Skräckslagen, uppgiven och lite besviken

Många håller Ultravasan 90 som årets utmaning. För mig är det ett långpass. Även om det är lite prestigefyllt att klara gränsen på 10h 30min som krävs för medalj. Vad är väl 90 km i 7-minuters-tempo över spänger, stigar och myrmark?

Det som skrämmer mig är TTT. Transylvania Trail Traverse 106 km. Det som skrämmer mig är att det är nära, att jag skulle behöva träna mer än dubbelt så mycket som jag gör – och då tycker jag redan att jag tränar en hel del. Runt 100 km i veckan är mycket för mig, och det är det som gör mig uppgiven.

Jag blir skrämd av det faktum att det närmsta jag kommit utmaningen var i Spanien 36 km, 1400 hm. På skrattretande ~9h. Långt ifrån 106 km och 8500 hm. Om man bryter ned det utan att ta hänsyn till höjdmetrar, bara det faktum att det tog mer än 9 timmar att ta sig 36 km så kommer jag hålla på i 26 timmar. Det sjuka är att det förmodligen kommer ta längre tid. 🙁

För ett tag sedan hade organisatören två riktigt duktiga bergslöpare med lokalkännedom att provspringa första delen. Den första delen ska man – som det ser ut i skrivande stund – klara på 12 h. Innan man ska springa lika mycket till. De som testlöpte kom runt på 14h. Visserligen inte i tävlingsfart, men ändå. För att klara cutoff ska jag alltså springa mer än två timmar snabbare än rutinerade bergslöpare med lokalkännedom. Besviken.

Eventuellt justeras starttiden till 04:00 (vilket ger 14 h till cutoff) så att vi startar i mörkret och inte kommer vistas på de värsta delarna av berget mitt i natten – i slutändan handlar det om säkerhet. Det kommer bli tufft att klara det på 14 timmar också, jag får inte göra många misstag. Förmodligen inget alls.

När jag anmälde mig till  loppet såg jag 106 km och 8500 hm som en utmaning. Inte detsamma uppdelat på två dagar, vilket blir konsekvensen om man inte klarar cutoff. Då får man skjuts till hotellet för ny start på morgonen dagen efter och det blir ett ”stage-race”. Vilket är coolt, men inte lika coolt. Självklart vill man riva av loppet i ett svep.

Jag ska träna massor på att bli en effektiv powerhiker. Massor. För jag vill klara det.

3 svar på “Skräckslagen, uppgiven och lite besviken”

    1. Tack, jag ligger i, hoppas det räcker. En del i benen, mycket i huvudet, det mesta i magen. Förbannat sugen på att hinna på andra varvet innan cutoff.

Kommentera