2014 blev inte riktigt som tänkt.

Det är väl så kanske, när man företar sig saker i en sfär man just börjat känna sig hemma. Det är inte så länge sedan jag började ägna mig åt löpning, än mindre åt långa distanser och ännu mindre åt jättelånga distanser. 2014 skulle bli ultra, och det blev det väl på sätt och vis, men inte bara det.

Jag inledde året med TEC och tanken var att det skulle bli 50 miles, men jag hade lite oflyt (oerfaren…) när jag bestämde mig för vad jag skulle springa i, så det blev fel. Men jag hade en helt fantastisk upplevelse i alla fall. Människorna som är där, funkisar, supporters och löpare. My, my. Måste tillbaka på ett eller annat sätt 2015.

Kermits_bilder 3

Jag fortsatte med Stockholm Asics Marathon. Smått krasslig och lite överambitiös öppnade jag för hårt (siktade på 3:30 utan någon koll på kapacitet), vek ned mig något för djävligt och agerade barmhärtig samarit åt kompis som hade kämpigt. Det var väldigt fint på något vis. Har sagt att jag gjorde slut med loppet där och då, tredje gången gillt så att säga, men man vet aldrig. Just nu är jag inne i en halv-flummig fas med löpning. På jakt efter fantastiska upplevelser så stämmer inte en stads-mara in riktigt. Ja ja.

769221-1053-0049s~2

Strax efter sprang jag ett tungt å-lopp (lokal kvartsmara) och det gick inte riktigt som tänkt. Men jag får väl revanschera mig någon annan gång.

Sen gick jag igång djävlar. Juni, juli och augusti var fantastiska träningsmånader. Tack vare fin form och förlåtande familj kunde jag plöja ned mängd utan dess like. Målet var Rumänien och på vägen Ultravasan. Träningen var fokuserad kring backe, effektiv hiking och gubbjogg. Jag var otroligt konsekvent, men kände mig som att jag sprang på trötta ben hela tiden. Varvade ned lite inför Ultravasan som skulle vara sista långpasset inför Rumänien.

Ultravasan kom att bli årets höjdpunkt. Jag hade bestämt mig för att allt under 12 timmar var ok, medaljtid – 10:30 – skulle vara fantastiskt. Att jag sprang på 9:18 var heeeelt magiskt och hade inte gått om jag inte fått in den fina träningen som jag fick eller om jag inte haft så fina side-kicks under loppet. Mest Patrik. Vilken klippa!

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

13 dagar efter Ultravasan var det dags för Transylvania Trail Traverse 106 km. Det kom att bli ett av mitt livs häftigaste upplevelser. Härliga människor, fantastisk natur och smärtor som inte är av denna värld. 90 km i (för mig) vansinnigt tempo sätter spår, så till den milda grad att benen kändes som köttfärs redan efter 20 km, men jag skulle i alla fall klara en av etapperna och så blev det. Jag lärde mig mycket om mig själv, utrustning, timing och lärde mig att älska stavar. Cristoffer gjorde resan värdefull på många vis. En bra vän och en otroligt stark löpare. Jag måste naturligtvis tillbaka till Rumänien och avsluta det hela – ca 54 km var inte alls vad jag kom dit för. 🙂 Hoppas att få återse många från i år, vet att många funderar och att flera redan är anmälda.

pre-race-tension-022

Utsikten från Omu Peak. Jösses.
Utsikten från Omu Peak. Jösses.

20140905_162731_1 20140905_175803_1 20140905_214315

Jag hade tidigt avanmält mig från Helsingborg Marathon som gick av stapeln bara någon vecka efter TTT. Det hade aldrig gått, men känslan av att det skulle bli grymt verkar stämma. Stort grattis till arrangörerna – fortsätt kör bara!

När det var dags för Lidingöloppet 30 – som jag faktiskt sett fram emot – var det bara att inse att kroppen var för spöad efter UV90 och TTT så jag sålde min plats till en klubbkamrat. Men jag gråter inte över spilld mjölk. Nejdå.

I mitten av oktober var det dags för SUM 50. Det skulle bli ett långpass. Peppen var inte på topp alls. Jag tror att jag fått en släng av Runners blues. Jag vet inte. Kroppen inte alls i form. Allt det där jag kämpade ihop under sommarmånaderna gick åt i Dalarna och Karpaterna. Allt. Och lite till. Jag fullföljde efter att ha haft det slitigt under ungefär hälften av distansen. Visset, men så kan det vara. Varken dns eller dnf den gången.

Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.
Henrik och jag i mål. Ser inte ut som att jag haft det jobbigt i mer än 30 km.

Tanken var att jag skulle springa Blåfrusen Ultramarathon, men efter SUM har jag befunnit mig i en djup grop, både mentalt och fysiskt. Rygg-ont som envisats i mer än en månad och sån fruktansvärd opepp att jag mår pyton. Nu börjar jag komma tillbaka. Imorgon är det två veckor sedan jag sprang senast och det får räcka. Hösten har varit en lång nedtrappning och präglats av vila och träning på låg nivå.

Ett av målen med 2014 var att spränga 3000-km-gränsen och det sprack rätt hårt. Hade det varit på grund av lättja hade jag haft jobbigt med det, men nu känns det bara lite surt.

Om man bortser från tävlingar så har jag många andra finfina löpar-upplevelser bakom mig. Jag tillbringade nästan en vecka i Spanska Denia där jag fick lära känna nya vänner, nya sidor av mig själv och fick fantastiska upplevelser på köpet. Tack Pace on earth och alla andra som var med! Grymt!

14093917721_1238ae0070_z
Ett härligt gäng!
14073254266_77b4b95de0_z
Klättring ned till en grotta. På gränsen mellan berg och hav. Grymt!
13907263210_5794f26f5c_z
Härliga människor med Montgo i bakgrunden.

Tillsammans med Strängnäs Löparklubb fick jag avnjuta Pilgrimsultran som sträcker sig från Eskilstuna till Strängnäs via Gyllenhielmska leden och pilgrimsleden. Åter igen nya vänner och erfarenheter. Topp!

Selfie såklart!
Selfie såklart!
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Glada löpare efter målgång. Fotocred: Mattias, antar jag.
Fotocred: Mikael Forsström
Fotocred: Mikael Forsström

Johan jag drog igång Eskilstuna Blacksmith Ultra, ett slags fat-ass-lopp fast ändå inte. Mer som ett långpass. På ca 70 km. Fantastisk upplevelse. Gick av stapeln 22/6 och vi siktar på att upprepa det hela 2015. Stay tuned!

Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Privat. Det här fick representera Blacksmith Ultra för mig. En riktig djävla fighter. Skitigt och tungt. Anders!
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Är det ultra får man gå i backarna. Och lite annars också.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Holmström. Glada ETKare promenerar.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.
Foto: Niklas Homström. Underbara Hugelstakällan.

Jag vistades en kort-vecka i Lindvallen med familjen under sommaren och där gavs också tillfälle till fin träning. Toppenställe!

IMAG1311

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

IMAG1327

Porten till Södra Kungsleden.
Porten till Södra Kungsleden.

Bäst av allt är att jag fått möjligheten att vara med och starta en klubb med fokus på precis det jag vill hålla på med. Eskilstuna Trailklubb bildades hösten 2013 och drog igång på allvar i början av 2014. Jätteroligt att få vara med på resan, att ta del av arrangemang och hänga med grymma människor under härliga löparupplevelser. Utvecklande både att träna för andra ledare och leda själv, se hur ögon glittrar i kapp med lyckliga leenden i mörka, blöta skogar, upplysta av pannlampor och ackompanjerade av glada röster. Jag ser jättemycket fram emot 2015 och vad vi ska hitta på då. Heja ETK!!

Säsongsvilan är slut nu, och ryggvärken med den. Det har jag bestämt.

Imorgon börjar det.

Ultravasan 90km 2014 – 9:18:02

Efter ett par månaders (för mig) hård träning kom jag till slut fram till den 23.e augusti. Vasaloppets arrangörer skulle för första gången göra löpartävling av den klassiska bansträckningen. Många har sprungit den förut, men nu var det dags för ett offentligt arrangemang.

När anmälan släpptes hängde jag på låset och fick en plats. I början var det inte så konstigt, men efter ett tag började jag inse att 90 km är ganska långt. Två marathon och lite till. Det ÄR långt.

Jag och Marjo blev hämtade av Kerstin och Stefan tidigt fredag eftermiddag. Det var fyra nervösa/spända löpare som bilade upp till Mora och det var mycket prat högt och lågt hela vägen. Väl på plats vid Åmåsängsgårdens stugcamping träffade vi Peter, Andreas, Erik, Patrik och Ken. Snacket fortsatte efter att Marjo ställt upp middagen hon förberett. Trerätters bara sådär – jo jag tackar. Mycket gott.

Förberedelser i stugan det som var kvar av kvällen, för att släcka lamporna strax före 22:00. Jag sov nog inte många minuter. När klockan ringde 02:00 var jag övertygad om att jag inte sovit något alls. Jag åkte med Ken, Erik och Patrik som också skulle med bussen från Mora mot Sälen och starten för 90 km. Jag tryckte i mig typ 3 hg grekisk yoghurt i bilen. Inte så gott.

Bussfärden var inte så kul, fick ingen direkt vila där heller. Tankarna snurrade ordentligt. Väl framme vid starten började knutarna lösa sig. Tävlingspepp. Bajamajor. Stort tält. Vi tog en plats i tältet och började fixa det sista med bagageväska och dropbag. Tanken var att jag skulle ha ett ombyte klart i Evertsberg om det skulle behövas – skor och allt.

Efter ett tag dyker det upp lite folk, hinner snacka som snabbast med Elov, Johan, Sonny, Torbjörn och Roxen. Grymt kul. Johan Steene satt precis vid vårt ”camp” i tältet. Lätt starstruck. Ser både Buud och Szacke. Inspirerande att vara i sån stjärnglans.

Starten närmar sig. Träffar Roger, hälsar och lyckönskar. Kramar om  Torbjörn som var vrålpeppad. Träffar Fredrik i startfållan. Många fina människor som jag lärde känna på Ultratrailcamp Spain. Tack för det PaceOnEarth! Minuterna tickade iväg och till slut släppte dem iväg oss till härlig folkmusik.

Jag joggade på med Patrik först, sen med Fredrik och sen med Patrik igen. Vi hade Ken med oss, men han är ett speedfreak och försvann snabbt. Det rullade på bra uppför och vi hittade en bra rytm. Trevligt att springa med Patrik och jag tänkte att jag fortsätter med det tills jag inte orkar med hans tempo längre. De första 10 km gick i stor del över grusväg. Men med trevlig utsikt så det gjorde inget. Sen blev det stig.

Det rullade på rätt friskt fram till Mångsbodarna. Det var inte alls farligt blött, spängerna var tillfixade så trots att de var blöta var det inte det minsta halt, de var stabila och utan svikt så de var löjligt löpbara. Fika i Mångsbodarna innan vi rullade vidare. Någonstans där hade vi blivit en grupp om 4. Två riktigt trevliga killar med rätt idé om tempo (vår idé) som utgjorde fint sällskap när vi kröp in och ut ur våra respektive bubblor.

Efter Mångsbodarna det dags för backarna vid Risberg och de var inte charmiga på något vis. Blöta, mjuka. Fruktansvärt mjuka. Jag har provat på att springa på mosse/myr vid ett antal tillfällen nu, men det här var i särklass det värsta. Ingen koll på hur länge det pågick, men en hel del promenerande, svordomar och passeringar där.

Otroligt nog fortsatte det mellan Risberg och Evertsberg. Slutet mot Evertsberg blev det bättre och jag återfick lite hopp. Tänkte att skorna dränerades så fint så det var ingen idé att byta i Evertsberg. Vi tappade en av kumpanerna i Evertsberg, han tog ett lite längre break för att snacka med familjen. Patrik fixade lite med packning och nummer två, jag käkade/fikade och började gå. Längsta depåstoppet på hela loppet var över på några minuter. Vi hann jogga några minuter innan den tredje musketören gjorde oss sällskap igen.

Efter Evertsberg är det mycket nedför enligt banprofilen, men det var bedräglig terräng. Dåliga spänger som periodvis var avstängda för löpning på grund av bristande kvalitet. Väldigt sankt och blött. Tur att jag inte bytte skor – hade varit lite onödigt. Jag kände att uthålligheten började vara otillräcklig. Nu fick jag betala för det höga tempot i början. Vi passerade marathondistans på strax över 4 timmar – detta i sank terräng med mycket backar.

I Oxberg gjorde vi som tidigare – tankade och drog. Det blev inte många sekunder i stationerna – Evertsberg undantaget – mycket tack vare att Patrik drev på hårt. Bra som sjutton, tack för det! Däremot kände jag ganska omedelbart efter passeringen att jag inte höll längre. Tempot som Patrik och den tredje musketören höll blev för tufft för mig. Jag meddelade dem, tappade för sällskapet i mer än 60 km och trampade försiktigt på bromsen.

Här hade jag min low-point. Helt plötsligt var mannen med oxpiskan borta. Min hare, min langare, min inspiratör. Jag var ensam. Det var sjukt tungt att göra det ensam och jag hade nästan 30 km kvar. Ett Lidingölopp. Det är långt. Jag pinnade på. Här och där fanns fint stöd från publik, och vätskekontrollen mellan betydde mycket. Jag stod i flera sekunder.

Efter ett tag började ansikten kännas bekanta. Nu var liksom tempot satt och de flesta jag sprang med hade samma vedermödor, det vill säga tempo, som jag. Jag var inte ensam längre. Det var ingen som drev med piska, men det blev mycket lättare. Jag krigade för Hökberg som skulle innebära mindre än en halvmara kvar. Några bekanta ansikten där att byta kommentarer med. Gott med energi. Och iväg. Fortfarande tungt men med målvittring.

Stationen mellen Hökberg och Eldris var väldigt viktig. Det fanns egentligen bara vatten och sportdryck, men de tryckte i mig en slät bulle och ett chokladfinger också. Hundögon kan göra mycket för folks empati. Fantastiskt! Skitäckligt chokladfinger, men det slank ned bra ändå.

Eldris är en fantastisk plats. Att passera pipet i sista stationen innan mål var stort. Folk tjoar och tjimmar. En klump i halsen som bara bubblade upp visade sig här. Affekt. Fint, men inte läge. Lärde mig att jag inte kunde ta fram målbilden av mig själv springandes under det där valvet. Inte ännu.

Aj aj. Inte tänka på den här.
Aj aj. Inte tänka på den här.

Fortsatt fint sällskap av bland annat en Falkenbergs-löpare som dessutom kände Hoffen. Vi var smått euforiska båda två. Vid det här laget började klockan vara tydlig. Vi skulle klara medaljtid med marginal. Den där djävla bubblan kom tillbaka när vi pratade om Hoffen. Stark affekt när man i princip börja böla av att prata om en gemensam bekant. Han konstaterade att det var dags för lite naturbehov och släppte iväg mig. Jag vågade inte stanna. Tackade för sällskapet och ramlade vidare.

Nu blev det ensamt igen, så det var jag och bubblan. Passerade sista vätskekontrollen och sköljde ned bubblan med ett par muggar vatten. Inne på ett motionsspår som gick onödigt mycket upp och ned. Bara någon km kvar. Sjukt. När jag passerar ”1 km” bubblar det till igen. Sväljer hårt och blinkar. Nu är det nära.

Närmar mig tätort. Springer genom en camping där folk sitter i brasse-stolar och applåderar. Sväljer hårt hela tiden. Inte nu. Efter mål är ok, men inte nu. Fan. Upp över en gräskulle som jag inte alls tycker om. Upplopp. Folkets jubel. Åsa! Ille! Egil! Skriker ut ”Medalj!” med sprucken röst. Helt tagen. Strålar. Underbart!

Klarar distanspers och första upplagan av Ultravasan på 9 timmar 18 minuter och 2 sekunder. Mer än en timme tillgodo för medaljtid. Nu bölar jag lite igen. 🙂

Vad jag hade tänkt mig:
* Att inte springa med Patrik. Har testat förut, han är för stark. Jag hängde med i ca 62 km. Han gick i mål 9 minuter före mig, mindre än 2 km. Det är godkänt tycker jag. Han är grym!
* Jag skulle sköta energin med Tailwind Nutrition. Ett säkert kort. Men för långsamt. Det fanns helt enkelt inte tid att ställa sig och blanda var tredje/fjärde station. Vi sprang för hårt för det. Det positiva är att det gick lite snabbare, det negativa att jag sprang runt med en rygga som egentligen var lite onödig. Jag bommade dessutom att fimpa den i Evertsberg – det borde jag tänkt på. Nåja.
*Jag hade tänkte byta skor i Evertsberg, men eftersom mina Salomon Sense Pro kändes så sjukt trygga och klarade av vätan över förväntan höll jag mig kvar i dem. Rätt beslut.
* Jag hade tänkt mig att jag skulle ta mig runt. Eller klara medaljtiden på 10 h 30 min. Att jag skulle ta den med mer än en timme – herregud. Mina långpass brukar gå i 6:30-tempo. Det här ramlade på i 6:11-tempo. 90 km! Djävlar.

Ultravasan var fantastisk. Bansträckningen är episk, jobbig som fan, men episk. Organisationen klockren, bra med support längs banan och för en med plåtmage som jag har är det kanon att ha en rejäl buffé att välja ifrån när smaklökarna börjar bli kinkiga. Tack vasaloppet!

Själv tycker jag att det får duga som ultradebut nummer två. Jag är så glad, benen är ömma och jag kommer ALDRIG springa det loppet igen.

Det är precis som det ska vara med andra ord. 🙂

Fotocred: Åsa Saarnio
Fotocred: Åsa Saarnio

Följ min framfart mellan Sälen & Mora

Lite halvpretentiöst, men det finns säkert någon nyfiken. Tanken är alltså att jag ska springa den klassiska sträckningen mellan Sälen och Mora som Vasaloppet följer. Fast till fots. Starten går klockan 05:00 imorgon (lördag) bitti.

Jag har några olika mål med loppet. Två, egentligen.

1. Ta mig runt.
2. Ta mig runt snabbare än 10 timmar och 30 minuter.

Varför mål 2? Klarar man det tidsmålet så får man medalj. Vilket är cool. Det innebär ett medeltempo på 7 min/km vilket är sjukt långsamt. Men räkna in lite toastopp, fikastopp, promenadstråk, hala spänger, byte av utrustning halvvägs och så vidare. Dessutom är det 90 km vilket är en utmaning i sig, oavsett vilken idé man har om tempo. Jonas Buud menar på att eftersom man tenderar att svaja efter ungefär 6 timmar finns ingen anledning att hålla på så mycket längre än så. Kul för honom. 🙂

Nåja. Det finns en sms-tjänst och det finns appar till Android och iPhone.

För sms-tjänsten; Skicka ett sms till 72777 med texten ”VASA UV90 1095” utan citationstecken så blir du av med 35 :- och får periodiska rapporter om mina vedermödor.

Om du har en Android-enhet finns Vasaloppets app. Du får lista ut hur den funkar själv, men mitt startnummer är 1095.

Om du har en iOs-enhet finns Vasaloppets app i iTunes. Precis som ovan, du får lista ut hur den funkar själv, men mitt startnummer är 1095.

Jag kommer följa eventet live – om du ska springa och du ser mig – tjoa till. Det kommer jag göra!

Lycka till!

Snart smäller det – Ultravasan 90

Nedtrappningsvecka nummer tre har verkligen gått i vilans tecken. Ett hyfsat distanspass i början av veckan och… …inget mer. Perfekt!

Har försökt att inte stoppa i mig onödiga mängder kolhydrater matchvikten landar på strax under 93 kg, vilket är typ 20 kg för mycket för att hålla på med det här, men med skonsamt steg och stark bål ordnar det sig.

Har dragit i mig lite info om bansträckningen – mr Buud har lagt ut lite filmklipp  med kommentarer om kvaliteten på banan. Slutsatsen blir att första halvan är hyfsat blöt och att det finns en hel del spänger. Det är några backar som kommer kräva tribut, men inte värre än att man kan gåvila då och då. Misstänker att man kan jogga de flesta.

Det blöta utgör däremot ett problem. Jag kommer börja i mina Sense Pro och byta dem till mina Icebug Enlight i Evertsberg (typ halvvägs). Torra strumpor och skor kan vara skönt.

Energin löser jag med Tailwind nutrition. Kör med två 0,6-flaskor och en påse Tailwind i ryggan – Ultimate Direction Scott Jurek rev 1. Jag kommer ha med åtta Hammer-geler också. Jag gillar dem och de blir bra om jag glömmer av att stjälpa i mig Tailwind. Blir man sugen på något att tugga på så bjuds lite bullar, pannkakor och annat vid flera stationer. Att tröstäta är underskattat. Ultralöpare är ju dessutom fenomenala på att fika, så det är bara att köra.

Rörande utrustningen annars är det väl inget märkvärdigt. Kommer nog stå med en sopsäck på mig vid starten – för ovanlighetens skull – och ha ärmvärmare att dra av när jag börjar bli varm. Skärmmössa och x-kross-brillor såklart.

Det är väl ett litet äventyr att följa mig – om man vill – så det får bli ett eget inlägg.www_vasaloppet_se_wps_wcm_connect_2f02c400450eff8c907edc06720bf2fb_karta_banprofil_UL90_webb_2014-08-13_pdf_MOD_AJPERES

Nedtrappningsvecka nummer två

Planen var ca 50 km hyfsat lätt löpning under andra nedtrappningsveckan och jag stängde den på 56 km. Sprang ett ganska snabbt distanspass på måndagen, långpass på torsdagen och ett lite snabbare distanspass på fredagen. Vilade lördag och avslutade veckan fantastiskt med en ny bekantskap – vandringsleden kring Tjurlången i Arboga. Trixig stig med härlig omgivning. Inte så vansinnigt mycket klättring, men det går lite upp och ned och är mycket sten, rötter och naturliga hinder.

Fick sällskap av Cristoffer så det blev mycket snack om TTT som står runt hörnet. Det blev kort och gott ett mycket trevligt pass i lugnt tempo med utrymme för planering och idé-utbyte.

Nästa vecka blir lugnare – fram till lördagen. Då kommer första smällen.

Movescount_com_–_Från_Suunto
Nedtrappningsvecka 2
sugplopps_1_51_h_Löpning_Move
Fint stigpass runt Tjurlången.

Men, när är man ultralöpare då?

Jag har funderat lite grann över det. En gång i tiden så lyssnade jag på en bok medan jag sprang. Den fick mig att tänka väldigt mycket, framförallt funderade jag runt varför jag sprang och i synnerhet över hur jag sprang. Jag formulerade ett hälsomål för mig själv med träningen, hur jag skulle uppnå det och på vilket sätt det skulle gå till på.

Det kom att inkludera en ”footpod” till min Garminklocka, som hjälpte mig att hitta rytmen, eller snarare, kadensen. När jag hittat den kom resten (hållning, fotisättning, bl.a.) rätt naturligt och idag har jag ett hyfsat steg och jag håller formen länge.

Jag funderade också över det faktum att jag aldrig kommer bli en snabb löpare och någonstans där började det kittla lite i mig. Kan man inte springa snabbt så kan man försöka springa långt. Det blev ett Göteborgsvarv, ett Stockholm Marathon och ett Lidingölopp. Sedan kände jag mig redo. Våren 2013 gjorde jag mitt första ultralopp – Lidingö Ultra. En 50 km lång (för kort?) bana som går på vackra Lidingö och bjuder på ungefär 800 hm. Jag var stolt som en klockarkatt över att jag disponerat loppet helt ok, och tagit mig runt utan att vara halvdöd. Klockan stannade på 5.35. Gubbjogg – for sure. Jag och de jag joggade med, gjorde en grej av att gå i ALLA uppförsbackar och tog det väldigt lugnt vid stationerna. Ståvila och lite skitsnack med funktionärer var melodin.

Efter det har det inte blivit något ultralopp. Eller, nja. Jag startade i TEC i våras, men det blev inte mer än 40 km den gången. Pilgrimsultran (inget ”riktigt lopp) 70 km och Blacksmith Ultra (inget ”riktigt lopp) 70 km är avklarade. Men man ”är” ju inte ultra förrän man gjort det ”på riktigt”.

Vad är då ett ultralopp? Enligt Wikipedia; ”Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löptävlingar med en längd som överstiger den vanliga maratondistansen 42 195 meter.” Med andra ord är t.ex. AXA Fjällmarathon med sina 43000 meter också ett ultra.

Men jag har hört att det inte ”duger” från vissa håll. Antingen är inte tävlingsformen korrekt, eller så är det för kort. Någon menar på att 50 miles inte är ett ”riktigt” ultra, någon annan att man ska över 100 km för att det ska räknas. Så wikipedias definition håller inte måttet i entusiastgruppen. Jag hörde/läste någonstans att Ultravasan (90 km) är för kommersiell för att vara ”på riktigt”.

För mig är det inte så viktigt. Jag har passerat maradistans ett antal gånger nu, framförallt vet jag att jag kan hålla på mer än 10 timmar utan att krakelera, men det är ju lite kul att reda ut det hela.

Jag får väl vänta till början av september när jag (förhoppningsvis) för plöja ned 106 km och stöddiga 8500 hm. Då kanske jag är ultralöpare. Eller, nej, för om man inte springer skiten har man ju inte sprungit det – och hur sjutton SPRINGER man ett lopp med 8500 meters klättring?

Hur tänker ni?

Första nedtrappningsveckan av tre

Känns faktiskt skönt att gå in i vecka två. 70 km är ungefär vad jag brukar få in i en normal träningsvecka, så att det är en del av nedtrappning är egentligen bara löjligt.

Jag avslutade med 20 km i Årbyskogen där jag faktiskt joggade hela tiden istället för att gå i uppförsbackarna. Det gick helt ok och benen känns som att de börjar vakna till liv efter att ha varit helt slut. Hela tiden.

Nästa vecka – 50 km. Mer flack, mindre slitage.

Igår var det nära ögat

Jag kom hem från jobbet, tittade på termometern, drog en djup suck och började preppa. Fredagsfysen är ett inslag som känns väldigt bra. Kanske inte innan man kommer igång, men under tiden är det bra och efteråt kan man unna sig fredagsfirande på lämplig nivå.

Ombytt och klar i mina Salomon S-lab Sense Pro stolpade jag iväg mot Årbyskogen med värkande lår. Måndagens 1000 hm i vilstabacken kändes fortfarande i quadsen.

Jag hade svårt att bestämma mig för hur jag skulle springa, tänkte att det får ge sig när jag kommer dit. Jag började på 10-km-spåret och fastnade – som så många gånger förut – i loppen längst ut och körde mitt, numera, klassiska Rumänienpass. Eller omvänd fartlek om man hellre vill det. Gå i uppförsbackarna, spring utför och flack.

Fokuserade mycket på att gå skapligt fort, för visst går det snabbare att gå än att stå, men det går ännu snabbare att gå fort. Att gå effektivt och gärna snabbt är ett skill-set som är värdefullt under backiga långdistanslopp. Typ 106 km och 8500 hm. Mycket värdefullt.

Vad jag inte fokuserade på så mycket var stigen. Andra loppen rullade jag vänsterfoten hårt utåt över fotleden. Känner hur det knastrar ordentligt, upplever omedelbar smärta och känsla av värmeökning. Svär. Ganska högt och ganska länge, men stapplar vidare. Efter hundra meter känner jag ingenting, och efter ytterligare några hundra meter lyckas jag släppa det med tanken. Men wow vad nära.

Skadan står där och lurar runt knuten hela tiden. Man spelar högt när man tränar på det här viset. Jag springer nästan uteslutande i skogen. Jag springer länge, jag springer ofta och därmed oftast på redan trötta ben. Att tappa koncentrationen för några sekunder kan innebära ett fall eller ett snedtramp som man absolut inte vill vara med om. Och det är lite det som är poängen också. Dels hade jag nog brutit foten om jag gjort samma sak för 3-4 år sedan. Nu är jag beredd att släppa belastningen till andra foten betydligt snabbare. Jag är MYCKET starkare i ligament och muskler. Självklart är det bra när man ska upp i Rumänska Karpaterna och skuffa runt där på mer än 2000 meters höjd på trötta ben i beckmörker.

Ytterligare ett bra skill-set att ta med sig.

Idag känner jag ingenting, ingenting som syns på utsidan, men jag har rimligtvis dragit i något ledband så viss grad av försiktighet kommer iakttas.

Jag kallar den "Variant på Årbymilen"
Jag kallar den ”Variant på Årbymilen”

Snabbpromenerandet börjar ta sig. Med varvad gång/löpning snittade jag gårdagens runda i 6:04-tempo vilket börjar bli riktigt bra. Jag klarar av att gå snabbare med bibehållen energi och jag har ork till att springa snabbare, har bättre momentan återhämtning. Det går bra nu.

Jag har några km kvar innan jag stänger veckan. Ett pass idag och ett imorgon. Försiktig löpning. Inte läge för skada.

31 repetitioner i Vilstabacken

Är det normalt? Igår konstaterade jag i alla fall att det blir förbannat tråkigt. Enda till Ille dök upp. Då blev det, kanske inte kul, men helt ok. Efter ett tag blev jag dock ensam igen och fick kliva på helt solo.

Det är bra träning med stavarna och ett bra sätt att spöa quadriceps till lydnad och förståelse. Jag trodde att jag skulle klara mig ifrån träningsvärk – har ju trots allt varit i sälen och njutit fri från träningsvärk – men i eftermiddags började nämnda quadriceps göra sig påminda.

Vilstabacken x 31. Korkat.
Vilstabacken x 31. Korkat.

Märktes extra mycket med Johan under kvällens kortare tempo-pass. Märker att jag för tillfället inte är van vid fart – inte ens väldigt moderat sådan – det blev tungt att snitta ett 5:20-tempo. Och inte blev det lättare av hur låren börjar kännas.

Flåsigt med Johan. Kändes tungt att springa.
Flåsigt med Johan. Kändes tungt att springa.

Nedtrappningen går bra distansledes, men att dra på sig träningsvärk känns lite onödigt.

Fast de brukar ju säga ”Train hard, compete easy!”. Vilket kan stämma, även om jag inte tror att det gör det för Ultravasan eller TTT.

Nästa vecka börjar nedtrappningen.

Jag har aldrig tänkt så analytiskt som jag gör inför Ultravasan, men någon gång ska man väl försöka toppa också. Jag har kört hårt på distansträningen de sista veckorna. Har inte kört några tempopass alls, i princip kört distanspass där jag kört omvänd fartlek. Jag har gått i uppförsbackar och joggat utför och på flack.

Jag räknar med att jag kommer göra så – dels under Ultravasan som faktiskt erbjuder några höjdmeter – men framförallt inför Transylvania Trail Traverse. Enligt devisen att man ska träna på det man vill bli bra på har jag alltså tränat på att gå i backar. Kortveckan  i Sälen gav dessutom fantastiskt bra tillfällen att träna på att gå med stavar. Stavarna får nog stanna hemma från Ultravasan men jag misstänker att jag kommer släpa på dem hela tiden i Rumänien.

Tränar rättstavning i Sälen
Tränar rättstavning i Sälen

Jag har tänkt nedtrappningen såhär;

  • 3:e veckan innan loppet 70 % av nuvarande mängd
  • 2:a veckan innan loppet 50 % av nuvarande mängd
  • Veckan innan loppet 30-40 % av nuvarande mängd, total vila 2-3 dagar innan start.

Är det någon med erfarenhet som har synpunkter på detta? Ska jag göra annorlunda?

De fem senaste veckan.
De fem senaste veckan.