Väljer att sammanfatta dagen ungefär

Väljer att sammanfatta dagen ungefär såhär. Glädje, vänner, vackert väder och vitsippor. Väljer samtidigt att glömma all lera och all sumpigt vatten. Bäst så. #löpsug

Väljer att sammanfatta dagen ungefär såhär. Glädje, vänner, vackert väder och vitsippor. Väljer samtidigt att glömma all lera och all sumpigt vatten. Bäst så.
ultimatedirection löpsug eskilstunatrail ultralöpning stiglöpning xkross ultrarunning trailrunning sziols eskilstunatrailklubb sörmlandsleden svenskastigar signatureseries

AXA Fjällmaraton 44 km, 2100 hm, 6:17:32

Jag tänkte starta i loppet redan 2013, men det var någon som skulle gifta sig – prioritering var självklar, men inte rolig. 2014 hade jag väl annat för mig, så jag struntade i det helt enkelt

Den här gången anmälde jag mig direkt när platserna släpptes och det var inga konstigheter.

Däremot. Eftersom min krasch i slutet av förra året förändrade väldigt mycket kom mitt deltagande att mer och mer likna ett frågetecken. Noll pepp, tror jag är en bra sammanfattning. Vartefter glädjen kommit tillbaka blev det i alla fall avresa till Vålådalen med Patrik och Erik.

Och det är där någonstans den här berättelsen börjar.

Vi tre åkte till Vålådalen redan på torsdagen. En smått intressant resa med bl.a. en timme som tillbringades på grusväg. Tack för det google (och min egen envishet). Vi anlände eftermiddag och började proviantera och reka området kring start och mål. Naturen är storslagen kort sagt. Mängden knott och mygg likaså.

Fredagen tillbringades med att söka upp nummerlappar och det var väldigt kul att drälla kring sekretariatet och träffa härliga människor jag lärt känna de sista åren. Tiden räcker inte till. Tyvärr.

Erik och jag har bestämt oss för att göra gemensam sak i Rumänien. Så det kändes naturligt att göra sällskap på fjället. På fötterna satte jag mina inov-8 X-talon 212. Blött och kladdigt. Perfekt. Jag hade bestämt mig för att överdriva packningen, så jag packade min fastpack nästan identiskt med den packning jag tänker ha med mig på Mt Omu. Vi skippade dock stavarna, tänkte att vi skulle låta benen och rumpan jobba ostört. Med vatten och snickers nedpackat stod vi plötsligt vid vägen utanför campingen och väntade på transferbuss till Vålådalens idrottsplats. Knotten var obarmhärtiga och av någon anledning började någon sorts nerv infinna sig. Förmodligen infann den sig tidigare, för varken jag eller Erik hade sovit särskilt gott. Patrik förstod ingenting.

Bussen kom, vi kom till Vålådalen där vi mötte upp klubbkamrater och trimmade på de sista idéerna. Patrik som skulle ta det lugnt först snackade ihop sig med snabba Simon och så blev det med den saken. Efter gruppfoto och lyckönskningar började det dra ihop sig och vi samlade oss i startfållan. Till tonerna av Conquest of Paradise släpptes vi till slut iväg. Inte fullt samma feeling som till Ultravasan i fjol. Men det var fint.

11866455_1193202920695669_1287028624938002303_n
Foto: Ronas Karl

Förvånansvärt många löpare tog tjuren vid hornen och sprang på rätt friskt redan från start. Jag noterade dels lite onödigt högt tempo och framförallt onödigt hög puls. Det kändes ok med tempot. Sneglandes över axeln såg jag att Erik var mer konservativ. Mer smart. Med en förkylning i ryggsäcken var jag försiktig och konstaterade att 180 i puls förmodligen inte är jättebra redan under de första kilometrarna av ett lopp på många timmar. Jobbade på ett par km och till slut kom vi ut på stig och spång. Det uppstod en del stockningar här, men efter ett tag jämnade det ut sig. Ungefär då kom Erik i fatt, som en älg på grönbete. Hoppla tänkte jag, men motstod frestelsen. Pulsen för hög för att bete sig osmart. Det var bara att jogga/gå omvartannat och beta av kilometrarna.

Efter ett tag hör jag mitt namn och ser Erik stå en bit fram med mobilen, fotandes. Han hade tröttnat på att springa själv. Vi gjorde sällskap igen. Stigningen började så smått och snart hade vi passerat högsta punkten på Ottfjället och börjar ringla oss nedåt längs leriga, snöiga, hala stigar med alla inslag man kan tänka sig på ett vått, svenskt fjäll.

11229364_10153483279932645_7187042764314719001_n
Foto: Erik Johansson

Första vätskestationen, ca 15,6 km, bjöd på vatten, sportdryck och banan. Jag gick över på sportdryck då. Hade fått i mig två snickers till dess, men varianten intense choc var inte samma sak som de vanliga. Smakade inte direkt gott.

Precis efter vätskestationen började stigningen mot Hållfjället. Först försiktigt, sen ganska hårt. Jag minns speciellt partiet som gick i skogen på en stig full av stenar och rötter. Och lera. Jag har nog aldrig haft så mycket mörka tankar. Hade puls på 195 vid något tillfälle – medans jag GICK! Inte helt i form antar jag, men i ärlighetens namn vet jag inte vad det var. Energidipp, förkylning eller temporär formsvacka? Förkylning kan påverka saker och ting. Obs jag har inte haft feber eller halsont, bara nästäppa, har varit snorig. Höll kontakt med Erik som gick en bit före mig, ville inte dra ned honom  med min pessimism, men det kändes tryggt att se det välbekanta, röda ryggslutet med klubbtexten.

Det där partiet pågick for ever. And ever. Jag trodde aldrig det skulle gå att ta mig runt. Men. När vi väl passerade trädgränsen lugnade kroppen ned sig och jag lyckades hitta mitt positiva jag igen. Gnällde rätt mycket på den där skogsstigen och jag hoppas att inte alltför många dumheter passerade mina läppar och trängde ur bubblan.

Över trädgränsen var det lite flackare, några branta stigningar, men de var inte så farliga. Här någonstans bjöds det på ny energi med chips, chokladbollar, godis, vatten, sportdryck och lite annat. Magisk utsikt från Hållfjället över Ottsjön och Ottfjället. Magisk!! Humöret var på topp igen. Härligt kalfjäll med hällar, spänger, myr, mossar och stig. Jättefint. Vi passerade krönet på Hållfjället och började nedåtstigningen. Skönt att kunna låta det rulla på lite grann. Ännu skönare att hitta tillbaka till sitt glada jag igen. Vi slog följe med en tjej som berättade att hon preics distanspersat, hade aldrig sprungit längre än 24 km. Grymt imponerande.

Vi dundrade ut på en rätt bred grusväg där vi lyckas komma upp i nästan vanligt löptempo och efter ett tag kom vi ut på en sträcka asfalt som inte känns jätteinspirerande. Den stummade benen, men partiet bjöd på bästa publikstödet. Och snart var vi inne i Ottsjö och trodde att det var dags att fika. Det var det visserligen, men först skulle vi upp för en rejäl backe. Suck. Det var bara att gräva lite och pinna på. Påfyllning av sportdryck och ett par bullar, kramkalas med Åsa och Ille – wohoo!

Vi knallade på längs en asfaltsväg som övergick i en grusdito och sedan bar det av rätt ut på stigen igen. Eller vad man ska kalla det för. Ett dike påfyllt med vatten, stenar, rötter och lera. Mysigt. Pågick länge, länge. Plötsligt började stigningen upp på Välliste och snart var vi vid Ytterstvallen. Här fanns kaffe. Och Cola! Vilken fest! Fyllde på flaskor och åt av allt. Lite för allt kanske, för magen knorrade rejält när vi satte iväg igen, men det lade sig.

Till en början var allt frid och fröjd, men det blev mer och mer tydligt att Erik hade tappat geisten lite. Det märktes inte på tempot, men på humöret. Ett och annat fult ord hördes från honom och han gled runt en del i vällingen och snubblade. Han hade slarvat lite med energin och det betalade sig. Bra läxa. Men han krigade på bra och jag peppade så mycket jag vågade. Känsligt det där.

Ett parti som var extra roligt var när jag lät meddela att jag hade 1750 hm noterat, att det inte var mycket kvar. Inte, sa Erik. Det där är sista toppen. Väl uppe konstaterades att det inte bara fanns en klättring till, utan även den brantaste nedfarten på hela loppet skulle avverkas. Har lät Erik mer som kapten Haddock. När den var avverkad var det en riktigt brant bestigning upp på Välliste. Jag trodde det var ett trick för min klocka noterade 200 hm kort, men vi var uppe. Frågade om Erik om det var ok att jag stack iväg utför och jag fick hans välsignelse.

Helt ärligt så var det nog partiet ned från Välliste till Trillevallen som bjöd på tvättäkta, lekfull löpglädje. Jag sprang precis så fort jag hade kapacitet för och det var rätt mycket snabbare än tidigare under dagen, även om det inte gick fort i jämförelse med andra. Jag passerade typ 15 personer mellan toppen på Välliste och mål, men det var kännbart. Klättringen upp tog en del på vaderna och när jag sprungit utför och ”landat” på stigen mot målgången och försökte bibehålla lite fart var jag tvungen att lugna mig, vaderna varnade med krampkänning. De sista två kilometrarna kändes rätt långa och jag var inte så snabb som jag tyckte. Att höra publik, speaker och ko-klockor klämta ger väldigt mycket energi och jag lämnade det dåliga samvetet (av att ha lämnat Erik) därhän och gjorde min snabbaste spurt någonsin (ha ha ha) med Roxen vid min sida. Åsa hejade på, Roxen gav den där kärleken som han är så bra på och Patrik hejade på. Fantastisk målgång! Värdelös spurt. 🙂

Roxen är som han är. Härlig. Foto: Åsa Saarnio
Roxen är som han är. Härlig. Foto: Åsa Saarnio

Jag gick i mål på 6:17:32 och helt ärligt – jag är nöjd. Det är en skaplig tid. I synnerhet med tanke på dels målsättning och dels på formen. Inte optimalt att ligga på 180 i puls i princip hela tiden när man ska mysa sig genom ett lopp. Myset uteblir liksom. Jag tror att medaljtid är genomförbart men inte som det är nu med formen. Inget trassel med utrustningen alls. Det börjar sätta sig nu.

Jag är jättenöjd med genomförandet, helt suveränt att dela erfarenheten med Erik. Det var kul, fullt av intryck och vackra miljöer. Jag lär mig fortfarande en hel del och hoppas att det kommer kännas så länge till. Kom på mig själv med att tycka att en av de jobbigaste sakerna med att jag hade min dipp där runt 16-18 km var att jag spred negativ energi. Jag som älskar att peppa, heja och försöka sprida glädje. Jag är lika nöjd med allt runtomkring. Älskar atmosfären runt tävlingar av det här slaget. Älskar att hälsa på människor och prata med nya och gamla bekantskaper.

Nu ska jag ruva på det här och se om jag vill ta mig tillbaka för medaljtid.

Tack för ett fint arrangemang!

Vilken härlig vecka det blev

Först fick jag ihop 67 km utanför träning helt på egen hand under onsdagens upprepning av Blacksmith Ultra. Tjockt pannben blev lite tjockare. Mycket värdefullt. Dessutom, som en parentes, tror jag faktiskt inte att jag sprungit mycket mer än 30 km på egen hand utanför tävling förut. Så det blev ett distanspers på ett sätt.

Stack ut på en promenad på 10 km på torsdagen. Visst, det är inte löpning, men det är bra återhämtning och med Transylvania Trail Traverse framför mig så är det i allra högsta grad bra att vara en effektiv gångare också. Blir en del sånt där.

Nästan 2 dygns vila innan det var dags att kliva på Pace On Earths #ultraintervalchallenge. I vanlig ordning blev det inte som jag tänkt mig, redan efter första intervallet hade jag en pulserande smärta i höger höft som jag tänkte vila bort, men efter 3 timmar var den fortfarande kvar, så jag tog en ipren och slog bort tankarna på fler intervaller. Vid 12 på dagen hade fru plötsligt löpsug, så jag slog följe med henne. Tänkte att jag skulle fortsätta snurra runt i spåret efter 10 km, men man kan säga att avsaknad av toalett/toalettpapper satte stopp för den tanken. Nåja, dubbelpass på ungefär 20 km totalt är ju ok.

Ödesmättad himmel över åker. Någonstans i anknytning till Årbyskogens milspår.
Ödesmättad himmel över åker. Någonstans i anknytning till Årbyskogens milspår.
Linda tar sig fram. Jag kniper.
Linda tar sig fram. Jag kniper.

Idag bar det iväg på långpass längs Sörmlandsleden. Fick gott sällskap av Simon. Med de 30 kilometrarna i benen stänger jag veckan på 118 km löpning, vilket är riktigt bra för att vara mig.

Simon omfördelar vätska.
Simon omfördelar vätska.

Förra veckan gick i backens tecken och den här skulle gå i distansens dito. Även om det inte blev några ultraintervaller gjorde onsdagens ultralångpass tillsammans med dubbelpass och långpass att det klaffade.

Underbart.

Transylvania Trail Traverse Vlad Tepes 54 (?) km, 4400 hm, 14:30:31

Sedan gänget bakom Kullamannen började skvallra om ett långt lopp i Rumänska Karpaterna blev jag trollbunden och när det äntligen blev klart anmälde jag mig per omgående. Det var frågan om mycket höjdmeter, besvärlig terräng och många kilometer.

Sedan dess har tiden bara dundrat på, hotell har bokats, flyg likaså och ”kit-listan” har bockats av, punkt efter punkt. Planering med tävlingspartner har pågått ett bra tag och vi kände oss ok med det vi kommit fram till. Raka puckar, hjälpa varandra, effektiv framfart och ständigt i rörelse.

Med detta var det inte så mycket kvar att fundera över när jag hämtade Cristoffer vid tågstationen på tisdagen. Han skulle övernatta här för att underlätta transport till Arlanda, Åsa och Ille skötte den biten av logistiken.

Efter lite strul kom vi fram till incheckningsdisken 2 minuter innan den stängde och kom på planet till ”Final Call!” Flygresan gick lätt, inget nervös-snack, vi hamnade inte bredvid varandra.

Anlände Henri Coanda före utsatt tid, ca 14:40. Skönt. Väl på flygplatsen skulle vi bli hämtade av organisatören vid 16:00. Vi satte oss på ett Café och började bekanta oss med andra tillflugna som fått samma dumheter för sig. Bland annat Oddville-gänget och Rodde från Westeros Trail Running Society. Sen bär det av.

Hämtningen blir av runt 16:30, vi hoppar på en buss och rullar över det vansinnigt platta landskapet mot äventyret. Resan tar några timmar. Vi rundar Bucegi-kedjan och kommer till slut fram till Bran efter att ha passerat Busteni och Brasov. Hyfsat snabb incheckning och tyvärr inte lika snabb service på restaurangen. Maten var inte något vidare heller, men protein och kolhydrater måste väl inte smaka toppen.

Torsdagen turistades det lite grann, vi hälsade på i Vlad Tepes slott – en riktigt häftig byggnad som funnits väldigt länge. Har hänt en hel del obehagligheter i och runt det. Klockan 17:00 öppnade registreringen och vi hängde på låset. Fick skriva på ett ansvarsfriskrivande vilket kändes lite märkligt, man fick en aning om att det var ett onormalt race vi skulle göra.

Innergården, Bran Castle
Innergården, Bran Castle
Ett torn. Sörru.
Ett torn. Sörru.

Lite senare på kvällen hölls ett racebriefing. Nu börjar nerverna komma på allvar. Vi får veta att vägarna i princip är bortspolade och att liften från Busteni upp på Omu är stängd på grund av väder, varför man fått muta lokala förmågor att ta upp vätska och energi på packhästar. Det pratas om var det finns vatten, hur man beter sig om man blir skadad, hur man ska göra med björnar – inte springa – och hundar om de blir för närgångna. Lite festligt att Per snear till lite på frågor om kompass verkligen är nödvändig, vad poängen med extra lampa är och lite annat. Man fick känslan av att många inte riktigt förstått vad det kan innebära att vara högst upp på ett berg om det skiter sig. Nåja. Nerverna lugnade inte ned sig så vansinnigt mycket av mötet. Frukost klockan 4, avfärd mot starten 5, start kl 6. Tillbaka till rummet för att packa.

Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.
Spända och nervösa löpare. Och en avslappnad Cristoffer.

Packningen gick rätt snabbt. Den kom att innehålla följande;

  • Ryggsäck – OMM Ultra 15 l med flaskhålllare, OMM H2o fastsydda på axelremmarna.
  • Flaskor, OMM ultra bottle 0,5 l x 2.
  • Pannlampa, Petzl Nao med extra batteri.
  • Extra pannlampa, Petzl Tikkina2 + 12 extra AAA-batterier (overkill…).
  • Fällkniv, Victoryknox.
  • Kompass, Silva.
  • Mugg, Sea to summit.
  • Överlevnadsfilt.
  • T-shirt, Klubbtröja, Eskilstuna Trailklubb (på)
  • Shorts, Ronhill Trail Cargo-shorts (på)
  • Skärmmössa, Ronhill (på)
  • Lösa ärmar.
  • Underställs-tröja, Odlo.
  • Löpartights, Nike.
  • Vattenresistenta byxor, Ronhill Microlight Pant.
  • Buff, Lost Worlds Racing
  • Jacka, Haglöfs Gram Comp Pull (så djävla win!).
  • Handskar, Tegra – trädgårdshandskar.
  • Apotekets 4-i-1 första förband, leukoplast, compeed, vaselin, 4 x panodil, Voltaren-gel.
  • Sportbrillor, X-kross.
  • Stavar, Mountain King Trail Blaze (så djävla win!)
  • Energi: 4 st hammer gel, 5 st Twix, 5 st Snickers. Två förpackningar med ingefära-kolor.
  • Elektrolyter: Resorb Sport.
  • Drybag från Exped för att hålla extra-kläder torra.
  • Kamera, Någon liten Canon.
  • Mobiltelefon,  plånbok och pass.

Min dropbag utgjordes av en oceanpack med extra ombyte av allt och massor av Hammer-gel, Snickers, Twix och flapjacks. Och en varmare jacka, Arcteryx Atom Lt Hoody.

Så det blev en del – och det mesta var frågan om obligatoriska grejer. Skovalet fick falla på Salomon Sense Pro, Icebug Enlight klarar inte att dränera ut fukt tillräckligt bra. Jag fick acceptera den klena sulprofilen. Färdigpackad strax före 22:00. Inte särskilt trött, men vad göra. Lampan släcktes. Men frågan är om jag sov…

Kitad till tänderna.
Kitad till tänderna.

Klockan ringde klockan 4:00 och det var ingen höjdare. Tandborstning och toa-besök klarades av innan jag gick till frukostbufféen. Cristoffer var redan där. Mycket rejs-snack innan vi gick till busstransfern.

Vid starten fick vi visa upp jacka, pannlampa och medikit innan vi slängde vår dropbag och började ladda. Hann med att hälsa på Jo Meek och önska henne lycka till (wohooo!). Snabb runda i skogen för att tömma blåsa. Förväntningarna stiger och stiger och stiger. Till ljudet av våra egna skrik och applåder släpps vi iväg i en dimmig gryning.

Många springer. Det är förklarligt att elitlöparna gör det, men det var bra mycket mer än hälften som sprang. Jag, Cristoffer och några andra smarta knallade på med stavarna. Klick, klick, klick. Ljuset smög på. Solen gick upp 6:40 så det var inte lång tid det var mörkt. Vi klättrade långsamt efter en grusväg, pratade lite. Lyssnade till porlande vattendrag och varandras röster.

Efter ett par km var det dags. Ut på en stig. Eller nej, det var det inte. Vi hukar oss fram i undervegetation där det hängde snitslar i grenarna. Underlaget? Typ som lervälling med lite stenar och stockar. Och det gick uppför. Ganska brant. Inga torra fötter där inte. Det pågår en stund innan vi kommer på en skogsstig full av fallna träd och rötter. Känns lite som Sörmlandsleden. Fast på steroider.

5 km passeras, och vi bjuds på vatten innan vi pinnar vidare. Snart framme vid checkpoint [CP] 1. De noterar våra nummer och vi får klisterlappar att sätta på vår Lite lättare löpning med några hyfsat branta partier ned innan det går uppåt igen. Här har vi sällskap av vrålstarke Oskar en sväng. 20 år – pannben och uthållighet som en oxe. Grymt inspirerande och lika imponerande. Läs hans berättelse också, han gjorde hela Dracula!

Vi knallar på en bit innan det är dags för kedjorna. Ett brant parti som är lite svårt så de har monterat en kedja att ta tag i när man är på väg upp. Fint. Äventyrligt.

Cristoffer på väg.
Cristoffer på väg.

Strax ovanför kedjorna börjar det friska i så vi tar på oss jackor och vantar. Det blir molnigare och molnigare. Det regnar. Jackan är fantastisk. När vi kommer upp på kalfjället och börjar knalla upp mot toppstugan efter bergskammen blåser det på rätt bra.

Going up, up, up.
Going up, up, up.

Efter ett tag är vi klara med första klättringen Omu. 2507 höjdmeter, vi startade på 950. En liten bit. Väl där friskar det i. Vi får vårt klistermärke i CP2 – toppstugan. Frågar efter något att dricka men de har inte fått något ännu. Hoppla. Hästarna inte framme ännu… När formalia är avklarat beger vi oss ut igen. Andrei i toppstugan hjälper oss. Vi ska ned hela vägen efter leden i dalen, när vi kommit längst ned ska vi svänga vänster. Ok. Han ger oss också möjligheten att gå ”the fast way or the tourist-way”. Cristoffer vill göra tid, så det blir ”the fast way”. Det innebär att vi inte skråar ned i ravinen längs en serpentinstig, utan rakt ned. Rakt. Ned. Det kanas och halkas. Och jag känner att mina lår är trötta. När bromsen ska i värker låren betänkligt. Oroväckande. Med tanke på att det (egentligen) är 90 km kvar.

Vi pinnar på ned i dalen. Jag är långsam. Fixar inte utförslöpningen. Låren bränner mer och mer, börjar kännas som träningsvärk. Inte normalt. Lärdom? Spring inte ett hårt 90-km-lopp 13 dagar innan ett bergsultra. Åtgärd? Vila. Länge. Och det går ju inte. Vi fortsätter. Ett irriterande stopp med sten i sko som vägrar flytta på sig. Men det ger tillfälle att ta av oss jackorna, så det gör inte mycket. Tror att Cristoffer tycker det går för långsamt, men snart går det uppför igen. Vi svänger vänster där gula-strecket-leden övergår i röd trekant. Genom barrskog tar vi oss sakta uppför. Vi stöter på en liten bäck och fyller på vatten. Friskt, gott. Och det var definitivt dags.

Efter ett tag kommer vi ut på grässlätt, och hittar efter inte alltför lång tid når vi en Ravin. längst in i ravinen ligger enorma stenblock slängda och där går såklart leden. Jag hade ätit för en stund sedan så jag tänkte vänta. Misstag. De här blocken suger energi och vi klättrar i en liten evighet. Halvvägs upp ser jag en kille jag kommer träffa på mer senare. Vi har precis passerat honom och frågar om han är ok, vilket han vidhåller. Han står och hänger på knäna. Jag vänder mig om lite senare och ser honom ligga på mage och sörpla i sig vatten från en pöl på ett klippblock. Får senare veta att det inte var så illa som det såg ut, att han hade vätska kvar i blåsan.

Fotocredd: Dan Sundberg
Fotocredd: Dan Sundberg

Efter den lilla evigheten när vi ett större block som ger lä. Jag förklarar att jag är lite under isen och att jag behöver åtgärda det innan det går åt pipsvängen. Blandar resorb och trycker i mig en gel. Vi drar på oss jackorna för det börjar bli blåsigt igen. Det öppnar sig lite igen så vi knallar på, men jag har det tufft. Berättar för Cristoffer att jag behöver mer energi, att jag ligger efter. Vi tar ett war-meeting. Kommer fram till att jag är för svag för att hänga med Cristoffer och att han är för pigg för att stå ut med mig. Vi tackar varandra för sällskapet, Cristoffer klappar om mig och stakar iväg. Jag sitter på en sten i snålblåsten och mosar i mig en snickers och dricker lite mer resorb. Sen bär det av. Cristoffer tror vid det här laget att jag kommer ta mig till toppstugan och därefter ta kortaste vägen ned. Inte riktigt min plan. Dracula har jag gett upp, men att klara första loopen (Vlad Tepes) känns självklart.

Jag kommer inte långt förrän jag når en grisvägg. Seriöst. Kedjorna tidigare känns som en barnlek. Det är ett antal meter i princip rakt upp, inget annat än klippklättring. Det är bara att greppa i vad som finns, hålla stavarna ur vägen, säkra de hala skorna och köra. Jag kommer upp – utan att tänka för mycket på eventuella risker – och möts av en gräsklättring som är lika brant den. Händer och fötter nedborrade i gräset tar jag mig upp. Det flackar som i en konkav och jag kan gå. Upp, upp, upp. Slutet upp på bergskammen är så brant att jag måste skråa. Trött såpass att jag tar ett tiotal steg och är sedan tvungen att hänga lite på stavarna och andas. Bra med förkylning.

Uppe på bergskammen blåser det som sjutton. Jag gissar att vinden håller runt 20 m/s, mycket starkare i byarna. Den river och sliter i kläderna och nummerlappen slår som en spinnaker. Vinden kommer rakt från sidan och stavarna är nästan obrukbara. De blåser rakt ut åt sidan. Jag knallar med en stor Rumän. Han undrar vad jag har för klocka och vad jag har för höjd. 2507 meter svarar jag. Suunton gör jobbet bra.

Precis kommit upp på Omu för andra gången.
Precis kommit upp på Omu för andra gången.

Jag tar mig in i toppstugan och bingo! Det finns vatten, cola och dessutom är det lä. Rumänen står och snackar i mobilen och ser inte att han skakar sådant att det i princip blir ett litet moln av cola över muggen han håller i. Då smäller dörren upp och in kommer Alex. Mannen med vattenpölen. Jag skrattar till och frågar vad han höll på med och han berättar att han hade vatten kvar i sin vätskeblåsa och att han ville hushålla. Fint. Får också veta att hans ben protesterar högljutt. Jag blandar iordning mer resorb, slår vatten i en flaska och dricker några muggar cola. Sen sätter Andrei oss i rätt riktning för andra gången. Energin den mannen ger alltså…

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

Vi sätter av nedför en backe, och det dröjer inte länge förrän vi träffar på lite organisatörer i en krök. Där finns vatten och Isostar. Jag passar på. Stjälper i mig i princip en hel flaska isostar och blandar i det samma i båda flaskorna efter detta. Det bjuds också på chips. Geezus vad gott. Tack Uffe & Co!

Vi fortsätter. Terrängen är snäll, molnen spricker upp och vinden avtar. Fantastiskt! Mitt problem är att jag inte klarar av att springa. Framsida lår gör så fruktansvärt ont att minsta utförslut sliter fruktansvärt. Jag kan knappt springa alls, tvingas gå. Alex som jag springer med nu har lite samma situation. Han har bestämt sig för att inte fullfölja Dracula, men att Vlad Tepes ska få på tafsen. Han har liknande problem, men han har stukat foten och han har krampkänningar.

Mu
Mu

Det är fint sällskap jag har. Mycket att prata om och även om jag sinkar farten ordentligt går tiden fort. Snart är vi nere i Pestera, CP4.

Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.
Alex poserar i solen. Vad härligt det blev.

Nere i Pestera möts vi av glada människor som njuter av solen och kämpande löpare. Per finns på plats och får höra om våra planer att stanna i Partia Bran. Han tycker det är dumt och peppar väldigt mycket. Jag är dock redan fast i min övertygelse, det kommer inte gå. Jag kan inte gå runt i natten med ben som inte fungerar. Vi stjälper i oss soppa, ost, chips, coca cola, crackers med mera. Melody ramlar in i CPn samtidigt som vi fixar det sista – utan att göra oss någon brådska. Fyller på flaskor och ger oss av med orden ”kom igen nu grabbar, det är bara 300 höjdmeter, sen är ni nästan i mål”. Vi är så sega så Melody ramlar förbi ganska omgående.

Turen går i utförslut förbi lite hotell och blivande hotell. Tar oss in i skogen mot en led. Här blir det roligt. Det börjar klättras rätt tidigt och snart drar man sig upp i rötter och stenar för att forcera klättringen. Vi kommer ifatt Melody och det blir ganska självklart att vi göra sällskap. Det är snören, det är vajrar och det är otäcka fall som gäller om man inte fokuserar på vad man gör. Efter ett tag hänger vi nästan fritt över ett vattenfall innan vi når grottorna.

Även om badet lockar - här vill man inte ramla ned.
Även om badet lockar – här vill man inte ramla ned.

Vattnet från bergen har tvingat sig fram genom bergen och bildat grottor och formationer. Vi trycker oss genom skrevor, kränger oss över bumlingar, kryper genom grottor och klättrar i stegar. Fantastiskt kul.

Alex får krypa.
Alex får krypa.

Vi når en kanjon där vattnet rinner fram. Tanken är att vi ska förflytta oss därigenom och det är lite oklart hur lång tid vi är där, men det är varmt och skönt och vi har mycket att prata om så det gör inget. Lite högre upp i strömmen fyller jag på vatten. Nu har vi vittring på code-CP1. Efter ett bra tag når vi grässlätt och får knalla på igen. Nu kommer vi ifatt folk fast vi kryper fram. En klassiker – efter krönet kommer ett nytt krön, men till slut är vi över och ser en människa nere på en grässlätt. Vi springer ditåt, lite överrumplade. Enligt banprofilen ska vi redan vara vid CCP1. Höjden och distansen stämmer. Vi inser att den är missvisande. Tjejen på fältet pekar upp oss på en bergskam.

Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.
Melody knatar på. Det ser inte mycket ut, men det är brant.

Uppe på den ska vi följa den söderut till vi hittar en stuga. Vilket vi gör. Men det finns ingen kod där, så först stressar jag ut lite. Den är dock är sprayad på en sten. Fotar och drar vidare, efter att ha trasslat lite med karta och fått hjälp av en Rumän att hålla kartan åt rätt håll. Kan vara läge att ta fram kompassen när man tittar på kartan. :-/

CCP!
CCP!

Här följer ganska lätt löpning, går att jogga en del. Alex verkar ha piggat till sig och ökar lite. Jag har inte kraft att hänga på. Melody och jag får kampera själva. Det går bra. Jag får ett imponerande uthållighets-cv från Melody. Det är allt från ironman till långa ultror. Tuff brud. Enligt banprofilen ska det vara ungefär 1,5 km till nästa CP. Vi inser snart att banprofilen inte stämmer där heller och knatar på lite modstulet. Det tar tid och bitvis är det visserligen tillräckligt flackt för att mina lår ska klara av lättare jogg, men ofta blir det avbrott på grund av terräng som är för teknisk för mig. Efter några kilometer behöver jag fylla på, så jag sitt-pausar på en grästuva. Framför mig har jag ett gräsområde med en fin häst på och en granskog som backdrop. Melody vill inte bli stilla, så hon pinnar på. Twixen är kladdig och god. Det är det med lite ingefära-kola också.

Toto.
Toto.

Strax efter det här partiet kommer vi in i skog igen. Vackert som bara den, men lite krävande upp och ned. Jag joggar på och är snart i fatt Melody. Vi håller ihop. Kilometrarna ramlar iväg. Vi går och springer. Strax framme vid en Referee-point. De tar våra nummer. Vi pinnar vidare upp mot en stor sten. Lite språklig förbittring gör att det är lite svårt att förstå vad vi ska göra, men till slut börjar vi följa riktningen de pekar ut. Vi ska upp mot en stor sten och följa markeringarna med en blå triangel. Tveksamt uppmärkt, öppet fält med ett par stolpar och sedan tar det slut. Som tur är dyker det upp en Rumän efter ett tag som lyckas kommunicera med en fårbonde som står och skriker vid ett hus. I ängens ytterkant står en gran med en rejält utsuddad blå triangel på. Vi följer vägen. In i skogen igen. Det tog mycket tid i onödan.

Slippin and slidin.
Slippin and slidin.

Det är varierande underlag men inget bekymmer. Melody och jag är ömsom ihop, ömsom ifrån varandra, men det är tryggt att veta att hon finns i närheten. Det är alltid skönt att ha en partner in crime. Stigarna är väldigt varierande. En rejäl nedstigning bjuder på en avslutning som är vrålbrant och det är bara grus. Jag jobbar på med stavarna om kommer ned tryggt, Melody kan inte komma ned, hon bara halkar. Det slutar med att hon sätter sig på rumpan och glider ned. Jag är inte sen att fota.

Nu är det inte långt kvar till CP5. Jag kommer ut ur skogen med Melody hack i häl. Går över en äng med CP5 i andra ändan. Halkar och lägger mig på rygg med högra staven förankrad. Den böjs som en båge. Jag reser mig upp, staven fjädrar tillbaka. Grymt! Kolfiber hade bara knäckt. Stannar till vid checkpoint och fyller på isostar, får mitt klistermärke och allt det där. Melody kommer i fatt. Har fått vittring igen, men har slut på energi. Jag älskar när jag får bjuda på snickers. Äntligen! Melody forsar iväg.

Jag beger mig iväg strax efter henne. Brutala klättringar i skogen. Hittar en Rumän längs ned vid en backe som är helt galen. ”It was supposed to go down from here”. Det är allt han orkar säga. Ringer någon på mobilen. Jag knallar på. Stavarna är riktiga kompisar nu. Backen är brutal. Det börja bli lite skumt ljus. Några km till så når jag en refereepoint. Glada flickor. Nu är det bara att följa det röda korset sen är jag framme.

Bara. Jag följer korset, det gör jag, men jag har så fruktansvärt ont i låren. Jag måste dämpa min framfart nedåt med stavarna för att avlasta låren. Det är långt. Jag kommer ifatt Melody igen. Jag vet inte om hon har problem med underlaget eller vad det är. Drar ifrån.

Efter ett tag hör jag en visselpipa bakom mig och blir lite orolig. Här kommer rumänen dundrande. Han springer inte alls men är väldigt effektiv när han går. Han är glad och jag gläds med honom. Han såg sänkt ut i foten av backen och nu strålar han. Bokstavligt, han har dragit på sin pannlampa. Och det är bra skumt så jag följer hans exempel.

Ett trist parti, mest på grund av att det är frågan om väldigt lättlöpta partier, lätt sluttning och fint underlag, men det går inte, jag måste gå. Jag stakar mig fram. Nedåt. Vidrigt. Dels för att det är så trist och tidskrävande. Dels för att det gör så ont. Inte mycket att orda om.

Det här partiet håller jag på med en timme eller tre kvart. Till slut ser jag ljus. Jag kommer fram till ett tält med funktionärer och tänker att nu är det väl långt kvar eftersom det står här. Men jag ser att det finns en grusväg bakom dem. De frågar om  jag är ok och jag bara ler och berättar om det trasiga maskineriet. En av de öppnar en ölburk, ser min blick och räcker över den. Jag tar mig några klunkar och tackar. Stavarna i handen. Nu djävlar ska jag springa en bit. Det är tio minuters promenad sa de. Det innebär typ fem minuter för mig att jogga. Så det gör jag. Möter lampor. Folk som varit i start och vänt för andra loopen. Lite bitter, men glad för dem. Hejar på, berömmer och springer. Tvär sväng upp åt höger. Stavar mig upp på ett krön. Springer igen. Kompas av pisksnärtar och råmande kor. Kryssar bland koblajor mot portalen. Glad, glad, glad! Får stöd av de som står i tältet. Anna, och ett gäng rumänskor. Helt fantastiskt! Jag hade gett upp att klara cut-off som var på 14 timmar. Min tid blev 14:30:31 och cut-offen var ändrad till 15 timmar för de svårigheter som omdragning av kartan inneburit.

Jag berättar läget, att jag inte vill fortsätta att jag är nöjd med Vlad Tepes och att det inte finns en chans för mig att göra mer. Trycker i mig från buffén med chips och frukt som finns. Byter till torra kläder från dropbag och tar på mig min Atom-jacka. Väntar. Melody, vart är hon? Till slut kommer hon, glad som en klockarkatt att cutten är flyttad. Men hon beslutar att det är nog. Vi tar oss tillbaka till hotellet med Annas hjälp. Allt det här medan Cristoffer är ute på sitt andra varv i mörkret.

Men det är en annan historia…

Så. Jag skulle springa 106 km, men det blev någonstans mellan 52 och 58 km, beroende på vem man frågar och runt 4400 höjdmeter med brutal terräng, klättringar upp och ned och storslagna vyer. Anledningen hoovrar någonstans bland förkylning, ultravasan och felaktiga förberedelser. Jag är glad att jag fick grym pannbensträning och framförallt fantastiska upplevelser med fantastiska människor. Kullamannen har gjort ett fantastiskt äventyr möjligt och jag hade finfina människor att springa med som gjorde det uthärdligt. Cristoffer, Alex och Melody gjorde äventyret grymt.

Jag har aldrig sprungit så länge. Jag har aldrig sprungit något så svårt, varierande, brant, vackert. Jag har aldrig varit så känslomässigt tagen av ett lopp. Det har varit en emotionell bergochdalbana.

Men det håller ju inte att anmäla sig för att göra 106 km och sedan göra halva. Med andra ord – det blir en returmatch 2015.

Det börjar dra ihop sig – Dracula

Benen börjar kännas ok efter förra helgens myr-moss-spång-äventyr i Dalarna. Jag sprang en sväng igår och det finns hopp, även om det kändes lite motigt och stelt. Tar nog ett pass ikväll och kanske ett i morgon eller på tisdag. Lätt, kort, lugnt. För att få fart på benen.

Dracula är på allvar. Det är inte ofta man får ett pm som innehåller en ”kit-list”. En förteckning över utrustning som är obligatorisk för alla som startar. Vanligt i större arrangemang, men framförallt i miljöer där naturen är lite mer fientligt inställd än under t.ex. ett stadslopp över halvmarathon-distans.

Det är också av den anledningen vissa ”rep-tider” ser lite märkliga ut för loppet. Har man inte lyckats ta sig till b vid tiden y är det ingen idé att försöka ta sig till c till tiden z. Då får man snällt gå ned för berget och fundera över vad som gått fel.

Kitlistan då? Såhär ungefär (egen översättning från engelska). Fyller på med kursivt raden under med den utrustning jag har.

* Nummerlapp. (Tillhandahålls av tävlingsorganisationen)
* Mobiltelefon
Tar med min vanliga. Hyfsad kamera, säkert någon app som kan vara bra.
* Jacka, vattentät som andas.
Haglöfs Gram Comp Pull. Activeshell. Fina grejer.
* Vatten- och vindresistenta byxor.
Ronhill – Trail Microlight Pant
* Keps/hatt
Har. Tar med keps och buff
* Handskar.
Tar med tunna trädgårdshandskar istället för löparhandskar. Behöver något som pallar användning, inte bara agerar lite värmande.
* Kompass
Kommer med posten den här veckan.
* Karta. (Tillhandahålls av tävlingsorganisationen)
* Överlevnadsfilt (rymdfilt)
Har
* Visselpipa
Har
* Första-hjälpen-kit
Har apotekets
* 2 Bars / Energi-geler vid start
Minsta problemet
* Kåsa/mugg på 15cl
Har kåsa. Mugg från sea-to-summit på väg.
* Minst 1 liter vatten (vid start)
Inget bekymmer. Två flaskor á 0,6 liter tar jag med.
* Pannlampa med fräscha batterier (minst 200 lumen)
Har. Petzl Nao med extra batteri. Borde klara en natt.
* Långa löparbyxor (Eller kombination av korta tights och ”benvärmare”)
Får släpa med mig ett par underställsbyxor i merino. Eller Microfiber. Lättast vinner.
* Långärmad överdel (Eller kombination av kortärmad överdel och ”armvärmare”)
Kör med tischa och lösa ärmar.
* Bomull är inte tillåtet i några plagg.
Duhhh
* Ficklampa med extra-batterier.
Har extra pannlampa. 3 x AAA-batterier
* En extra långärmad tröja.
Har. Odlo underställströja. Lätt som luft.
Starkt rekommenderad utrustning
* Identitetspapper
Pass?
* Kniv eller sax
Fällkniv?
* 100 RON i kontanter
Borde ordna sig.

Någonstans där är jag. Lite finslipning kvar. Blev lite problem då jag hade svårt att få tag på flaskhållare till ryggan (OMM Ultra 15). Men det verkar ha löst sig. Har också köpt en drysack på 13 l och 29g. Tryggt att ha torr packning. Stavar är ett måste också. Har. Mountain King Trail Blaze.

Löjligt vad utrustning man behöver till det här loppet, men det blir fler äventyrslopp framöver, och det kommer behövas prylar då också, kanske är jag klar med inköpen för lite tid framöver?

Ultravasan 90km 2014 – 9:18:02

Efter ett par månaders (för mig) hård träning kom jag till slut fram till den 23.e augusti. Vasaloppets arrangörer skulle för första gången göra löpartävling av den klassiska bansträckningen. Många har sprungit den förut, men nu var det dags för ett offentligt arrangemang.

När anmälan släpptes hängde jag på låset och fick en plats. I början var det inte så konstigt, men efter ett tag började jag inse att 90 km är ganska långt. Två marathon och lite till. Det ÄR långt.

Jag och Marjo blev hämtade av Kerstin och Stefan tidigt fredag eftermiddag. Det var fyra nervösa/spända löpare som bilade upp till Mora och det var mycket prat högt och lågt hela vägen. Väl på plats vid Åmåsängsgårdens stugcamping träffade vi Peter, Andreas, Erik, Patrik och Ken. Snacket fortsatte efter att Marjo ställt upp middagen hon förberett. Trerätters bara sådär – jo jag tackar. Mycket gott.

Förberedelser i stugan det som var kvar av kvällen, för att släcka lamporna strax före 22:00. Jag sov nog inte många minuter. När klockan ringde 02:00 var jag övertygad om att jag inte sovit något alls. Jag åkte med Ken, Erik och Patrik som också skulle med bussen från Mora mot Sälen och starten för 90 km. Jag tryckte i mig typ 3 hg grekisk yoghurt i bilen. Inte så gott.

Bussfärden var inte så kul, fick ingen direkt vila där heller. Tankarna snurrade ordentligt. Väl framme vid starten började knutarna lösa sig. Tävlingspepp. Bajamajor. Stort tält. Vi tog en plats i tältet och började fixa det sista med bagageväska och dropbag. Tanken var att jag skulle ha ett ombyte klart i Evertsberg om det skulle behövas – skor och allt.

Efter ett tag dyker det upp lite folk, hinner snacka som snabbast med Elov, Johan, Sonny, Torbjörn och Roxen. Grymt kul. Johan Steene satt precis vid vårt ”camp” i tältet. Lätt starstruck. Ser både Buud och Szacke. Inspirerande att vara i sån stjärnglans.

Starten närmar sig. Träffar Roger, hälsar och lyckönskar. Kramar om  Torbjörn som var vrålpeppad. Träffar Fredrik i startfållan. Många fina människor som jag lärde känna på Ultratrailcamp Spain. Tack för det PaceOnEarth! Minuterna tickade iväg och till slut släppte dem iväg oss till härlig folkmusik.

Jag joggade på med Patrik först, sen med Fredrik och sen med Patrik igen. Vi hade Ken med oss, men han är ett speedfreak och försvann snabbt. Det rullade på bra uppför och vi hittade en bra rytm. Trevligt att springa med Patrik och jag tänkte att jag fortsätter med det tills jag inte orkar med hans tempo längre. De första 10 km gick i stor del över grusväg. Men med trevlig utsikt så det gjorde inget. Sen blev det stig.

Det rullade på rätt friskt fram till Mångsbodarna. Det var inte alls farligt blött, spängerna var tillfixade så trots att de var blöta var det inte det minsta halt, de var stabila och utan svikt så de var löjligt löpbara. Fika i Mångsbodarna innan vi rullade vidare. Någonstans där hade vi blivit en grupp om 4. Två riktigt trevliga killar med rätt idé om tempo (vår idé) som utgjorde fint sällskap när vi kröp in och ut ur våra respektive bubblor.

Efter Mångsbodarna det dags för backarna vid Risberg och de var inte charmiga på något vis. Blöta, mjuka. Fruktansvärt mjuka. Jag har provat på att springa på mosse/myr vid ett antal tillfällen nu, men det här var i särklass det värsta. Ingen koll på hur länge det pågick, men en hel del promenerande, svordomar och passeringar där.

Otroligt nog fortsatte det mellan Risberg och Evertsberg. Slutet mot Evertsberg blev det bättre och jag återfick lite hopp. Tänkte att skorna dränerades så fint så det var ingen idé att byta i Evertsberg. Vi tappade en av kumpanerna i Evertsberg, han tog ett lite längre break för att snacka med familjen. Patrik fixade lite med packning och nummer två, jag käkade/fikade och började gå. Längsta depåstoppet på hela loppet var över på några minuter. Vi hann jogga några minuter innan den tredje musketören gjorde oss sällskap igen.

Efter Evertsberg är det mycket nedför enligt banprofilen, men det var bedräglig terräng. Dåliga spänger som periodvis var avstängda för löpning på grund av bristande kvalitet. Väldigt sankt och blött. Tur att jag inte bytte skor – hade varit lite onödigt. Jag kände att uthålligheten började vara otillräcklig. Nu fick jag betala för det höga tempot i början. Vi passerade marathondistans på strax över 4 timmar – detta i sank terräng med mycket backar.

I Oxberg gjorde vi som tidigare – tankade och drog. Det blev inte många sekunder i stationerna – Evertsberg undantaget – mycket tack vare att Patrik drev på hårt. Bra som sjutton, tack för det! Däremot kände jag ganska omedelbart efter passeringen att jag inte höll längre. Tempot som Patrik och den tredje musketören höll blev för tufft för mig. Jag meddelade dem, tappade för sällskapet i mer än 60 km och trampade försiktigt på bromsen.

Här hade jag min low-point. Helt plötsligt var mannen med oxpiskan borta. Min hare, min langare, min inspiratör. Jag var ensam. Det var sjukt tungt att göra det ensam och jag hade nästan 30 km kvar. Ett Lidingölopp. Det är långt. Jag pinnade på. Här och där fanns fint stöd från publik, och vätskekontrollen mellan betydde mycket. Jag stod i flera sekunder.

Efter ett tag började ansikten kännas bekanta. Nu var liksom tempot satt och de flesta jag sprang med hade samma vedermödor, det vill säga tempo, som jag. Jag var inte ensam längre. Det var ingen som drev med piska, men det blev mycket lättare. Jag krigade för Hökberg som skulle innebära mindre än en halvmara kvar. Några bekanta ansikten där att byta kommentarer med. Gott med energi. Och iväg. Fortfarande tungt men med målvittring.

Stationen mellen Hökberg och Eldris var väldigt viktig. Det fanns egentligen bara vatten och sportdryck, men de tryckte i mig en slät bulle och ett chokladfinger också. Hundögon kan göra mycket för folks empati. Fantastiskt! Skitäckligt chokladfinger, men det slank ned bra ändå.

Eldris är en fantastisk plats. Att passera pipet i sista stationen innan mål var stort. Folk tjoar och tjimmar. En klump i halsen som bara bubblade upp visade sig här. Affekt. Fint, men inte läge. Lärde mig att jag inte kunde ta fram målbilden av mig själv springandes under det där valvet. Inte ännu.

Aj aj. Inte tänka på den här.
Aj aj. Inte tänka på den här.

Fortsatt fint sällskap av bland annat en Falkenbergs-löpare som dessutom kände Hoffen. Vi var smått euforiska båda två. Vid det här laget började klockan vara tydlig. Vi skulle klara medaljtid med marginal. Den där djävla bubblan kom tillbaka när vi pratade om Hoffen. Stark affekt när man i princip börja böla av att prata om en gemensam bekant. Han konstaterade att det var dags för lite naturbehov och släppte iväg mig. Jag vågade inte stanna. Tackade för sällskapet och ramlade vidare.

Nu blev det ensamt igen, så det var jag och bubblan. Passerade sista vätskekontrollen och sköljde ned bubblan med ett par muggar vatten. Inne på ett motionsspår som gick onödigt mycket upp och ned. Bara någon km kvar. Sjukt. När jag passerar ”1 km” bubblar det till igen. Sväljer hårt och blinkar. Nu är det nära.

Närmar mig tätort. Springer genom en camping där folk sitter i brasse-stolar och applåderar. Sväljer hårt hela tiden. Inte nu. Efter mål är ok, men inte nu. Fan. Upp över en gräskulle som jag inte alls tycker om. Upplopp. Folkets jubel. Åsa! Ille! Egil! Skriker ut ”Medalj!” med sprucken röst. Helt tagen. Strålar. Underbart!

Klarar distanspers och första upplagan av Ultravasan på 9 timmar 18 minuter och 2 sekunder. Mer än en timme tillgodo för medaljtid. Nu bölar jag lite igen. 🙂

Vad jag hade tänkt mig:
* Att inte springa med Patrik. Har testat förut, han är för stark. Jag hängde med i ca 62 km. Han gick i mål 9 minuter före mig, mindre än 2 km. Det är godkänt tycker jag. Han är grym!
* Jag skulle sköta energin med Tailwind Nutrition. Ett säkert kort. Men för långsamt. Det fanns helt enkelt inte tid att ställa sig och blanda var tredje/fjärde station. Vi sprang för hårt för det. Det positiva är att det gick lite snabbare, det negativa att jag sprang runt med en rygga som egentligen var lite onödig. Jag bommade dessutom att fimpa den i Evertsberg – det borde jag tänkt på. Nåja.
*Jag hade tänkte byta skor i Evertsberg, men eftersom mina Salomon Sense Pro kändes så sjukt trygga och klarade av vätan över förväntan höll jag mig kvar i dem. Rätt beslut.
* Jag hade tänkt mig att jag skulle ta mig runt. Eller klara medaljtiden på 10 h 30 min. Att jag skulle ta den med mer än en timme – herregud. Mina långpass brukar gå i 6:30-tempo. Det här ramlade på i 6:11-tempo. 90 km! Djävlar.

Ultravasan var fantastisk. Bansträckningen är episk, jobbig som fan, men episk. Organisationen klockren, bra med support längs banan och för en med plåtmage som jag har är det kanon att ha en rejäl buffé att välja ifrån när smaklökarna börjar bli kinkiga. Tack vasaloppet!

Själv tycker jag att det får duga som ultradebut nummer två. Jag är så glad, benen är ömma och jag kommer ALDRIG springa det loppet igen.

Det är precis som det ska vara med andra ord. 🙂

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

Snart smäller det – Ultravasan 90

Nedtrappningsvecka nummer tre har verkligen gått i vilans tecken. Ett hyfsat distanspass i början av veckan och… …inget mer. Perfekt!

Har försökt att inte stoppa i mig onödiga mängder kolhydrater matchvikten landar på strax under 93 kg, vilket är typ 20 kg för mycket för att hålla på med det här, men med skonsamt steg och stark bål ordnar det sig.

Har dragit i mig lite info om bansträckningen – mr Buud har lagt ut lite filmklipp  med kommentarer om kvaliteten på banan. Slutsatsen blir att första halvan är hyfsat blöt och att det finns en hel del spänger. Det är några backar som kommer kräva tribut, men inte värre än att man kan gåvila då och då. Misstänker att man kan jogga de flesta.

Det blöta utgör däremot ett problem. Jag kommer börja i mina Sense Pro och byta dem till mina Icebug Enlight i Evertsberg (typ halvvägs). Torra strumpor och skor kan vara skönt.

Energin löser jag med Tailwind nutrition. Kör med två 0,6-flaskor och en påse Tailwind i ryggan – Ultimate Direction Scott Jurek rev 1. Jag kommer ha med åtta Hammer-geler också. Jag gillar dem och de blir bra om jag glömmer av att stjälpa i mig Tailwind. Blir man sugen på något att tugga på så bjuds lite bullar, pannkakor och annat vid flera stationer. Att tröstäta är underskattat. Ultralöpare är ju dessutom fenomenala på att fika, så det är bara att köra.

Rörande utrustningen annars är det väl inget märkvärdigt. Kommer nog stå med en sopsäck på mig vid starten – för ovanlighetens skull – och ha ärmvärmare att dra av när jag börjar bli varm. Skärmmössa och x-kross-brillor såklart.

Det är väl ett litet äventyr att följa mig – om man vill – så det får bli ett eget inlägg.www_vasaloppet_se_wps_wcm_connect_2f02c400450eff8c907edc06720bf2fb_karta_banprofil_UL90_webb_2014-08-13_pdf_MOD_AJPERES

Nedtrappningsvecka nummer två

Planen var ca 50 km hyfsat lätt löpning under andra nedtrappningsveckan och jag stängde den på 56 km. Sprang ett ganska snabbt distanspass på måndagen, långpass på torsdagen och ett lite snabbare distanspass på fredagen. Vilade lördag och avslutade veckan fantastiskt med en ny bekantskap – vandringsleden kring Tjurlången i Arboga. Trixig stig med härlig omgivning. Inte så vansinnigt mycket klättring, men det går lite upp och ned och är mycket sten, rötter och naturliga hinder.

Fick sällskap av Cristoffer så det blev mycket snack om TTT som står runt hörnet. Det blev kort och gott ett mycket trevligt pass i lugnt tempo med utrymme för planering och idé-utbyte.

Nästa vecka blir lugnare – fram till lördagen. Då kommer första smällen.

Movescount_com_–_Från_Suunto
Nedtrappningsvecka 2
sugplopps_1_51_h_Löpning_Move
Fint stigpass runt Tjurlången.

Men, när är man ultralöpare då?

Jag har funderat lite grann över det. En gång i tiden så lyssnade jag på en bok medan jag sprang. Den fick mig att tänka väldigt mycket, framförallt funderade jag runt varför jag sprang och i synnerhet över hur jag sprang. Jag formulerade ett hälsomål för mig själv med träningen, hur jag skulle uppnå det och på vilket sätt det skulle gå till på.

Det kom att inkludera en ”footpod” till min Garminklocka, som hjälpte mig att hitta rytmen, eller snarare, kadensen. När jag hittat den kom resten (hållning, fotisättning, bl.a.) rätt naturligt och idag har jag ett hyfsat steg och jag håller formen länge.

Jag funderade också över det faktum att jag aldrig kommer bli en snabb löpare och någonstans där började det kittla lite i mig. Kan man inte springa snabbt så kan man försöka springa långt. Det blev ett Göteborgsvarv, ett Stockholm Marathon och ett Lidingölopp. Sedan kände jag mig redo. Våren 2013 gjorde jag mitt första ultralopp – Lidingö Ultra. En 50 km lång (för kort?) bana som går på vackra Lidingö och bjuder på ungefär 800 hm. Jag var stolt som en klockarkatt över att jag disponerat loppet helt ok, och tagit mig runt utan att vara halvdöd. Klockan stannade på 5.35. Gubbjogg – for sure. Jag och de jag joggade med, gjorde en grej av att gå i ALLA uppförsbackar och tog det väldigt lugnt vid stationerna. Ståvila och lite skitsnack med funktionärer var melodin.

Efter det har det inte blivit något ultralopp. Eller, nja. Jag startade i TEC i våras, men det blev inte mer än 40 km den gången. Pilgrimsultran (inget ”riktigt lopp) 70 km och Blacksmith Ultra (inget ”riktigt lopp) 70 km är avklarade. Men man ”är” ju inte ultra förrän man gjort det ”på riktigt”.

Vad är då ett ultralopp? Enligt Wikipedia; ”Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löptävlingar med en längd som överstiger den vanliga maratondistansen 42 195 meter.” Med andra ord är t.ex. AXA Fjällmarathon med sina 43000 meter också ett ultra.

Men jag har hört att det inte ”duger” från vissa håll. Antingen är inte tävlingsformen korrekt, eller så är det för kort. Någon menar på att 50 miles inte är ett ”riktigt” ultra, någon annan att man ska över 100 km för att det ska räknas. Så wikipedias definition håller inte måttet i entusiastgruppen. Jag hörde/läste någonstans att Ultravasan (90 km) är för kommersiell för att vara ”på riktigt”.

För mig är det inte så viktigt. Jag har passerat maradistans ett antal gånger nu, framförallt vet jag att jag kan hålla på mer än 10 timmar utan att krakelera, men det är ju lite kul att reda ut det hela.

Jag får väl vänta till början av september när jag (förhoppningsvis) för plöja ned 106 km och stöddiga 8500 hm. Då kanske jag är ultralöpare. Eller, nej, för om man inte springer skiten har man ju inte sprungit det – och hur sjutton SPRINGER man ett lopp med 8500 meters klättring?

Hur tänker ni?