Skräckslagen, uppgiven och lite besviken

Många håller Ultravasan 90 som årets utmaning. För mig är det ett långpass. Även om det är lite prestigefyllt att klara gränsen på 10h 30min som krävs för medalj. Vad är väl 90 km i 7-minuters-tempo över spänger, stigar och myrmark?

Det som skrämmer mig är TTT. Transylvania Trail Traverse 106 km. Det som skrämmer mig är att det är nära, att jag skulle behöva träna mer än dubbelt så mycket som jag gör – och då tycker jag redan att jag tränar en hel del. Runt 100 km i veckan är mycket för mig, och det är det som gör mig uppgiven.

Jag blir skrämd av det faktum att det närmsta jag kommit utmaningen var i Spanien 36 km, 1400 hm. På skrattretande ~9h. Långt ifrån 106 km och 8500 hm. Om man bryter ned det utan att ta hänsyn till höjdmetrar, bara det faktum att det tog mer än 9 timmar att ta sig 36 km så kommer jag hålla på i 26 timmar. Det sjuka är att det förmodligen kommer ta längre tid. 🙁

För ett tag sedan hade organisatören två riktigt duktiga bergslöpare med lokalkännedom att provspringa första delen. Den första delen ska man – som det ser ut i skrivande stund – klara på 12 h. Innan man ska springa lika mycket till. De som testlöpte kom runt på 14h. Visserligen inte i tävlingsfart, men ändå. För att klara cutoff ska jag alltså springa mer än två timmar snabbare än rutinerade bergslöpare med lokalkännedom. Besviken.

Eventuellt justeras starttiden till 04:00 (vilket ger 14 h till cutoff) så att vi startar i mörkret och inte kommer vistas på de värsta delarna av berget mitt i natten – i slutändan handlar det om säkerhet. Det kommer bli tufft att klara det på 14 timmar också, jag får inte göra många misstag. Förmodligen inget alls.

När jag anmälde mig till  loppet såg jag 106 km och 8500 hm som en utmaning. Inte detsamma uppdelat på två dagar, vilket blir konsekvensen om man inte klarar cutoff. Då får man skjuts till hotellet för ny start på morgonen dagen efter och det blir ett ”stage-race”. Vilket är coolt, men inte lika coolt. Självklart vill man riva av loppet i ett svep.

Jag ska träna massor på att bli en effektiv powerhiker. Massor. För jag vill klara det.

Mitt 2014 – ULTRA

2013 är på väg mot slutet och trots en risig rygg måste jag börja blicka mot de utmaningar jag tagit mig an. Det blir tuffa utmaningar, långa utmaningar. Förhoppningsvis roliga såna.

Årets första tävling blir Göteborgsvarvets seedningslopp Östergötland, 10 km. Start i mars någon gång. Inte så mycket ultra, men det är snabbt, roligt lopp med inte så många startande. Bra kombinationer där. Dessutom har jag fått för mig att jag ska bräcka 40 minuter på 10 km, så jag fortsätter med att göra ett sånt lopp per år. Typ.

Tävling nummer två blir definitivt tuffare. Den 12:e april startar jag i Täby Extreme Challenge 50 miles.  Här snackar vi lite mer än 80 km på en 10 km lång loop. En mat/vätskestation per varv, resten får man släpa på själv. Man får ha en dropbag vid vätskestationen. Det jag gör är egentligen inte särskilt extremt, det går ett 100-miles-lopp samtidigt – dubbla distansen. Men jag har inte sprungit så långt förut. För mig handlar det om att lära mig själv när det börjar göra ont, hur länge det gör ont, när smärtan går över. Vad jag kan äta, när jag behöver äta det etc. Värt att poängtera är att det här inte är något jag kommer springa i maratempo, jag kommer ta det väldigt lugnt. Men det blir spännande.

Den 29:e april flyger jag med Ellen och Johnny – Pace On Earth – på deras Ultra Trail Camp Spain. Det är inte frågan om en tävling, utan om att träna tillsammans med likasinnade, gå på föreläsningar och få lite sol och en del höjdmetrar. Det här är något jag verkligen ser fram emot!

Drygt en månad senare – 31:a maj – är det dags för Stockholm Marathon. Tredje gången gillt. Årets upplaga gick bra, 3.40 får vara ok för mig. Nästa år har jag tänkt mig att det ska gå snabbare.

Efter maran blir det mängdträning och återhämtning och nästa lopp blir Ultravasan 90 den 23:e augusti. 90 står för 90 km. Just nu känns det lite avskräckande, men det är första gången organisatörerna anordnar loppet så det är klart jag blev sugen. Här kommer erfarenheterna från Täby och Spanien vara guld värda.

Den 5:e september är det dags för en kallsup. Transylvania Trail Traverse Dracula. Anordnat av gänget bakom Kullamannen erbjuds lite mer än 100 km genom bergen som omger den Rumänska staden Brasov. Runt 8500 höjdmeter. Det börjar likna ultra på allvar. Jag är glad om jag kommer runt under 20 timmar. Vilken grej!

Jag avrundar året med Lidingöloppet 30 km den 27:e september. Det är bara att hoppas att Dracula inte sugit musten ur mig helt och hållet, jag har nämligen tiden 2.34 att slå från i år. Den ska slås. Jag har fått för mig att fortsätta med Ll till jag klarar silver. 2.15.

Så. Det är vad jag ägnar 2014 åt. Låt jakten börja!