Vilken härlig vecka det blev

Först fick jag ihop 67 km utanför träning helt på egen hand under onsdagens upprepning av Blacksmith Ultra. Tjockt pannben blev lite tjockare. Mycket värdefullt. Dessutom, som en parentes, tror jag faktiskt inte att jag sprungit mycket mer än 30 km på egen hand utanför tävling förut. Så det blev ett distanspers på ett sätt.

Stack ut på en promenad på 10 km på torsdagen. Visst, det är inte löpning, men det är bra återhämtning och med Transylvania Trail Traverse framför mig så är det i allra högsta grad bra att vara en effektiv gångare också. Blir en del sånt där.

Nästan 2 dygns vila innan det var dags att kliva på Pace On Earths #ultraintervalchallenge. I vanlig ordning blev det inte som jag tänkt mig, redan efter första intervallet hade jag en pulserande smärta i höger höft som jag tänkte vila bort, men efter 3 timmar var den fortfarande kvar, så jag tog en ipren och slog bort tankarna på fler intervaller. Vid 12 på dagen hade fru plötsligt löpsug, så jag slog följe med henne. Tänkte att jag skulle fortsätta snurra runt i spåret efter 10 km, men man kan säga att avsaknad av toalett/toalettpapper satte stopp för den tanken. Nåja, dubbelpass på ungefär 20 km totalt är ju ok.

Ödesmättad himmel över åker. Någonstans i anknytning till Årbyskogens milspår.
Ödesmättad himmel över åker. Någonstans i anknytning till Årbyskogens milspår.
Linda tar sig fram. Jag kniper.
Linda tar sig fram. Jag kniper.

Idag bar det iväg på långpass längs Sörmlandsleden. Fick gott sällskap av Simon. Med de 30 kilometrarna i benen stänger jag veckan på 118 km löpning, vilket är riktigt bra för att vara mig.

Simon omfördelar vätska.
Simon omfördelar vätska.

Förra veckan gick i backens tecken och den här skulle gå i distansens dito. Även om det inte blev några ultraintervaller gjorde onsdagens ultralångpass tillsammans med dubbelpass och långpass att det klaffade.

Underbart.

2014 blev inte riktigt som tänkt.

Det är väl så kanske, när man företar sig saker i en sfär man just börjat känna sig hemma. Det är inte så länge sedan jag började ägna mig åt löpning, än mindre åt långa distanser och ännu mindre åt jättelånga distanser. 2014 skulle bli ultra, och det blev det väl på sätt och vis, men inte bara det.

Jag inledde året med TEC och tanken var att det skulle bli 50 miles, men jag hade lite oflyt (oerfaren…) när jag bestämde mig för vad jag skulle springa i, så det blev fel. Men jag hade en helt fantastisk upplevelse i alla fall. Människorna som är där, funkisar, supporters och löpare. My, my. Måste tillbaka på ett eller annat sätt 2015.

Kermits_bilder 3

Jag fortsatte med Stockholm Asics Marathon. Smått krasslig och lite överambitiös öppnade jag för hårt (siktade på 3:30 utan någon koll på kapacitet), vek ned mig något för djävligt och agerade barmhärtig samarit åt kompis som hade kämpigt. Det var väldigt fint på något vis. Har sagt att jag gjorde slut med loppet där och då, tredje gången gillt så att säga, men man vet aldrig. Just nu är jag inne i en halv-flummig fas med löpning. På jakt efter fantastiska upplevelser så stämmer inte en stads-mara in riktigt. Ja ja.

769221-1053-0049s~2

Strax efter sprang jag ett tungt å-lopp (lokal kvartsmara) och det gick inte riktigt som tänkt. Men jag får väl revanschera mig någon annan gång.

Sen gick jag igång djävlar. Juni, juli och augusti var fantastiska träningsmånader. Tack vare fin form och förlåtande familj kunde jag plöja ned mängd utan dess like. Målet var Rumänien och på vägen Ultravasan. Träningen var fokuserad kring backe, effektiv hiking och gubbjogg. Jag var otroligt konsekvent, men kände mig som att jag sprang på trötta ben hela tiden. Varvade ned lite inför Ultravasan som skulle vara sista långpasset inför Rumänien.

Ultravasan kom att bli årets höjdpunkt. Jag hade bestämt mig för att allt under 12 timmar var ok, medaljtid – 10:30 – skulle vara fantastiskt. Att jag sprang på 9:18 var heeeelt magiskt och hade inte gått om jag inte fått in den fina träningen som jag fick eller om jag inte haft så fina side-kicks under loppet. Mest Patrik. Vilken klippa!

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

13 dagar efter Ultravasan var det dags för Transylvania Trail Traverse 106 km. Det kom att bli ett av mitt livs häftigaste upplevelser. Härliga människor, fantastisk natur och smärtor som inte är av denna värld. 90 km i (för mig) vansinnigt tempo sätter spår, så till den milda grad att benen kändes som köttfärs redan efter 20 km, men jag skulle i alla fall klara en av etapperna och så blev det. Jag lärde mig mycket om mig själv, utrustning, timing och lärde mig att älska stavar. Cristoffer gjorde resan värdefull på många vis. En bra vän och en otroligt stark löpare. Jag måste naturligtvis tillbaka till Rumänien och avsluta det hela – ca 54 km var inte alls vad jag kom dit för. 🙂 Hoppas att få återse många från i år, vet att många funderar och att flera redan är anmälda.

pre-race-tension-022

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

20140905_162731_1 20140905_175803_1 20140905_214315

Jag hade tidigt avanmält mig från Helsingborg Marathon som gick av stapeln bara någon vecka efter TTT. Det hade aldrig gått, men känslan av att det skulle bli grymt verkar stämma. Stort grattis till arrangörerna – fortsätt kör bara!

När det var dags för Lidingöloppet 30 – som jag faktiskt sett fram emot – var det bara att inse att kroppen var för spöad efter UV90 och TTT så jag sålde min plats till en klubbkamrat. Men jag gråter inte över spilld mjölk. Nejdå.

I mitten av oktober var det dags för SUM 50. Det skulle bli ett långpass. Peppen var inte på topp alls. Jag tror att jag fått en släng av Runners blues. Jag vet inte. Kroppen inte alls i form. Allt det där jag kämpade ihop under sommarmånaderna gick åt i Dalarna och Karpaterna. Allt. Och lite till. Jag fullföljde efter att ha haft det slitigt under ungefär hälften av distansen. Visset, men så kan det vara. Varken dns eller dnf den gången.

Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.
Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.

Tanken var att jag skulle springa Blåfrusen Ultramarathon, men efter SUM har jag befunnit mig i en djup grop, både mentalt och fysiskt. Rygg-ont som envisats i mer än en månad och sån fruktansvärd opepp att jag mår pyton. Nu börjar jag komma tillbaka. Imorgon är det två veckor sedan jag sprang senast och det får räcka. Hösten har varit en lång nedtrappning och präglats av vila och träning på låg nivå.

Ett av målen med 2014 var att spränga 3000-km-gränsen och det sprack rätt hårt. Hade det varit på grund av lättja hade jag haft jobbigt med det, men nu känns det bara lite surt.

Om man bortser från tävlingar så har jag många andra finfina löpar-upplevelser bakom mig. Jag tillbringade nästan en vecka i Spanska Denia där jag fick lära känna nya vänner, nya sidor av mig själv och fick fantastiska upplevelser på köpet. Tack Pace on earth och alla andra som var med! Grymt!

14093917721_1238ae0070_z
Ett härligt gäng!
14073254266_77b4b95de0_z
Klättring ned till en grotta. På gränsen mellan berg och hav. Grymt!
13907263210_5794f26f5c_z
Härliga människor med Montgo i bakgrunden.

Tillsammans med Strängnäs Löparklubb fick jag avnjuta Pilgrimsultran som sträcker sig från Eskilstuna till Strängnäs via Gyllenhielmska leden och pilgrimsleden. Åter igen nya vänner och erfarenheter. Topp!

Selfie såklart!
Selfie såklart!
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Fotocred: Mikael Forsström
Fotocred: Mikael Forsström

Johan jag drog igång Eskilstuna Blacksmith Ultra, ett slags fat-ass-lopp fast ändå inte. Mer som ett långpass. På ca 70 km. Fantastisk upplevelse. Gick av stapeln 22/6 och vi siktar på att upprepa det hela 2015. Stay tuned!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Jag vistades en kort-vecka i Lindvallen med familjen under sommaren och där gavs också tillfälle till fin träning. Toppenställe!

IMAG1311

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

IMAG1327

Porten till Södra Kungsleden.
Porten till Södra Kungsleden.

Bäst av allt är att jag fått möjligheten att vara med och starta en klubb med fokus på precis det jag vill hålla på med. Eskilstuna Trailklubb bildades hösten 2013 och drog igång på allvar i början av 2014. Jätteroligt att få vara med på resan, att ta del av arrangemang och hänga med grymma människor under härliga löparupplevelser. Utvecklande både att träna för andra ledare och leda själv, se hur ögon glittrar i kapp med lyckliga leenden i mörka, blöta skogar, upplysta av pannlampor och ackompanjerade av glada röster. Jag ser jättemycket fram emot 2015 och vad vi ska hitta på då. Heja ETK!!

Säsongsvilan är slut nu, och ryggvärken med den. Det har jag bestämt.

Imorgon börjar det.

Stockholm Marathon 2014 3:48:51

Idag var det (äntligen) dags för lite break-up-sex.

Uppladdningen inför maran har varit lite sådär. I ärlighetens namn helt bedrövlig. En tre veckor lång semester i Thailand gjorde att mängdträning var utesluten, kvalitet också. Väl hemma därifrån kom fokus på TEC – och det gick ju som det gick. Jag har inte fått till det med kvalitetspass alls. Långpassen har gått bra, kört lite snabbare >20 kms pass, en del back-to-back, TEC blev ett långpass, jag har tillbringat nästan en vecka i Spanien på löparläger och så sprang jag Pilgrimsultran för tre veckor sedan. Men inte så mycket fart. Något sporadiskt snabbdistanspass, något fartlekspass. Något backpass.

Som lök på laxen har våren varit svår träningsmässigt med jobbig allergi och i tisdags vaknade jag med slemmig hosta – färglada bollar som följde med upp. Usch.

Så. Det var ursäkterna.

Jag bestämde mig på onsdagen den här veckan att hostan inte var värre än att det gick att starta med den. Successivt har peppen byggts upp, jag var riktigt sugen. Imorse åkte en specials-skiva på och jag gick omkring och stuffade här hemma. Bra tankar, fina feelings. Standardfrukost med riktigt fet, turkisk yoghurt med hallon i. En latte förstås – något har man väl lärt sig från Torshällabon.

Familjen hoppade in i bilen strax efter åtta. Perfekt! Styrde kosan mot Älvsjö IP för att dumpa bilen på parkeringen där, pendel till centralen och sedan raka spåret till Stadion. Men den gubben gick inte sörru. Banarbete pågår tydligen – jag hade inte gjort läxan.

Det blev pendel till Årstaberg, Tvärbana till Gullmarsplan, T-bana till Slussen, byte av färg och SEN var jag framme. Ingen större tidsförlust, men oj vilken jinx. Inte bra.

Framme på ÖIP 10:40. Dundrade fram till mittcirkeln för att hälsa på Göran, Coyntha och Cecilia (tror jag det var). Bums iväg för att hämta nummerlapp och annan goja. Nemas problemas. Lite varmt i mässhallen, och en hel del folk, men jag hann i tid i alla fall. Passade på att hälsa på Johan vid x-kross-montern. En buff som kom väl till användning räcktes fram, tack för det! Man vill inte lägga den under mikroskopet efter loppet, vi kan stanna där. 🙂

Jag brände tillbaka till mittcirkeln där gänget fått förstärkning av Tobbe och Virva. Trevligt att träffa folk som man snackar med via sociala medier. Härliga Torbjörn som jag träffade i Spanien för första gången var där, grymt trevligt. Började kitta upp med Nathan-midjeväska knölfylld med gel, keps och x-kross-brillorna förstås. Tejpa tuttar, fixa chip och allt det där.  Väl färdig reste jag på mig och började inse hur mycket folk som fanns där.

Hälsade på Rasmus (@raznu), Emelie (@emelajsan), Ellen & Johnny från Pace on Earth, Magnus. Efter ett tag dök min date Tony upp. I sällskap av Peo och Matta. Kul med så mycket folk! Jag missade en massa andra löpare, men det var fin mental laddning.

Tony ja. Vi hade snackat lite om att försöka sätta 3:30 tillsammans. Så vi drog oss mot startområdet. Mera kändisar. Hejade på Stefan, Jenny och Sofia. Riktigt kul med allt snack runtomkring. Det började regna lite så jag drog på mig sopsäcken för att hålla värmen. Skönt. Sen gick startskottet så vi stod still ett bra tag. Och ett till. Sen kunde vi börja gå och efter en stund jogga lite. Precis som vanligt med andra ord.

Vi hade visuell kontakt med 3:30-ballongerna från start, men det var grymt tjockt med folk så vi tappade dem lite och fick jaga. Brände nog en del där, var tvungna att hålla högre tempo än önskat. Till slut kom vi i kapp och det kändes fint.

Vi pinnade på i ett tempo strax under 5 minuter. Gick ok med flås och så. Vi snackade lite skit och hade det ganska gött. Precis efter att man springer upp från Norr Mälarstrand stod Kristian där och ropade. Guld värt. Första varvet gick väl bra, inga konstigheter. Jag brukar inte springa med pulsband, men idag gjorde jag det, eftersom jag varit lite under isen. Oroväckande puls. Strax under 180 i princip hela tiden. Inte bra.

Runt 14 km började jag bli orolig. Jag tänkte att pulsen skulle sjunka efter ett tag, när kroppen kommit i fas, att den bara stack lite för att vi jagade i början. Nope. Så jag släppte iväg Tony och sänkte tempot. Jag landade i låga 170 och tänkte att det får väl vara ok. Hela tiden med det där sköna rosslet för varje andetag. Kunde liksom inte hosta loss det. Stefan kom i fatt och hälsade. Han hade en puls under 150 i samma tempo som jag. Lysande. Tackade för snacket och släppte iväg honom.

Jag hade kapitulerat. Men inte helt. Jag har en idé om att jag bryter när något uppstår som ger konsekvenser långt fram. Typ sjukdom som blir värre, eller en skada. Tyckte inte riktigt jag var där, så jag gubbjoggade. Det brukar jag göra, så det kan jag göra nu också. Ska man skilja sig ska man göra det snyggt.

Kroppen kände skapligt, men jag hade en del spöken att hålla undan. Det var jobbigt att inte komma i fatt någon. Att hela tiden bli omsprungen. Hela tiden. Jag hade problem med det, men vad ska man göra? Jag varken ville eller vågade överbelasta. En kardiomyopati är inte att leka med. Så jag fortsatte med gubbjoggen.

Ute på Djurgården hade jag tydligen fortfarande skaplig fart, det är andra gången jag persar på halvmaran under Stockholm Marathon. Lite festligt så. Jag gillar inte sträckan alls faktiskt. Den är vacker och allt det där, men det är så glest med folk och ska sanningen fram så är publiken en fantastisk boost, även när de inte tjoar och tjimmar så har de tagit sig dit för att titta och det pushar. Jag tror att maran 2012 har lite med olusten till Djurgården att göra. Då var det riktigt otrevligt.

Längst ut, precis innan banan vänder håller några funktionärer på rullar ihop någon matta som ligger tvärs över banan. Naturligtvis snubblar en kille och gör sig illa. Tveksamt agerande med den där mattan kan jag tycka. Sen kom Rasmus med energi och pepp i sin orangea overall och monstermask. Han verkade stark. Hejade på honom medans han stack.

Saltgurka och sportdryck och sedan tråkig och lite plågsam löpning – stela ben som värker – hela vägen fram till Djurgårdsbron. Det gick lite lättare igen, det börjar komma åskådare som hejar. Skönt. Springer vidare mot slussen och det var ingenting som kom gratis. Fick kämpa för att hålla något sånär skapligt tempo även för gubbjogg. Stjälpte i mig sportdryck och vatten på Söder Mälarstrand. Unnade mig en promenad uppför backen mot Västerbron. Big mistake. Får skäll av Ellen och Johnny för att jag GÅR. På ett marathon! 😀 Skönt med peppen och jag kom igång igen. Västerbron var motig, men det var bra publikstöd och vid det laget var många riktigt slitna. Distansen började kräva sitt offer. Många som stod och stretchade, som gick.

Västerbron tar slut och Norr Mälarstrand tar vid. Vittring. Fyller på med energi och tycker att gatdjäveln är längre än nånsin. Längtar fram till kurvan bort från skiten – där de alltid serverar Cola. Hann få i mig en mugg när jag fick en hand på ryggen. Tony?

Han hade hittat en rejäl vägg på Söder Mälarstrand och krigat. Såg mig framme vid Colan och jagade i fatt. Vi var tillsammans igen! Det var meningen liksom. Jag hade det rätt bra, Tony hade det rätt dåligt. Så vi körde på i hans tempo. Lite långsammare, men rätt behagligt att få känna sig som den starkare. Jag kunde fokusera på att peppa och stötta honom i stället för att tycka synd om mig själv över att drömmen sprack (3:30…). Vi stannade några gånger när Tony fick krampkänning i framlåren. Stretchade. Gick. Peppade, pressade, pushade. Vi kom igång. Jenny springer om och ser hur pigg ut som helst.

Och så höll det på. Nu är det inte långt kvar. Nu är vi snart framme. Snart ser man stadion. Och så vidare. Plötsligt gjorde vi det.  Såg den. ”Känner du publikstödet?” sa jag. Tony muttrar. Jag slänger upp armarna och skriker. Publiken skriker också. Jag får energi. Nej, inte öka säger Tony. Förlåt säger jag. 🙂

Kollar på klockan. Kom igen, vi klarar 3:50 i alla fall! Tony grymtar. Jag fick sug och drog på. Skönt att springa förbi folk på väg till stadion, dra om dem en efter en och verkligen trycka på. Sträcker upp armarna och kliver över mattorna. Stoppar klockar på 3:48:54, tre sekunder mer än officiell tid.

Kände mig tillfreds som sjutton. Tony är inte långt efter – han klarar 3:50 han också! Vi fastnade med någon som intervjuade och tog kort. Jag har ingen aning om vilken tidning. Kändes lite som i Sälen i fjol.

Promenad tillbaka till ÖIP för att byta om. Hade en lite funky känsla från höger lilltå. Den var inte vacker så den åkte på ett compeed-plåster och en strumpa. Struts-style. Efter detta var det mest logistiska övningar i omvänd ordning från ditfärden.

Så nu är det över. Det är skönt. Jag kanske gör det igen, men jag tycker det blivit för stort, för dyrt och för krångligt. Och för mycket asfalt. Jag vill ut i spenaten och springa, det är där jag njuter och trivs.

Summan av kardemumman är att jag är nöjd med loppet. Jag vek mig för ursprungliga planen, jag gjorde det av rätt anledning och valde att ”njuta” istället för att kuta. Att jag gjorde så gjorde att jag hade energin kvar att vara en hjälpande samarit till en kompis som hade det jobbigt. Det kostade några minuter, men det gör absolut ingenting, det känns bara bra. På det viset blev loppet en mycket trevlig upplevelse. Massor av härliga människor och precis som långlopp ska vara – man går in i det med en idé om hur det ska gå till, genomför på ett helt annat sätt och det behöver inte alls betyda att det är sämre.

Med det sagt; Stockholm Marathon – Ajöss och tack för fisken!

Mera test av Tailwind Nutrition

Jag kommer inte skriva ihjäl mig om detaljer kring Tailwind Nutrition [TN]. Såhär skriver de själva:

”Strunta i gels, bars och piller och kör hela dagen med bara Tailwind. Tailwind blandas med vatten för att möta ditt behov av kalorier, vätska och elektrolyter, oavsätt hur din tävlings/träningsdag ser ut. Medvetet mild smak, idrottare beskriver smaken som “ren” och “lätt” med en känsla så nära vatten man kan komma, fast den innehåller allt som behövs för att möta alla näringsbehov. Din vätskeblåsa kommer också att älska Tailwind. Tailwind löser upp sig helt vid kontakt med vatten och blåsan blir ren under rinnande vatten. Inget kladd och ingen otrevlig eftersmak.”

För ett tag sedan ramlade det hem ett par påsar med TN och jag testade produkten på ett distanspass. Kände inte av någon trötthet, var nöjd med smaken och fick inga problem med magen. Blev mer nyfiken och beställde fler påsar.

Testade under Pace on Earth’s ultraintervaller, som enda energin under de första intervallerna och hade inga som helst bekymmer.

I söndags sprang jag ett lugnt LSD-pass med TN. Gick hur bra som helst. Upplevde till och med att jag belönade mig själv när jag sippade ur flaskorna. Min slutsats är att det funkar för mig.

Jag kommer springa med TN som grundläggande energi under TEC50, men jag törs inte riskera något så jag slänger ner några flapjacks i dropbagen och stänger absolut inte dörren för buffén vid varvning. Misstänker att jag som vanligt kommer vilja tröstäta och då spelar det inte så stor roll att man har en komplett nutritionslösning. :-/

Mitt 2014 – ULTRA

2013 är på väg mot slutet och trots en risig rygg måste jag börja blicka mot de utmaningar jag tagit mig an. Det blir tuffa utmaningar, långa utmaningar. Förhoppningsvis roliga såna.

Årets första tävling blir Göteborgsvarvets seedningslopp Östergötland, 10 km. Start i mars någon gång. Inte så mycket ultra, men det är snabbt, roligt lopp med inte så många startande. Bra kombinationer där. Dessutom har jag fått för mig att jag ska bräcka 40 minuter på 10 km, så jag fortsätter med att göra ett sånt lopp per år. Typ.

Tävling nummer två blir definitivt tuffare. Den 12:e april startar jag i Täby Extreme Challenge 50 miles.  Här snackar vi lite mer än 80 km på en 10 km lång loop. En mat/vätskestation per varv, resten får man släpa på själv. Man får ha en dropbag vid vätskestationen. Det jag gör är egentligen inte särskilt extremt, det går ett 100-miles-lopp samtidigt – dubbla distansen. Men jag har inte sprungit så långt förut. För mig handlar det om att lära mig själv när det börjar göra ont, hur länge det gör ont, när smärtan går över. Vad jag kan äta, när jag behöver äta det etc. Värt att poängtera är att det här inte är något jag kommer springa i maratempo, jag kommer ta det väldigt lugnt. Men det blir spännande.

Den 29:e april flyger jag med Ellen och Johnny – Pace On Earth – på deras Ultra Trail Camp Spain. Det är inte frågan om en tävling, utan om att träna tillsammans med likasinnade, gå på föreläsningar och få lite sol och en del höjdmetrar. Det här är något jag verkligen ser fram emot!

Drygt en månad senare – 31:a maj – är det dags för Stockholm Marathon. Tredje gången gillt. Årets upplaga gick bra, 3.40 får vara ok för mig. Nästa år har jag tänkt mig att det ska gå snabbare.

Efter maran blir det mängdträning och återhämtning och nästa lopp blir Ultravasan 90 den 23:e augusti. 90 står för 90 km. Just nu känns det lite avskräckande, men det är första gången organisatörerna anordnar loppet så det är klart jag blev sugen. Här kommer erfarenheterna från Täby och Spanien vara guld värda.

Den 5:e september är det dags för en kallsup. Transylvania Trail Traverse Dracula. Anordnat av gänget bakom Kullamannen erbjuds lite mer än 100 km genom bergen som omger den Rumänska staden Brasov. Runt 8500 höjdmeter. Det börjar likna ultra på allvar. Jag är glad om jag kommer runt under 20 timmar. Vilken grej!

Jag avrundar året med Lidingöloppet 30 km den 27:e september. Det är bara att hoppas att Dracula inte sugit musten ur mig helt och hållet, jag har nämligen tiden 2.34 att slå från i år. Den ska slås. Jag har fått för mig att fortsätta med Ll till jag klarar silver. 2.15.

Så. Det är vad jag ägnar 2014 åt. Låt jakten börja!