Jag tänker inte springa. Men jag gör mitt eget varv på ca 10 km på förmiddagen och jag tillägnar rundan till alla polare som springer varvet. Stoooooort. 😀
Borde kanske ha lite ont idag
Men det har jag inte. Konstigt med tanke på distansen igår. Känner mig sugen på att springa – det får vänta till i morgon. Kortare distans på förmiddagen, på söndag kväll tar jag en längre runda igen.
Det är häftigt med löpsug
Nu sitter jag och ruvar kring en telefon hoppas att den inte ska ringa. Benen hoppar till lite då och då, de vill ut och kajka i solen och vinden. Jag är skitsugen på att springa helt enkelt. Får bärga mig till tidig kväll, men då drar jag. Antingen milspåret eller fartlek på femman. Då slipper jag gå upp 05.30 imorgon också.
Allt har en början
Och här börjar löpsug.
Sommaren 1994 var fantastisk. Sverige gjorde ett helt suveränt vm i fotboll. Jag var precis klar med min värnplikt, skolan var över (för tillfället), jag håll på med körkortet och jag sprang. Jag sprang minst en gång om dagen hela sommaren och känslan jag hade i löpningen då har jag inte haft på väldigt länge.
Jag har gjort några försök att komma igång med löpningen igen, men aldrig kommit igång ordentligt, aldrig hittat glädjen.
I april i år, däremot, dök den upp. Jag hade sprungit, typ, lite i februari och mycket i mars och börjat komma igång. Glädjen kom igång tillsammans med en grupp på facebook och en utmaning på Nike+. Istället för att springa runt i skogen själv hade jag med mig folk i en utmaning som peppade något otroligt.
Det blev roligt på riktigt. Jag väger nästan 15 kg mer, så det är synd att säga att jag flyger fram som jag gjorde 1994, men det är lika roligt idag, förlåt, roligare.
Jag känner löpsug och tänker skriva om det.