gick i backens tecken och den här skulle gå i distansens dito. Även om det inte blev några ultraintervaller gjorde onsdagens ultralångpass tillsammans med dubbelpass och långpass att det klaffade.

Underbart.

2014 blev inte riktigt som tänkt.

Det är väl så kanske, när man företar sig saker i en sfär man just börjat känna sig hemma. Det är inte så länge sedan jag började ägna mig åt löpning, än mindre åt långa distanser och ännu mindre åt jättelånga distanser. 2014 skulle bli ultra, och det blev det väl på sätt och vis, men inte bara det.

Jag inledde året med TEC och tanken var att det skulle bli 50 miles, men jag hade lite oflyt (oerfaren…) när jag bestämde mig för vad jag skulle springa i, så det blev fel. Men jag hade en helt fantastisk upplevelse i alla fall. Människorna som är där, funkisar, supporters och löpare. My, my. Måste tillbaka på ett eller annat sätt 2015.

Kermits_bilder 3

Jag fortsatte med Stockholm Asics Marathon. Smått krasslig och lite överambitiös öppnade jag för hårt (siktade på 3:30 utan någon koll på kapacitet), vek ned mig något för djävligt och agerade barmhärtig samarit åt kompis som hade kämpigt. Det var väldigt fint på något vis. Har sagt att jag gjorde slut med loppet där och då, tredje gången gillt så att säga, men man vet aldrig. Just nu är jag inne i en halv-flummig fas med löpning. På jakt efter fantastiska upplevelser så stämmer inte en stads-mara in riktigt. Ja ja.

769221-1053-0049s~2

Strax efter sprang jag ett tungt å-lopp (lokal kvartsmara) och det gick inte riktigt som tänkt. Men jag får väl revanschera mig någon annan gång.

Sen gick jag igång djävlar. Juni, juli och augusti var fantastiska träningsmånader. Tack vare fin form och förlåtande familj kunde jag plöja ned mängd utan dess like. Målet var Rumänien och på vägen Ultravasan. Träningen var fokuserad kring backe, effektiv hiking och gubbjogg. Jag var otroligt konsekvent, men kände mig som att jag sprang på trötta ben hela tiden. Varvade ned lite inför Ultravasan som skulle vara sista långpasset inför Rumänien.

Ultravasan kom att bli årets höjdpunkt. Jag hade bestämt mig för att allt under 12 timmar var ok, medaljtid – 10:30 – skulle vara fantastiskt. Att jag sprang på 9:18 var heeeelt magiskt och hade inte gått om jag inte fått in den fina träningen som jag fick eller om jag inte haft så fina side-kicks under loppet. Mest Patrik. Vilken klippa!

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

13 dagar efter Ultravasan var det dags för Transylvania Trail Traverse 106 km. Det kom att bli ett av mitt livs häftigaste upplevelser. Härliga människor, fantastisk natur och smärtor som inte är av denna värld. 90 km i (för mig) vansinnigt tempo sätter spår, så till den milda grad att benen kändes som köttfärs redan efter 20 km, men jag skulle i alla fall klara en av etapperna och så blev det. Jag lärde mig mycket om mig själv, utrustning, timing och lärde mig att älska stavar. Cristoffer gjorde resan värdefull på många vis. En bra vän och en otroligt stark löpare. Jag måste naturligtvis tillbaka till Rumänien och avsluta det hela – ca 54 km var inte alls vad jag kom dit för. 🙂 Hoppas att få återse många från i år, vet att många funderar och att flera redan är anmälda.

pre-race-tension-022

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

20140905_162731_1 20140905_175803_1 20140905_214315

Jag hade tidigt avanmält mig från Helsingborg Marathon som gick av stapeln bara någon vecka efter TTT. Det hade aldrig gått, men känslan av att det skulle bli grymt verkar stämma. Stort grattis till arrangörerna – fortsätt kör bara!

När det var dags för Lidingöloppet 30 – som jag faktiskt sett fram emot – var det bara att inse att kroppen var för spöad efter UV90 och TTT så jag sålde min plats till en klubbkamrat. Men jag gråter inte över spilld mjölk. Nejdå.

I mitten av oktober var det dags för SUM 50. Det skulle bli ett långpass. Peppen var inte på topp alls. Jag tror att jag fått en släng av Runners blues. Jag vet inte. Kroppen inte alls i form. Allt det där jag kämpade ihop under sommarmånaderna gick åt i Dalarna och Karpaterna. Allt. Och lite till. Jag fullföljde efter att ha haft det slitigt under ungefär hälften av distansen. Visset, men så kan det vara. Varken dns eller dnf den gången.

Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.
Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.

Tanken var att jag skulle springa Blåfrusen Ultramarathon, men efter SUM har jag befunnit mig i en djup grop, både mentalt och fysiskt. Rygg-ont som envisats i mer än en månad och sån fruktansvärd opepp att jag mår pyton. Nu börjar jag komma tillbaka. Imorgon är det två veckor sedan jag sprang senast och det får räcka. Hösten har varit en lång nedtrappning och präglats av vila och träning på låg nivå.

Ett av målen med 2014 var att spränga 3000-km-gränsen och det sprack rätt hårt. Hade det varit på grund av lättja hade jag haft jobbigt med det, men nu känns det bara lite surt.

Om man bortser från tävlingar så har jag många andra finfina löpar-upplevelser bakom mig. Jag tillbringade nästan en vecka i Spanska Denia där jag fick lära känna nya vänner, nya sidor av mig själv och fick fantastiska upplevelser på köpet. Tack Pace on earth och alla andra som var med! Grymt!

14093917721_1238ae0070_z
Ett härligt gäng!
14073254266_77b4b95de0_z
Klättring ned till en grotta. På gränsen mellan berg och hav. Grymt!
13907263210_5794f26f5c_z
Härliga människor med Montgo i bakgrunden.

Tillsammans med Strängnäs Löparklubb fick jag avnjuta Pilgrimsultran som sträcker sig från Eskilstuna till Strängnäs via Gyllenhielmska leden och pilgrimsleden. Åter igen nya vänner och erfarenheter. Topp!

Selfie såklart!
Selfie såklart!
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Fotocred: Mikael Forsström
Fotocred: Mikael Forsström

Johan jag drog igång Eskilstuna Blacksmith Ultra, ett slags fat-ass-lopp fast ändå inte. Mer som ett långpass. På ca 70 km. Fantastisk upplevelse. Gick av stapeln 22/6 och vi siktar på att upprepa det hela 2015. Stay tuned!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Jag vistades en kort-vecka i Lindvallen med familjen under sommaren och där gavs också tillfälle till fin träning. Toppenställe!

IMAG1311

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

IMAG1327

Porten till Södra Kungsleden.
Porten till Södra Kungsleden.

Bäst av allt är att jag fått möjligheten att vara med och starta en klubb med fokus på precis det jag vill hålla på med. Eskilstuna Trailklubb bildades hösten 2013 och drog igång på allvar i början av 2014. Jätteroligt att få vara med på resan, att ta del av arrangemang och hänga med grymma människor under härliga löparupplevelser. Utvecklande både att träna för andra ledare och leda själv, se hur ögon glittrar i kapp med lyckliga leenden i mörka, blöta skogar, upplysta av pannlampor och ackompanjerade av glada röster. Jag ser jättemycket fram emot 2015 och vad vi ska hitta på då. Heja ETK!!

Säsongsvilan är slut nu, och ryggvärken med den. Det har jag bestämt.

Imorgon börjar det.

Transylvania Trail Traverse Vlad Tepes 54 (?) km, 4400 hm, 14:30:31

Sedan gänget bakom Kullamannen började skvallra om ett långt lopp i Rumänska Karpaterna blev jag trollbunden och när det äntligen blev klart anmälde jag mig per omgående. Det var frågan om mycket höjdmeter, besvärlig terräng och många kilometer.

Sedan dess har tiden bara dundrat på, hotell har bokats, flyg likaså och ”kit-listan” har bockats av, punkt efter punkt. Planering med tävlingspartner har pågått ett bra tag och vi kände oss ok med det vi kommit fram till. Raka puckar, hjälpa varandra, effektiv framfart och ständigt i rörelse.

Med detta var det inte så mycket kvar att fundera över när jag hämtade Cristoffer vid tågstationen på tisdagen. Han skulle övernatta här för att underlätta transport till Arlanda, Åsa och Ille skötte den biten av logistiken.

Efter lite strul kom vi fram till incheckningsdisken 2 minuter innan den stängde och kom på planet till ”Final Call!” Flygresan gick lätt, inget nervös-snack, vi hamnade inte bredvid varandra.

Anlände Henri Coanda före utsatt tid, ca 14:40. Skönt. Väl på flygplatsen skulle vi bli hämtade av organisatören vid 16:00. Vi satte oss på ett Café och började bekanta oss med andra tillflugna som fått samma dumheter för sig. Bland annat Oddville-gänget och Rodde från Westeros Trail Running Society. Sen bär det av.

Hämtningen blir av runt 16:30, vi hoppar på en buss och rullar över det vansinnigt platta landskapet mot äventyret. Resan tar några timmar. Vi rundar Bucegi-kedjan och kommer till slut fram till Bran efter att ha passerat Busteni och Brasov. Hyfsat snabb incheckning och tyvärr inte lika snabb service på restaurangen. Maten var inte något vidare heller, men protein och kolhydrater måste väl inte smaka toppen.

Torsdagen turistades det lite grann, vi hälsade på i Vlad Tepes slott – en riktigt häftig byggnad som funnits väldigt länge. Har hänt en hel del obehagligheter i och runt det. Klockan 17:00 öppnade registreringen och vi hängde på låset. Fick skriva på ett ansvarsfriskrivande vilket kändes lite märkligt, man fick en aning om att det var ett onormalt race vi skulle göra.

Innergården, Bran Castle
Innergården, Bran Castle
Ett torn. Sörru.
Ett torn. Sörru.

Lite senare på kvällen hölls ett racebriefing. Nu börjar nerverna komma på allvar. Vi får veta att vägarna i princip är bortspolade och att liften från Busteni upp på Omu är stängd på grund av väder, varför man fått muta lokala förmågor att ta upp vätska och energi på packhästar. Det pratas om var det finns vatten, hur man beter sig om man blir skadad, hur man ska göra med björnar – inte springa – och hundar om de blir för närgångna. Lite festligt att Per snear till lite på frågor om kompass verkligen är nödvändig, vad poängen med extra lampa är och lite annat. Man fick känslan av att många inte riktigt förstått vad det kan innebära att vara högst upp på ett berg om det skiter sig. Nåja. Nerverna lugnade inte ned sig så vansinnigt mycket av mötet. Frukost klockan 4, avfärd mot starten 5, start kl 6. Tillbaka till rummet för att packa.

Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.
Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.

Packningen gick rätt snabbt. Den kom att innehålla följande;

  • Ryggsäck – OMM Ultra 15 l med flaskhålllare, OMM H2o fastsydda på axelremmarna.
  • Flaskor, OMM ultra bottle 0,5 l x 2.
  • Pannlampa, Petzl Nao med extra batteri.
  • Extra pannlampa, Petzl Tikkina2 + 12 extra AAA-batterier (overkill…).
  • Fällkniv, Victoryknox.
  • Kompass, Silva.
  • Mugg, Sea to summit.
  • Överlevnadsfilt.
  • T-shirt, Klubbtröja, Eskilstuna Trailklubb (på)
  • Shorts, Ronhill Trail Cargo-shorts (på)
  • Skärmmössa, Ronhill (på)
  • Lösa ärmar.
  • Underställs-tröja, Odlo.
  • Löpartights, Nike.
  • Vattenresistenta byxor, Ronhill Microlight Pant.
  • Buff, Lost Worlds Racing
  • Jacka, Haglöfs Gram Comp Pull (så djävla win!).
  • Handskar, Tegra – trädgårdshandskar.
  • Apotekets 4-i-1 första förband, leukoplast, compeed, vaselin, 4 x panodil, Voltaren-gel.
  • Sportbrillor, X-kross.
  • Stavar, Mountain King Trail Blaze (så djävla win!)
  • Energi: 4 st hammer gel, 5 st Twix, 5 st Snickers. Två förpackningar med ingefära-kolor.
  • Elektrolyter: Resorb Sport.
  • Drybag från Exped för att hålla extra-kläder torra.
  • Kamera, Någon liten Canon.
  • Mobiltelefon,  plånbok och pass.

Min dropbag utgjordes av en oceanpack med extra ombyte av allt och massor av Hammer-gel, Snickers, Twix och flapjacks. Och en varmare jacka, Arcteryx Atom Lt Hoody.

Så det blev en del – och det mesta var frågan om obligatoriska grejer. Skovalet fick falla på Salomon Sense Pro, Icebug Enlight klarar inte att dränera ut fukt tillräckligt bra. Jag fick acceptera den klena sulprofilen. Färdigpackad strax före 22:00. Inte särskilt trött, men vad göra. Lampan släcktes. Men frågan är om jag sov…

Kitad till tänderna.
Kitad till tänderna.

Klockan ringde klockan 4:00 och det var ingen höjdare. Tandborstning och toa-besök klarades av innan jag gick till frukostbufféen. Cristoffer var redan där. Mycket rejs-snack innan vi gick till busstransfern.

Vid starten fick vi visa upp jacka, pannlampa och medikit innan vi slängde vår dropbag och började ladda. Hann med att hälsa på Jo Meek och önska henne lycka till (wohooo!). Snabb runda i skogen för att tömma blåsa. Förväntningarna stiger och stiger och stiger. Till ljudet av våra egna skrik och applåder släpps vi iväg i en dimmig gryning.

Många springer. Det är förklarligt att elitlöparna gör det, men det var bra mycket mer än hälften som sprang. Jag, Cristoffer och några andra smarta knallade på med stavarna. Klick, klick, klick. Ljuset smög på. Solen gick upp 6:40 så det var inte lång tid det var mörkt. Vi klättrade långsamt efter en grusväg, pratade lite. Lyssnade till porlande vattendrag och varandras röster.

Efter ett par km var det dags. Ut på en stig. Eller nej, det var det inte. Vi hukar oss fram i undervegetation där det hängde snitslar i grenarna. Underlaget? Typ som lervälling med lite stenar och stockar. Och det gick uppför. Ganska brant. Inga torra fötter där inte. Det pågår en stund innan vi kommer på en skogsstig full av fallna träd och rötter. Känns lite som Sörmlandsleden. Fast på steroider.

5 km passeras, och vi bjuds på vatten innan vi pinnar vidare. Snart framme vid checkpoint [CP] 1. De noterar våra nummer och vi får klisterlappar att sätta på vår Lite lättare löpning med några hyfsat branta partier ned innan det går uppåt igen. Här har vi sällskap av vrålstarke Oskar en sväng. 20 år – pannben och uthållighet som en oxe. Grymt inspirerande och lika imponerande. Läs hans berättelse också, han gjorde hela Dracula!

Vi knallar på en bit innan det är dags för kedjorna. Ett brant parti som är lite svårt så de har monterat en kedja att ta tag i när man är på väg upp. Fint. Äventyrligt.

Cristoffer på väg.
Cristoffer på väg.

Strax ovanför kedjorna börjar det friska i så vi tar på oss jackor och vantar. Det blir molnigare och molnigare. Det regnar. Jackan är fantastisk. När vi kommer upp på kalfjället och börjar knalla upp mot toppstugan efter bergskammen blåser det på rätt bra.

Going up, up, up.
Going up, up, up.

Efter ett tag är vi klara med första klättringen Omu. 2507 höjdmeter, vi startade på 950. En liten bit. Väl där friskar det i. Vi får vårt klistermärke i CP2 – toppstugan. Frågar efter något att dricka men de har inte fått något ännu. Hoppla. Hästarna inte framme ännu… När formalia är avklarat beger vi oss ut igen. Andrei i toppstugan hjälper oss. Vi ska ned hela vägen efter leden i dalen, när vi kommit längst ned ska vi svänga vänster. Ok. Han ger oss också möjligheten att gå ”the fast way or the tourist-way”. Cristoffer vill göra tid, så det blir ”the fast way”. Det innebär att vi inte skråar ned i ravinen längs en serpentinstig, utan rakt ned. Rakt. Ned. Det kanas och halkas. Och jag känner att mina lår är trötta. När bromsen ska i värker låren betänkligt. Oroväckande. Med tanke på att det (egentligen) är 90 km kvar.

Vi pinnar på ned i dalen. Jag är långsam. Fixar inte utförslöpningen. Låren bränner mer och mer, börjar kännas som träningsvärk. Inte normalt. Lärdom? Spring inte ett hårt 90-km-lopp 13 dagar innan ett bergsultra. Åtgärd? Vila. Länge. Och det går ju inte. Vi fortsätter. Ett irriterande stopp med sten i sko som vägrar flytta på sig. Men det ger tillfälle att ta av oss jackorna, så det gör inte mycket. Tror att Cristoffer tycker det går för långsamt, men snart går det uppför igen. Vi svänger vänster där gula-strecket-leden övergår i röd trekant. Genom barrskog tar vi oss sakta uppför. Vi stöter på en liten bäck och fyller på vatten. Friskt, gott. Och det var definitivt dags.

Efter ett tag kommer vi ut på grässlätt, och hittar efter inte alltför lång tid når vi en Ravin. längst in i ravinen ligger enorma stenblock slängda och där går såklart leden. Jag hade ätit för en stund sedan så jag tänkte vänta. Misstag. De här blocken suger energi och vi klättrar i en liten evighet. Halvvägs upp ser jag en kille jag kommer träffa på mer senare. Vi har precis passerat honom och frågar om han är ok, vilket han vidhåller. Han står och hänger på knäna. Jag vänder mig om lite senare och ser honom ligga på mage och sörpla i sig vatten från en pöl på ett klippblock. Får senare veta att det inte var så illa som det såg ut, att han hade vätska kvar i blåsan.

Fotocredd: Dan Sundberg
Fotocredd: Dan Sundberg

Efter den lilla evigheten när vi ett större block som ger lä. Jag förklarar att jag är lite under isen och att jag behöver åtgärda det innan det går åt pipsvängen. Blandar resorb och trycker i mig en gel. Vi drar på oss jackorna för det börjar bli blåsigt igen. Det öppnar sig lite igen så vi knallar på, men jag har det tufft. Berättar för Cristoffer att jag behöver mer energi, att jag ligger efter. Vi tar ett war-meeting. Kommer fram till att jag är för svag för att hänga med Cristoffer och att han är för pigg för att stå ut med mig. Vi tackar varandra för sällskapet, Cristoffer klappar om mig och stakar iväg. Jag sitter på en sten i snålblåsten och mosar i mig en snickers och dricker lite mer resorb. Sen bär det av. Cristoffer tror vid det här laget att jag kommer ta mig till toppstugan och därefter ta kortaste vägen ned. Inte riktigt min plan. Dracula har jag gett upp, men att klara första loopen (Vlad Tepes) känns självklart.

Jag kommer inte långt förrän jag når en grisvägg. Seriöst. Kedjorna tidigare känns som en barnlek. Det är ett antal meter i princip rakt upp, inget annat än klippklättring. Det är bara att greppa i vad som finns, hålla stavarna ur vägen, säkra de hala skorna och köra. Jag kommer upp – utan att tänka för mycket på eventuella risker – och möts av en gräsklättring som är lika brant den. Händer och fötter nedborrade i gräset tar jag mig upp. Det flackar som i en konkav och jag kan gå. Upp, upp, upp. Slutet upp på bergskammen är så brant att jag måste skråa. Trött såpass att jag tar ett tiotal steg och är sedan tvungen att hänga lite på stavarna och andas. Bra med förkylning.

Uppe på bergskammen blåser det som sjutton. Jag gissar att vinden håller runt 20 m/s, mycket starkare i byarna. Den river och sliter i kläderna och nummerlappen slår som en spinnaker. Vinden kommer rakt från sidan och stavarna är nästan obrukbara. De blåser rakt ut åt sidan. Jag knallar med en stor Rumän. Han undrar vad jag har för klocka och vad jag har för höjd. 2507 meter svarar jag. Suunton gör jobbet bra.

Precis kommit upp på Omu för andra gången.
Precis kommit upp på Omu för andra gången.

Jag tar mig in i toppstugan och bingo! Det finns vatten, cola och dessutom är det lä. Rumänen står och snackar i mobilen och ser inte att han skakar sådant att det i princip blir ett litet moln av cola över muggen han håller i. Då smäller dörren upp och in kommer Alex. Mannen med vattenpölen. Jag skrattar till och frågar vad han höll på med och han berättar att han hade vatten kvar i sin vätskeblåsa och att han ville hushålla. Fint. Får också veta att hans ben protesterar högljutt. Jag blandar iordning mer resorb, slår vatten i en flaska och dricker några muggar cola. Sen sätter Andrei oss i rätt riktning för andra gången. Energin den mannen ger alltså…

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

Vi sätter av nedför en backe, och det dröjer inte länge förrän vi träffar på lite organisatörer i en krök. Där finns vatten och Isostar. Jag passar på. Stjälper i mig i princip en hel flaska isostar och blandar i det samma i båda flaskorna efter detta. Det bjuds också på chips. Geezus vad gott. Tack Uffe & Co!

Vi fortsätter. Terrängen är snäll, molnen spricker upp och vinden avtar. Fantastiskt! Mitt problem är att jag inte klarar av att springa. Framsida lår gör så fruktansvärt ont att minsta utförslut sliter fruktansvärt. Jag kan knappt springa alls, tvingas gå. Alex som jag springer med nu har lite samma situation. Han har bestämt sig för att inte fullfölja Dracula, men att Vlad Tepes ska få på tafsen. Han har liknande problem, men han har stukat foten och han har krampkänningar.

Mu
Mu

Det är fint sällskap jag har. Mycket att prata om och även om jag sinkar farten ordentligt går tiden fort. Snart är vi nere i Pestera, CP4.

Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.
Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.

Nere i Pestera möts vi av glada människor som njuter av solen och kämpande löpare. Per finns på plats och får höra om våra planer att stanna i Partia Bran. Han tycker det är dumt och peppar väldigt mycket. Jag är dock redan fast i min övertygelse, det kommer inte gå. Jag kan inte gå runt i natten med ben som inte fungerar. Vi stjälper i oss soppa, ost, chips, coca cola, crackers med mera. Melody ramlar in i CPn samtidigt som vi fixar det sista – utan att göra oss någon brådska. Fyller på flaskor och ger oss av med orden ”kom igen nu grabbar, det är bara 300 höjdmeter, sen är ni nästan i mål”. Vi är så sega så Melody ramlar förbi ganska omgående.

Turen går i utförslut förbi lite hotell och blivande hotell. Tar oss in i skogen mot en led. Här blir det roligt. Det börjar klättras rätt tidigt och snart drar man sig upp i rötter och stenar för att forcera klättringen. Vi kommer ifatt Melody och det blir ganska självklart att vi göra sällskap. Det är snören, det är vajrar och det är otäcka fall som gäller om man inte fokuserar på vad man gör. Efter ett tag hänger vi nästan fritt över ett vattenfall innan vi når grottorna.

Även om badet lockar - här vill man inte ramla ned.
Även om badet lockar – här vill man inte ramla ned.

Vattnet från bergen har tvingat sig fram genom bergen och bildat grottor och formationer. Vi trycker oss genom skrevor, kränger oss över bumlingar, kryper genom grottor och klättrar i stegar. Fantastiskt kul.

Alex får krypa.
Alex får krypa.

Vi når en kanjon där vattnet rinner fram. Tanken är att vi ska förflytta oss därigenom och det är lite oklart hur lång tid vi är där, men det är varmt och skönt och vi har mycket att prata om så det gör inget. Lite högre upp i strömmen fyller jag på vatten. Nu har vi vittring på code-CP1. Efter ett bra tag når vi grässlätt och får knalla på igen. Nu kommer vi ifatt folk fast vi kryper fram. En klassiker – efter krönet kommer ett nytt krön, men till slut är vi över och ser en människa nere på en grässlätt. Vi springer ditåt, lite överrumplade. Enligt banprofilen ska vi redan vara vid CCP1. Höjden och distansen stämmer. Vi inser att den är missvisande. Tjejen på fältet pekar upp oss på en bergskam.

Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.
Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.

Uppe på den ska vi följa den söderut till vi hittar en stuga. Vilket vi gör. Men det finns ingen kod där, så först stressar jag ut lite. Den är dock är sprayad på en sten. Fotar och drar vidare, efter att ha trasslat lite med karta och fått hjälp av en Rumän att hålla kartan åt rätt håll. Kan vara läge att ta fram kompassen när man tittar på kartan. :-/

CCP!
CCP!

Här följer ganska lätt löpning, går att jogga en del. Alex verkar ha piggat till sig och ökar lite. Jag har inte kraft att hänga på. Melody och jag får kampera själva. Det går bra. Jag får ett imponerande uthållighets-cv från Melody. Det är allt från ironman till långa ultror. Tuff brud. Enligt banprofilen ska det vara ungefär 1,5 km till nästa CP. Vi inser snart att banprofilen inte stämmer där heller och knatar på lite modstulet. Det tar tid och bitvis är det visserligen tillräckligt flackt för att mina lår ska klara av lättare jogg, men ofta blir det avbrott på grund av terräng som är för teknisk för mig. Efter några kilometer behöver jag fylla på, så jag sitt-pausar på en grästuva. Framför mig har jag ett gräsområde med en fin häst på och en granskog som backdrop. Melody vill inte bli stilla, så hon pinnar på. Twixen är kladdig och god. Det är det med lite ingefära-kola också.

Toto.
Toto.

Strax efter det här partiet kommer vi in i skog igen. Vackert som bara den, men lite krävande upp och ned. Jag joggar på och är snart i fatt Melody. Vi håller ihop. Kilometrarna ramlar iväg. Vi går och springer. Strax framme vid en Referee-point. De tar våra nummer. Vi pinnar vidare upp mot en stor sten. Lite språklig förbittring gör att det är lite svårt att förstå vad vi ska göra, men till slut börjar vi följa riktningen de pekar ut. Vi ska upp mot en stor sten och följa markeringarna med en blå triangel. Tveksamt uppmärkt, öppet fält med ett par stolpar och sedan tar det slut. Som tur är dyker det upp en Rumän efter ett tag som lyckas kommunicera med en fårbonde som står och skriker vid ett hus. I ängens ytterkant står en gran med en rejält utsuddad blå triangel på. Vi följer vägen. In i skogen igen. Det tog mycket tid i onödan.

Slippin and slidin.
Slippin and slidin.

Det är varierande underlag men inget bekymmer. Melody och jag är ömsom ihop, ömsom ifrån varandra, men det är tryggt att veta att hon finns i närheten. Det är alltid skönt att ha en partner in crime. Stigarna är väldigt varierande. En rejäl nedstigning bjuder på en avslutning som är vrålbrant och det är bara grus. Jag jobbar på med stavarna om kommer ned tryggt, Melody kan inte komma ned, hon bara halkar. Det slutar med att hon sätter sig på rumpan och glider ned. Jag är inte sen att fota.

Nu är det inte långt kvar till CP5. Jag kommer ut ur skogen med Melody hack i häl. Går över en äng med CP5 i andra ändan. Halkar och lägger mig på rygg med högra staven förankrad. Den böjs som en båge. Jag reser mig upp, staven fjädrar tillbaka. Grymt! Kolfiber hade bara knäckt. Stannar till vid checkpoint och fyller på isostar, får mitt klistermärke och allt det där. Melody kommer i fatt. Har fått vittring igen, men har slut på energi. Jag älskar när jag får bjuda på snickers. Äntligen! Melody forsar iväg.

Jag beger mig iväg strax efter henne. Brutala klättringar i skogen. Hittar en Rumän längs ned vid en backe som är helt galen. ”It was supposed to go down from here”. Det är allt han orkar säga. Ringer någon på mobilen. Jag knallar på. Stavarna är riktiga kompisar nu. Backen är brutal. Det börja bli lite skumt ljus. Några km till så når jag en refereepoint. Glada flickor. Nu är det bara att följa det röda korset sen är jag framme.

Bara. Jag följer korset, det gör jag, men jag har så fruktansvärt ont i låren. Jag måste dämpa min framfart nedåt med stavarna för att avlasta låren. Det är långt. Jag kommer ifatt Melody igen. Jag vet inte om hon har problem med underlaget eller vad det är. Drar ifrån.

Efter ett tag hör jag en visselpipa bakom mig och blir lite orolig. Här kommer rumänen dundrande. Han springer inte alls men är väldigt effektiv när han går. Han är glad och jag gläds med honom. Han såg sänkt ut i foten av backen och nu strålar han. Bokstavligt, han har dragit på sin pannlampa. Och det är bra skumt så jag följer hans exempel.

Ett trist parti, mest på grund av att det är frågan om väldigt lättlöpta partier, lätt sluttning och fint underlag, men det går inte, jag måste gå. Jag stakar mig fram. Nedåt. Vidrigt. Dels för att det är så trist och tidskrävande. Dels för att det gör så ont. Inte mycket att orda om.

Det här partiet håller jag på med en timme eller tre kvart. Till slut ser jag ljus. Jag kommer fram till ett tält med funktionärer och tänker att nu är det väl långt kvar eftersom det står här. Men jag ser att det finns en grusväg bakom dem. De frågar om  jag är ok och jag bara ler och berättar om det trasiga maskineriet. En av de öppnar en ölburk, ser min blick och räcker över den. Jag tar mig några klunkar och tackar. Stavarna i handen. Nu djävlar ska jag springa en bit. Det är tio minuters promenad sa de. Det innebär typ fem minuter för mig att jogga. Så det gör jag. Möter lampor. Folk som varit i start och vänt för andra loopen. Lite bitter, men glad för dem. Hejar på, berömmer och springer. Tvär sväng upp åt höger. Stavar mig upp på ett krön. Springer igen. Kompas av pisksnärtar och råmande kor. Kryssar bland koblajor mot portalen. Glad, glad, glad! Får stöd av de som står i tältet. Anna, och ett gäng rumänskor. Helt fantastiskt! Jag hade gett upp att klara cut-off som var på 14 timmar. Min tid blev 14:30:31 och cut-offen var ändrad till 15 timmar för de svårigheter som omdragning av kartan inneburit.

Jag berättar läget, att jag inte vill fortsätta att jag är nöjd med Vlad Tepes och att det inte finns en chans för mig att göra mer. Trycker i mig från buffén med chips och frukt som finns. Byter till torra kläder från dropbag och tar på mig min Atom-jacka. Väntar. Melody, vart är hon? Till slut kommer hon, glad som en klockarkatt att cutten är flyttad. Men hon beslutar att det är nog. Vi tar oss tillbaka till hotellet med Annas hjälp. Allt det här medan Cristoffer är ute på sitt andra varv i mörkret.

Men det är en annan historia…

Så. Jag skulle springa 106 km, men det blev någonstans mellan 52 och 58 km, beroende på vem man frågar och runt 4400 höjdmeter med brutal terräng, klättringar upp och ned och storslagna vyer. Anledningen hoovrar någonstans bland förkylning, ultravasan och felaktiga förberedelser. Jag är glad att jag fick grym pannbensträning och framförallt fantastiska upplevelser med fantastiska människor. Kullamannen har gjort ett fantastiskt äventyr möjligt och jag hade finfina människor att springa med som gjorde det uthärdligt. Cristoffer, Alex och Melody gjorde äventyret grymt.

Jag har aldrig sprungit så länge. Jag har aldrig sprungit något så svårt, varierande, brant, vackert. Jag har aldrig varit så känslomässigt tagen av ett lopp. Det har varit en emotionell bergochdalbana.

Men det håller ju inte att anmäla sig för att göra 106 km och sedan göra halva. Med andra ord – det blir en returmatch 2015.

Det börjar dra ihop sig – Dracula

Benen börjar kännas ok efter förra helgens myr-moss-spång-äventyr i Dalarna. Jag sprang en sväng igår och det finns hopp, även om det kändes lite motigt och stelt. Tar nog ett pass ikväll och kanske ett i morgon eller på tisdag. Lätt, kort, lugnt. För att få fart på benen.

Dracula är på allvar. Det är inte ofta man får ett pm som innehåller en ”kit-list”. En förteckning över utrustning som är obligatorisk för alla som startar. Vanligt i större arrangemang, men framförallt i miljöer där naturen är lite mer fientligt inställd än under t.ex. ett stadslopp över halvmarathon-distans.

Det är också av den anledningen vissa ”rep-tider” ser lite märkliga ut för loppet. Har man inte lyckats ta sig till b vid tiden y är det ingen idé att försöka ta sig till c till tiden z. Då får man snällt gå ned för berget och fundera över vad som gått fel.

Kitlistan då? Såhär ungefär (egen översättning från engelska). Fyller på med kursivt raden under med den utrustning jag har.

* Nummerlapp. (Tillhandahålls av tävlingsorganisationen)
* Mobiltelefon
Tar med min vanliga. Hyfsad kamera, säkert någon app som kan vara bra.
* Jacka, vattentät som andas.
Haglöfs Gram Comp Pull. Activeshell. Fina grejer.
* Vatten- och vindresistenta byxor.
Ronhill – Trail Microlight Pant
* Keps/hatt
Har. Tar med keps och buff
* Handskar.
Tar med tunna trädgårdshandskar istället för löparhandskar. Behöver något som pallar användning, inte bara agerar lite värmande.
* Kompass
Kommer med posten den här veckan.
* Karta. (Tillhandahålls av tävlingsorganisationen)
* Överlevnadsfilt (rymdfilt)
Har
* Visselpipa
Har
* Första-hjälpen-kit
Har apotekets
* 2 Bars / Energi-geler vid start
Minsta problemet
* Kåsa/mugg på 15cl
Har kåsa. Mugg från sea-to-summit på väg.
* Minst 1 liter vatten (vid start)
Inget bekymmer. Två flaskor á 0,6 liter tar jag med.
* Pannlampa med fräscha batterier (minst 200 lumen)
Har. Petzl Nao med extra batteri. Borde klara en natt.
* Långa löparbyxor (Eller kombination av korta tights och ”benvärmare”)
Får släpa med mig ett par underställsbyxor i merino. Eller Microfiber. Lättast vinner.
* Långärmad överdel (Eller kombination av kortärmad överdel och ”armvärmare”)
Kör med tischa och lösa ärmar.
* Bomull är inte tillåtet i några plagg.
Duhhh
* Ficklampa med extra-batterier.
Har extra pannlampa. 3 x AAA-batterier
* En extra långärmad tröja.
Har. Odlo underställströja. Lätt som luft.
Starkt rekommenderad utrustning
* Identitetspapper
Pass?
* Kniv eller sax
Fällkniv?
* 100 RON i kontanter
Borde ordna sig.

Någonstans där är jag. Lite finslipning kvar. Blev lite problem då jag hade svårt att få tag på flaskhållare till ryggan (OMM Ultra 15). Men det verkar ha löst sig. Har också köpt en drysack på 13 l och 29g. Tryggt att ha torr packning. Stavar är ett måste också. Har. Mountain King Trail Blaze.

Löjligt vad utrustning man behöver till det här loppet, men det blir fler äventyrslopp framöver, och det kommer behövas prylar då också, kanske är jag klar med inköpen för lite tid framöver?

Nedtrappningsvecka nummer två

Planen var ca 50 km hyfsat lätt löpning under andra nedtrappningsveckan och jag stängde den på 56 km. Sprang ett ganska snabbt distanspass på måndagen, långpass på torsdagen och ett lite snabbare distanspass på fredagen. Vilade lördag och avslutade veckan fantastiskt med en ny bekantskap – vandringsleden kring Tjurlången i Arboga. Trixig stig med härlig omgivning. Inte så vansinnigt mycket klättring, men det går lite upp och ned och är mycket sten, rötter och naturliga hinder.

Fick sällskap av Cristoffer så det blev mycket snack om TTT som står runt hörnet. Det blev kort och gott ett mycket trevligt pass i lugnt tempo med utrymme för planering och idé-utbyte.

Nästa vecka blir lugnare – fram till lördagen. Då kommer första smällen.

Movescount_com_–_Från_Suunto
Nedtrappningsvecka 2
sugplopps_1_51_h_Löpning_Move
Fint stigpass runt Tjurlången.

Men, när är man ultralöpare då?

Jag har funderat lite grann över det. En gång i tiden så lyssnade jag på en bok medan jag sprang. Den fick mig att tänka väldigt mycket, framförallt funderade jag runt varför jag sprang och i synnerhet över hur jag sprang. Jag formulerade ett hälsomål för mig själv med träningen, hur jag skulle uppnå det och på vilket sätt det skulle gå till på.

Det kom att inkludera en ”footpod” till min Garminklocka, som hjälpte mig att hitta rytmen, eller snarare, kadensen. När jag hittat den kom resten (hållning, fotisättning, bl.a.) rätt naturligt och idag har jag ett hyfsat steg och jag håller formen länge.

Jag funderade också över det faktum att jag aldrig kommer bli en snabb löpare och någonstans där började det kittla lite i mig. Kan man inte springa snabbt så kan man försöka springa långt. Det blev ett Göteborgsvarv, ett Stockholm Marathon och ett Lidingölopp. Sedan kände jag mig redo. Våren 2013 gjorde jag mitt första ultralopp – Lidingö Ultra. En 50 km lång (för kort?) bana som går på vackra Lidingö och bjuder på ungefär 800 hm. Jag var stolt som en klockarkatt över att jag disponerat loppet helt ok, och tagit mig runt utan att vara halvdöd. Klockan stannade på 5.35. Gubbjogg – for sure. Jag och de jag joggade med, gjorde en grej av att gå i ALLA uppförsbackar och tog det väldigt lugnt vid stationerna. Ståvila och lite skitsnack med funktionärer var melodin.

Efter det har det inte blivit något ultralopp. Eller, nja. Jag startade i TEC i våras, men det blev inte mer än 40 km den gången. Pilgrimsultran (inget ”riktigt lopp) 70 km och Blacksmith Ultra (inget ”riktigt lopp) 70 km är avklarade. Men man ”är” ju inte ultra förrän man gjort det ”på riktigt”.

Vad är då ett ultralopp? Enligt Wikipedia; ”Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löptävlingar med en längd som överstiger den vanliga maratondistansen 42 195 meter.” Med andra ord är t.ex. AXA Fjällmarathon med sina 43000 meter också ett ultra.

Men jag har hört att det inte ”duger” från vissa håll. Antingen är inte tävlingsformen korrekt, eller så är det för kort. Någon menar på att 50 miles inte är ett ”riktigt” ultra, någon annan att man ska över 100 km för att det ska räknas. Så wikipedias definition håller inte måttet i entusiastgruppen. Jag hörde/läste någonstans att Ultravasan (90 km) är för kommersiell för att vara ”på riktigt”.

För mig är det inte så viktigt. Jag har passerat maradistans ett antal gånger nu, framförallt vet jag att jag kan hålla på mer än 10 timmar utan att krakelera, men det är ju lite kul att reda ut det hela.

Jag får väl vänta till början av september när jag (förhoppningsvis) för plöja ned 106 km och stöddiga 8500 hm. Då kanske jag är ultralöpare. Eller, nej, för om man inte springer skiten har man ju inte sprungit det – och hur sjutton SPRINGER man ett lopp med 8500 meters klättring?

Hur tänker ni?

Första nedtrappningsveckan av tre

Känns faktiskt skönt att gå in i vecka två. 70 km är ungefär vad jag brukar få in i en normal träningsvecka, så att det är en del av nedtrappning är egentligen bara löjligt.

Jag avslutade med 20 km i Årbyskogen där jag faktiskt joggade hela tiden istället för att gå i uppförsbackarna. Det gick helt ok och benen känns som att de börjar vakna till liv efter att ha varit helt slut. Hela tiden.

Nästa vecka – 50 km. Mer flack, mindre slitage.

Igår var det nära ögat

Jag kom hem från jobbet, tittade på termometern, drog en djup suck och började preppa. Fredagsfysen är ett inslag som känns väldigt bra. Kanske inte innan man kommer igång, men under tiden är det bra och efteråt kan man unna sig fredagsfirande på lämplig nivå.

Ombytt och klar i mina Salomon S-lab Sense Pro stolpade jag iväg mot Årbyskogen med värkande lår. Måndagens 1000 hm i vilstabacken kändes fortfarande i quadsen.

Jag hade svårt att bestämma mig för hur jag skulle springa, tänkte att det får ge sig när jag kommer dit. Jag började på 10-km-spåret och fastnade – som så många gånger förut – i loppen längst ut och körde mitt, numera, klassiska Rumänienpass. Eller omvänd fartlek om man hellre vill det. Gå i uppförsbackarna, spring utför och flack.

Fokuserade mycket på att gå skapligt fort, för visst går det snabbare att gå än att stå, men det går ännu snabbare att gå fort. Att gå effektivt och gärna snabbt är ett skill-set som är värdefullt under backiga långdistanslopp. Typ 106 km och 8500 hm. Mycket värdefullt.

Vad jag inte fokuserade på så mycket var stigen. Andra loppen rullade jag vänsterfoten hårt utåt över fotleden. Känner hur det knastrar ordentligt, upplever omedelbar smärta och känsla av värmeökning. Svär. Ganska högt och ganska länge, men stapplar vidare. Efter hundra meter känner jag ingenting, och efter ytterligare några hundra meter lyckas jag släppa det med tanken. Men wow vad nära.

Skadan står där och lurar runt knuten hela tiden. Man spelar högt när man tränar på det här viset. Jag springer nästan uteslutande i skogen. Jag springer länge, jag springer ofta och därmed oftast på redan trötta ben. Att tappa koncentrationen för några sekunder kan innebära ett fall eller ett snedtramp som man absolut inte vill vara med om. Och det är lite det som är poängen också. Dels hade jag nog brutit foten om jag gjort samma sak för 3-4 år sedan. Nu är jag beredd att släppa belastningen till andra foten betydligt snabbare. Jag är MYCKET starkare i ligament och muskler. Självklart är det bra när man ska upp i Rumänska Karpaterna och skuffa runt där på mer än 2000 meters höjd på trötta ben i beckmörker.

Ytterligare ett bra skill-set att ta med sig.

Idag känner jag ingenting, ingenting som syns på utsidan, men jag har rimligtvis dragit i något ledband så viss grad av försiktighet kommer iakttas.

Jag kallar den "Variant på Årbymilen"
Jag kallar den ”Variant på Årbymilen”

Snabbpromenerandet börjar ta sig. Med varvad gång/löpning snittade jag gårdagens runda i 6:04-tempo vilket börjar bli riktigt bra. Jag klarar av att gå snabbare med bibehållen energi och jag har ork till att springa snabbare, har bättre momentan återhämtning. Det går bra nu.

Jag har några km kvar innan jag stänger veckan. Ett pass idag och ett imorgon. Försiktig löpning. Inte läge för skada.

31 repetitioner i Vilstabacken

Är det normalt? Igår konstaterade jag i alla fall att det blir förbannat tråkigt. Enda till Ille dök upp. Då blev det, kanske inte kul, men helt ok. Efter ett tag blev jag dock ensam igen och fick kliva på helt solo.

Det är bra träning med stavarna och ett bra sätt att spöa quadriceps till lydnad och förståelse. Jag trodde att jag skulle klara mig ifrån träningsvärk – har ju trots allt varit i sälen och njutit fri från träningsvärk – men i eftermiddags började nämnda quadriceps göra sig påminda.

Vilstabacken x 31. Korkat.
Vilstabacken x 31. Korkat.

Märktes extra mycket med Johan under kvällens kortare tempo-pass. Märker att jag för tillfället inte är van vid fart – inte ens väldigt moderat sådan – det blev tungt att snitta ett 5:20-tempo. Och inte blev det lättare av hur låren börjar kännas.

Flåsigt med Johan. Kändes tungt att springa.
Flåsigt med Johan. Kändes tungt att springa.

Nedtrappningen går bra distansledes, men att dra på sig träningsvärk känns lite onödigt.

Fast de brukar ju säga ”Train hard, compete easy!”. Vilket kan stämma, även om jag inte tror att det gör det för Ultravasan eller TTT.

Nästa vecka börjar nedtrappningen.

Jag har aldrig tänkt så analytiskt som jag gör inför Ultravasan, men någon gång ska man väl försöka toppa också. Jag har kört hårt på distansträningen de sista veckorna. Har inte kört några tempopass alls, i princip kört distanspass där jag kört omvänd fartlek. Jag har gått i uppförsbackar och joggat utför och på flack.

Jag räknar med att jag kommer göra så – dels under Ultravasan som faktiskt erbjuder några höjdmeter – men framförallt inför Transylvania Trail Traverse. Enligt devisen att man ska träna på det man vill bli bra på har jag alltså tränat på att gå i backar. Kortveckan  i Sälen gav dessutom fantastiskt bra tillfällen att träna på att gå med stavar. Stavarna får nog stanna hemma från Ultravasan men jag misstänker att jag kommer släpa på dem hela tiden i Rumänien.

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

Jag har tänkt nedtrappningen såhär;

  • 3:e veckan innan loppet 70 % av nuvarande mängd
  • 2:a veckan innan loppet 50 % av nuvarande mängd
  • Veckan innan loppet 30-40 % av nuvarande mängd, total vila 2-3 dagar innan start.

Är det någon med erfarenhet som har synpunkter på detta? Ska jag göra annorlunda?

De fem senaste veckan.
De fem senaste veckan.